Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jenny förlorade sin son i tragiska bussolyckan

Jenny Wulf förlorade sin son Gunnar i bussolyckan i Härjedalen. Foto: HANNA BRUNLÖF
Bussolyckan inträffade på E45 mellan Sveg och Fågelsjö i Härjedalen en söndagsmorgon. Foto: NISSE SCHMIDT / TT NYHETSBYRÅN
Gunnar höll bland annat på med basket, fotboll och golf. Nu har familjen startat en fond i Gunnars namn där pengarna ska gå till att stödja lokala idrottsföreningar. Kollekten från Gunnars konfirmationsgrupp kommer bland annat gå dit. Foto: HANNA BRUNLÖF

Jenny Wulf, 44, gav sin 14-åriga son Gunnar en high five innan han klev på bussen till skidresan – det blev sista gången som hon såg honom.

Knappt ett dygn senare står hon på Östersunds flygplats och får beskedet att han är död.

– Poliserna gav ett väldigt fint bemötande men han som gav beskedet fick berätta det säkert tusen gånger, det ville inte gå in. Sen gick jag bara ut. Skrek.

Mobiltelefonen vibrerar i fickan, det är ett sms från Jenny: ”Ska jag köpa nåt, typ kaffe och ta med?”.

Det kommer ett till sms direkt efteråt: ”Äh jag orkar inte. Vi ses där.”.

Församlingshemmet där Jenny Wulf tar emot ligger mitt emot kyrkan i den skånska pärlan Torekov, strax väster om Båstad där tennisveckan pågår för fullt.

Gunnar Wulf Karlsson skulle dagen innan intervjun ha konfirmerats i kyrkan i Torekov där familjen har ett sommarställe. Foto: HANNA BRUNLÖF / GT/EXPRESSEN

– Han skulle konfirmerats här i morgon. Vi har ett sommarställe i området och många på min mammas sida har konfirmerats just i den här kyrkan.

Fyra månader har snart passerat sedan bussolyckan i Sveg där tre unga människor rycktes från jordelivet och ett 20-tal skadades. Jenny Wulf från Kinna är en av sex föräldrar som förlorade sitt barn – sin Gunnar, den spralliga pojken med de djupa blåa ögonen. 

"Jag borde reagerat"

Sedan den 2 april lever hon dag för dag, timme för timme och ibland minut för minut, vilket sms-konversationen är ett exempel på. 

– Vissa dagar kommer jag inte upp ur sängen. Men i går och i dag har jag haft dagar då jag mår lite bättre, säger hon.

På kvällen den 1 april låg Jenny i soffan med sin son och diskuterade skidresan till Härjedalen som han skulle åka på några timmar senare. Gunnar var i vanliga fall väldigt kramig, menar Jenny. Men den här kvällen höll han om sin mamma extra hårt.

– Han har varit ute och rest till Italien utan mig och det har aldrig varit några problem. Men nu var han orolig och sa ”Men nu ska jag ju åka så himla långt bort”. Jag vet inte, det känns som att jag borde reagerat där…

Bussen med ungdomar från Marks kommun välte på E45 mellan Sveg och Fågelsjö i Härjedalen. Gunnar Wulf Karlsson var ett av tre barn som dog. Foto: PRIVAT

Hade en dålig känsla

När Jenny sedan släppte av sin son vid bussen samma kväll var kramarna utbytta mot high fives med Gunnar och hans klasskompisar.

– Jag såg inte när han klev på och han ville inte att jag skulle vinka av bussen, det var det där med lite pinsamma mamma. Men just det där han sa tidigare på kvällen, jag undrar om han kände det på sig. Då brukar jag tänka ”Fan också, jag borde ställt mig vid bussen” för då hade han kanske aldrig klivit på.

Nästa morgon vaknade Jenny med en dålig känsla, var illamående. En kort stund senare fick hon en push-notis i mobilen där det framgick att en buss med skolungdomar vält i Härjedalen. Inte kunde det väl vara Gunnars buss?

Gunnar svarade inte i sin mobil men efter ett samtal till en av lärarna som varit med på bussen fick hon sina farhågor bekräftade men lugnades samtidigt av att det inte lät som att det var allvarligt.

