Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Kerstin, 73, var en pionjär på varven

Kerstin Rundström, 73, älskade jobbet som kranförare på varven. Egentligen ville hon inte gå i pension vid 65. Det var 2010. ”Jag kände mig tvungen för de skulle dra ner på personal” säger hon.Foto: HENRIK JANSSON
Där Götaverken en gång låg står nu kranarna som minnesmonument över en svunnen tid. ”De markerar att här har vi gjort något för Göteborg” säger Kerstin Rundström.Foto: HENRIK JANSSON
Kerstin Rundström är aktiv i Varvshistoriska föreningen och visar GT:s reporter Eva Rogsten en modell över Lindholmens varv i föreningens lokaler.Foto: HENRIK JANSSON
”Hade det funnits kranjobb i dag hade jag sagt: Ring mig” säger Kerstin Rundström, 73, och förklarar att hon inte skulle tveka att sätta sig i en kranhytt igenom hon fick frågan.Foto: HENRIK JANSSON
Varvskranarna är ett givet inslag i Göteborgs stadsbild – långt efter Varvets nedläggning.Foto: ANDERS YLANDER

GÖTEBORG. Kerstin Rundström, 73, minns myllret av människor, fartyg och dockor under varvens glansdagar.

Hon var en av de första kvinnliga kranförarna på varven i Göteborg – och hon älskade sitt jobb.

Inte ens ett handlöst fall på sju meter från en kranhytt kunde avskräcka Kerstin från sitt kall.

– Hela livet passerade revy. Jag hann tänka att det här får inte hända. Min son var bara fyra år. Hur skulle det gå för honom? Jag trodde det var slut, säger Kerstin, som var tillbaka på jobbet redan nästa dag.

Som tonåring hemma i Östersund drömde Kerstin Rundström om havet och stora fartyg. Hon ville gå till sjöss och ta jobb som telegrafist på en Amerikabåt. Men hennes mamma sa nej.

Hon flyttade till Göteborg, jobbade först i familj och sedan på sjukhus. Hon gifte sig och fick barn. Hennes dåvarande make arbetade i hamnen, där varvsindustrin blomstrade och sysselsatte tusentals arbetare. 

En dag såg Kerstin Rundström en annons där Eriksbergsvarvet sökte kvinnliga kran-, travers- och truckförare. Hon ringde ”för skojs skull”, gick på intervju och fick jobb direkt.

”Såg ut som en myrstack”

– Jag började dagen efter. Det var i oktober 1969, berättar hon och minns första gången hon tog plats uppe i kranhytten:

– Jag bara satt och tittade. Det såg ut som en myrstack där nere. Plötsligt kom gubbarna från alla håll. De var på väg till kaffeschappet. De fick stanna i fem minuter och gick sedan tillbaka till arbetet igen. Jag hade aldrig sett så mycket folk på samma gång tidigare.

Eriksbergsvarvet i början av 50-talet.Foto: GT

 

Kerstin älskade sitt jobb och blev kvar i drygt 40 år. Hon gick motvilligt i pension 2010. Hon hade fyllt 65 samtidigt som varven krympte.

Och hon saknar det fortfarande. Utsikten över älven, myllret av människor och båtar, och det utmanande och spännande precisionsarbetet från kranhytten.

– Det var oslagbart. Finns det vatten händer det alltid något, konstaterar hon.

Och det har aldrig varit några problem att klättra upp i kranarna, ibland 30–40 meter upp i luften. Hon har inte anlag för svindel.

”Skönt att kranarna står kvar”

– Jag har arbetat på varenda kran här, från Götaverken bort till bockkranen på Eriksberg. Jag är så glad över att ha varit med under varvsepoken, säger hon och pekar på de jättelika stålmaskinerna som står kvar utefter kajen som en påminnelse om Göteborgs stolta industrihistoria.

– Tidens tand tär på kranarna. Men det är skönt att de står kvar som siluetter. De markerar att här har vi gjort något för Göteborg.

Kerstin Rundström berättar om arbetet som kranförare för GT:s reporter. ”Jag är så glad att få ha varit en del av varvseran” säger hon.Foto: HENRIK JANSSON

Hon konstaterar att många av de yngre personer som rör sig i området i dag inte vet vilken mark de trampar på.

– Det var omkring 15 000 personer som arbetade på varven Götaverken, Arendal, Lindholmen och Eriksberg. Götaverken var sist kvar. Det lades ner 1993. Sedan startade en grupp en ny verksamhet i egen regi, Cityvarvet, säger hon.

Hon berättar att hon efter pensioneringen var inne och jobbade några dagar 2013.

– Men 2014 lade de ner alltihop, konstaterar hon.

Kerstin Rundström förklarar att som kranförare gällde det att ha skarp blick och kunna bedöma avståndet uppifrån och ner. De första åren fanns ingen radiokommunikation utan kranen fick manövreras efter de tecken som gavs från marken.

