Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Julia, 19, tog kampen mot cancern – nu vill hon hjälpa andra

Julia Fridell fick skelettcancer som 16-åring. I dag har hon vunnit över sjukdomen. Foto: Privat / Privat
Julia Fridell fick skelettcancer som 16-åring. I dag har hon vunnit över sjukdomen. Foto: Privat / Privat

Julia Fridell från Götene var 16 år när smärtan i benet började komma. Vad hon först trodde var växtvärk visade sig efter röntgen vara skelettcancer. 

I dag tre år senare är cancern borta och Julia börjar blicka fram mot en framtid där hon kan hjälpa andra som inte haft samma stöd som hon.

– Det kändes som att man fick sätta livet på paus. Man tänker att cancer är något andra har men inte en själv, säger hon.

Det var tre år sedan som Julia Fridell, 19, började känna en smärta i benet. Julia misstänkte först växtvärk men när smärtan inte gick över fick läkarna röntga hennes smalben och knä. Man hittade först ingenting och Julia fick börja med sjukgymnastik för att bli av med smärtan. Något som P4 Skaraborg först berättade om. 

– Det blev bara värre och efter ett tag röntgade de låret. Det var då de såg en tumör. Jag minns inte riktigt vad jag tänkte då men jag minns att jag var ledsen, rädd och väldigt chockad. Man tänker att cancer är något andra har men inte en själv, säger hon.

Efteråt gick allt snabbt. Cancerdiagnosen fick Julia i slutet av april 2016. Hon röntgades flera gånger och fick en port-a-cath (en slags knapp som opereras in i bröstkorgen som man kan få cellgifter och ta blodprov igenom) och i början av maj påbörjade hon sin cellgiftsbehandling.

– Första veckan var den värsta veckan. Jag gick ner fem kilo för jag kunde inte äta eller dricka något. Allt jag fick i mig spydde jag upp. Det är cellgifterna som gör att man mår som sämst, inte själva cancern.

Opererade bort 18 centimeter skelett

I månader åkte Julia in och ut från sjukhuset. Under vissa perioder kunde hon ligga på sjukhuset i upp emot en vecka och hon var aldrig hemma mer än några dagar åt gången.

– Det kändes som att man fick sätta livet på paus. Man blir trött på att inte få vara normal utan att man alltid ska må så dåligt. Man känner sig som en riktig sjukling. Men jag tvivlade aldrig på att jag skulle överleva. Man utgår från att man kommer göra det och man pratar alltid om nästa steg. Jag tänkte nog hela tiden att i december är detta över, det är bara en liten paus i livet.

Snart kom beskedet att cancern även spridit sig till ena lungan. Läkarna hittade en liten tumör men den försvann tack vare cellgifterna. Tumören i benet fick de dock operera bort.

– De tog bort tumören och 18 centimeter av skelettet i benet. Jag har opererat mig sju gånger för benet och läkarna har både testat att sätta in skelettdelar från någon annan och operera in en cementpinne. Nu har de tagit benmärg och stamceller från mig och håller på att bygga ett nytt skelett, säger hon.

Vill jobba med att hjälpa andra

Cellgiftsbehandlingen var effektiv men jobbig. Julia tappade håret och medicinerna hon åt mot det ständiga illamåendet fick ansiktet att svälla upp.

– När jag började tappa håret kunde jag inte längre borsta ut det. Då tänkte jag att det inte är någon idé att ha kvar det om det ändå ska se ut på det viset. När jag väl rakade av det tyckte jag att det var lite kul. Sen skulle jag skicka en bild till mina vänner och då insåg jag att jag inte hade något hår kvar. Men det värsta var när kinderna svullnade upp. Då såg jag inte ut som mig själv längre.

Julia bestämde sig för att raka av sig håret när det började trilla av. Foto: Privat / Privat

Hon berättar att familjen och vännerna har varit ett stort stöd under hela sjukdomsperioden. Någon i familjen sov alltid med henne på sjukhuset och vännerna kom och hälsade på även de dagar då hon mest låg och sov. 

Efter avklarad behandling kunde Julia fortsätta gymnasiet igen och i år tog hon studenten. Benet är fortfarande inte helt återställt och de kommande åren kommer hon få besöka sjukhuset regelbundet för kontroller innan hon kan bli helt friskförklarad.

– Jag har en krycka som jag brukar gå med nu men så fort benet är bättre vill jag resa lite innan jag börjar plugga igen.

Drömjobbet, berättar hon, är att jobba inom FN och hon säger att trots att hon alltid haft ett intresse för politik har sjukdomstiden ändrat hennes sätt att se på världen.

– Jag hade så många nära och kära runtomkring mig och så tänker jag på de som är med om andra hemskheter men måste göra allting själva. De som är i samma ålder som mig och måste fly till ett annat land och får göra det helt ensamma. Jag vill göra det jag kan för att världen ska bli mer rättvis.