Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ann-Britt, 80, räddade liv i katastrofen

Kranföraren Ann-Britt Törnquist blev för 50 år sedan en av huvudpersonerna i samband med explosionen ombord på M/T Samnanger i docka 4 vid Eriksberg.
Ann-Britt Törnquist minns tillbaka på olyckan för 50 år sedan.
Foto: HENRIK JANSSON
Ann-Britt blev en av huvudpersonerna, då hon med sin kran räddade flera liv.
Foto: SÖREN KARLSON
Ann-Britt Törnquist visar var explosionen inträffade.
Foto: HENRIK JANSSON / HENRIK JANSSON
Ann-Britt är med i boken ”Kvinna på varvet” som samlat berättelser från kvinnor i en mansdominerad bransch.
Foto: HENRIK JANSSON

GÖTEBORG. Kranföraren Ann-Britt Törnquist blev för 50 år sedan en av huvudpersonerna i samband med explosionen ombord på M/T Samnanger i docka 4 vid Eriksberg. 

Hon körde med sin kran till platsen och lyfte upp skadade och döda ur infernot. 

– Jag tänkte nog inte, det var bara att handla, minns hon. 

Runt tre år före den ödesdigra dagen, den 14 maj 1971, hade Ann-Britt Törnquist, i dag 80 år, lämnat Värmland för ett nytt liv i Göteborg. Med sig hade hon sina två barn.

Hon gick till närmsta varv och bad om arbete.

– Jag lånade pengar till en lägenhet i Tuve och till en bil. Sen var jag hos grannen och frågade vilket det närmaste varvet var och så fick jag pratat med någon gubbe där som sa att de skulle ta in fruntimmer som kör extra på nätter och helger så det passade bra. 

Ann-Britt fick klättra upp i en av kranarna, när hon tittade ner minns hon att hon tänkte ”bara jag kommer hem till barnen”. Men höjdrädslan försvann fort och hon kom i stället att tycka om det.

Ann-Britt Törnquist började arbeta på varvet 1968.
Foto: SÖREN KARLSON
Ann-Britt promenerar mycket i området som tidigare var hennes arbetsplats.
Foto: HENRIK JANSSON

Några problem att få arbete fanns det inte. 

– Jag fick jobba hur mycket jag ville, jag behövde inte bara jobba extra. Jag jobbade jättemycket övertid, säger hon.

Fick ett telefonsamtal i kranen 

Varvet var fullt av mansdominerade yrken men Ann-Britt berättar att det inte fanns några problem att arbeta där som kvinna och att alla var snälla, men rykten spreds när hon och andra kvinnor började. 

– Sen var det väl lite prat om att gubbarna trodde att man tog in fruntimmer för att det skulle bli sänkta löner, men vi fick samma lön. 11,98 var det i timmen. Det var längesen men det var bra betalt då. Innan man kunde köra själv fick man 7,35, vissa grejer kommer man ihåg, säger hon och skrattar. 

Dagen då olyckan ombord på M/T Samnanger inträffade befann hon sig i sin kran, med sig hade hon en man som skulle övningsköra när de fick ett telefonsamtal till kranen: hon behövdes på olycksplatsen.

– Jag befann mig i ena änden på dockvallen när de ringde och sa att det hade exploderat. Det var en blåslampa som upp ur en skorsten och sen var det panik.

10 personer omkom och 28 skadades i den svåra arbetsplatsolyckan.
Foto: LASSE JANSSON

”Det var bara att handla” 

Ann-Britt körde sin kran mot platsen för explosionen och var orolig att hon inte skulle kunna manövrera den ordentligt, nu är hon inte skulle lyfta tung last – utan människor.

– Jag hade kunnat bli jättechockad och inte kunnat köra, men jag hade blivit tillsagd att ”man blir ingen riktig kranförare förrän man kört båren”. Om man har något tungt i kranen då kan man man svänga, men om det bara är en människa som hänger i vajern, då är det är lätt att slå emot saker när man kör, det gäller att kunna hålla balansen. 

När du satt i kranen på väg till olyckan, hann du tänka något då? 

– Jag tänkte nog inte, det var bara att handla. 

Ann-Britt medverkar i boken ”Kvinnorna på varvet”
Foto: HENRIK JANSSON / HENRIK JANSSON
Ann-Britt blev omskriven i medierna efter olyckan.
Foto: LENNART REHNMAN
Här inträffade den svåra olyckan den 14 maj 1971.
Foto: HENRIK JANSSON / HENRIK JANSSON

Tidningarnas förstasidor och rubriker efter olyckan talade sitt tydliga språk när de skrev om hjältinnan vid katastrofen:

”Hon räddade våra liv” 

”Kvinnlig kranskötare räddade livet på många skadade kamrater” 

”Kranföraren som räddade många kamraters liv vid varvsolyckan” 

Själv hade Ann-Britt åkt till sitt landsställe över helgen efter olyckan och journalisterna hade inte kunnat nå henne. I stället stod de och väntade vid arbetsplatsen på måndagsmorgonen, minns hon.

– Det är klart att jag var väldigt påverkad naturligtvis, det var så konstigt att det stod någon och fotograferade mig när jag kom till jobbet. Det var väldigt jobbigt och jag mådde dåligt. Alla arbetskamraterna hade blivit påverkade, men jobbet skulle ju gå framåt, så var det ju på den tiden. 

Ann-Britt var 30 år när den svåra arbetsplatsolyckan inträffade.
Foto: HENRIK JANSSON
Här låg docka 3 och docka 4 år 1971.
Foto: HENRIK JANSSON

Valde att flytta tillbaka 

Systrarna Annika Pettersson och Birgitta Hagstedt minns Ann-Britts insats vid olyckan där de själva förlorade sin pappa Elof.

– Hon var en hjälte. 

Ann-Britt jobbade på varven fram 1995 och bär den guldklocka hon fick efter 25 års tjänst. 

Hon blev änka 2001 och senare år har hon flyttat tillbaka till Eriksberg, i dag har hon utsikt över vattnet och promenadstråket där hon ofta går promenader med hunden Ludde. 

50 år senare går hon fortfarande klädd i skinnjacka likt den på bilden tagen dagar efter olyckan. 

Men hon ser också platsen där den svåra arbetsplatsolyckan inträffade och pekar på platserna där docka 3 och 4 låg för 50 år sedan. 

– Jag ville tillbaka hit. Jag saknar det jobbet, säger hon.