”Hade ett väldigt stort ansvar”

– Jag var en del av proceduren i hamnen, en viktig kugge. Ingen dag var den andra lik. Det var båtar som skulle repareras eller byggas. Precisionen var viktig. Plåtarna skulle lyftas och passa in och hamna på rätt ställe, och ingen person fick komma till skada. Det gällde att parera vindarna. Man hade ett väldigt stort ansvar. Det var ju hårda och vassa saker, berättar hon.

Ibland skulle människor lyftas i arbetskorgar för målnings- och svetsarbeten på fartygen.

– När ett moment gick bra och en plåt kom på plats blev det en slängkyss eller tummen upp. Vi hade en väldigt bra kamratanda, säger Kerstin Rundström och berättar att hon fortfarande umgås med en av de dåvarande kvinnliga kollegerna.

Hon bjuder på kaffe i Varvshistoriska föreningens kök på Lindholmen, ett stenkast från älven och kranarna. Byggnaden var en gång en del av Götaverken som dominerade hela området.

Att komma som kvinna till en mansdominerad arbetsplats var aldrig något problem, berättar Kerstin: ”Jag har aldrig varit med om några metoo-grejer. Och det fanns inga kvinnolöner. Det var lika lön för lika arbete”.Foto: HENRIK JANSSON

Tack vare engagemanget i föreningen får hon anledning att regelbundet besöka varvsområdet och hålla minnena vid liv. Ibland håller hon föredrag om livet på varven.

På bordet ligger en lista med smeknamn på tidigare arbetskamrater.

Där finns Rotborsten, Marängen, Charmören, Ilskepiggen, Göken, Nisse fixen och Bonne-Sven. Bland många andra. Vilka deras riktiga namn var visste ingen, förklarar Kerstin.

– Jobbet var även bullrigt och smutsigt, stökigt, kallt och blåsigt. Men vi trivdes, de flesta av oss. Alla jobb var lika viktiga. Det spelade ingen roll om du städade på marken eller på båtarna, gjorde precisionsarbeten eller annat. Här fanns också många udda människor som kanske inte hade fungerat så bra på andra jobb i samhället. Här hade de en funktion, säger hon.

Kerstin visar runt i Varvshistoriska föreningens lokaler på Lindholmen. Då och då är det öppet hus för allmänheten. Byggnaden tillhörde en gång Götaverken som dominerade hela området. Föreningen dokumenterar varvens och de anställdas historia och vårdar samlingarna med varvsminnen. Ibland är Kerstin ute och håller föredrag om livet på varven.Foto: HENRIK JANSSON

En gång höll det på att sluta riktigt illa för Kerstin. Hon skulle klättra ner från hytten för att ta rast på kvällen.

– Förmodligen var det olja på lejdarna som gjorde att jag halkade, säger hon.

Kerstin rasade sju meter, rakt ner på hårt stål. Hon hade tur i oturen som inte ramlade vidare ner för den tolv meter höga vall som kranen stod på.

”Livet passerade revy”

– Hela livet passerade revy. Jag hann tänka att det här får inte hända. Min son var bara fyra år. Hur skulle det gå för honom? Jag trodde det var slut, säger hon.

Men Kerstin kunde resa på sig. Hon hade ont i huvudet och blödde, och en kollega såg till att hon kom i väg till Sahlgrenska med taxi. Hon fick sy några stygn och nästa dag var hon tillbaka på jobbet.

Hur var det att komma som kvinna till en mansdominerad arbetsplats i slutet på 1960-talet?

– Det var ett väldigt positivt mottagande. Vi var mycket uppskattade. Jag tror de flesta karlarna tyckte det var roligt med fruntimmer. Snacket blev mildare. Men humorn var rå och ingen tog illa upp. Jag har aldrig varit utsatt för några metoo-grejer, säger Kerstin Rundström och tillägger:

– En del äldre män tänkte nog att detta inte var för kvinnor. Men sedan upptäckte de att vi gjorde ett bra jobb. Vi visste att vi hade ögonen på oss och var tvungna att vara extra noggranna.

”Fanns inga kvinnolöner”

Hon vill särskilt lyfta fram ett område där varven var föregångare på jämställdhetsområdet:

– Det fanns inga kvinnolöner. Här gällde lika lön för lika arbete. Så var det in i det sista.

Kerstin visar runt i föreningens lokaler där det bland annat finns montrar med de gamla varven i miniatyr, och många fotografier som vittnar om Göteborgsvarvens historia.

Vi stannar framför en bild på Eriksbergsvarvet där flera fartyg står på staplar och arbetet pågår för fullt i dockan med den stora bockkranen.

– Jag blir alldeles gråtfärdig när jag tänker på det. Oj, vad mycket folk. Vilket liv det var, säger Kerstin.