Tre ungdomar omkom i bussolyckan som skedde på E45 mellan Sveg och Fågelsjö på morgonen den 2 april. Foto: NISSE SCHMIDT / TT NYHETSBYRÅN

Tog flyget till Östersund

Under dagen försvann kontakten med lärarna på plats. Jenny flög till Bromma och fick via media reda på att tre barn hade avlidit och att deras anhöriga hade underrättats.

– Men jag hade inte hört något. Då tänkte jag att han kanske brutit en arm eller något, låg på sjukhuset och att det var därför som vi inte fick någon kontakt med honom.

Jenny hoppade på ett plan till Östersund och när det landade blev samtliga passagerare beordrade att sitta kvar, utom Jenny och hennes sällskap som fick kliva av.

När planet landade på Östersunds flygplats fick Jenny och hennes sällskap gå av först. Då fick de beskedet om att Gunnar var död. Foto: HANNA BRUNLÖF

Direkt när de kom av planet stod två poliser och tog emot. Jenny förstod direkt men det var först inne i ett separat rum hon fick beskedet – hennes son Gunnar var död.

– Poliserna gav ett väldigt fint bemötande men han som gav beskedet fick berätta det säkert tusen gånger, det ville inte gå in. Sen gick jag bara ut. Skrek.

Inget samtal från skolan

De första veckorna efter olyckan var sorgen okontrollerad och hopplös. Långsamt har Jenny börjat förstå och acceptera att hennes pojke är död.

– Men ibland får jag för mig att det aldrig hänt och då tänds ett hopp. Han är ju bara ute på en resa, säger hon och spricker upp i ett leende.

Trots att ingen kunde förutse den tragiska bussolyckan tränger sig skammen och skuldkänslorna på, menar Jenny. "Tänk om" och "Om jag bara hade" är begrepp som återkommit.

Efter olyckan var det ingen från skolan som hörde av sig till någon av föräldrarna till barnen som omkommit. Foto: HANNA BRUNLÖF

Men i takt med att tillvaron klarnat har hon även märkt hur omgivningen reagerat. I mitten av juni skrev Jenny Wulf en insändare i Markbladet där hon berättade att ingen från skolan eller idrottsföreningen som arrangerade resan hört av sig till någon av föräldrarna som förlorade sitt barn – hon skrev under med "En död pojkes mamma".

– De hade ansvar för min Gunnar. Man kan jämföra det med att man lämnar in ett barn på dagis och så försvinner det. Det hade varit märkligt om socialtjänsten, polis och alla andra hör av sig, men inte dagiset. Hade jag varit ansvarig rektor på skolan hade jag ringt varenda en av föräldrarna till de 52 barnen som var med på resan.

Sorgen är tabubelagd

Efter insändaren fick hon ett samtal från skolans rektor som bad om ursäkt.

– Det var ett fint samtal faktiskt, hon grät i telefonen. Men jag har fortfarande svårt att förstå hur hon tänkte, att det inte var självklart att höra av sig.

Varför tror du att de inte hörde av sig?

– Man förstår inte sitt medmänskliga ansvar och man är rädd. Man är rädd för sorgen och för att göra eller säga fel saker. Men man behöver inte säga någonting, det räcker ofta med att man finns och att man lägger en arm runt personen.

Redan i tidig ålder lär vi oss att ha roligt, men det finns ingen timme på skolschemat där man lär sig att konfrontera sorgen, menar Jenny Wulf. Varken som drabbad eller närstående till någon som blivit drabbad – sorg är tabubelagt.

Det är också därför hon väljer att prata med medier, för att belysa att sorg också är en del av livet – och att vi behöver prata om det. Hon menar att vi behöver bli bättre på att ta ansvar i svåra situationer, visa medmänsklighet och stå upp för varandra. 

Jenny Wulf menar att sorg är tabubelagt i Sverige. Foto: HANNA BRUNLÖF

När Jenny för några veckor sedan träffade två väninnor i Stockholm föll hon i gråt när de skulle ta avsked.

– Jag satt på tunnelbanan och grät, fast inte speciellt mycket utan ganska stillsamt. När jag tittar upp ser jag hur de sju personerna som nyligen satt på sätena i närheten av mig antingen bytt säte eller ställt sig upp...

"Äter nästan upp mig"

Lägenheten i Kinna som hon och Gunnar bodde i har hon lånat ut. 

– Det blev så påtagligt. Tittade jag ut genom fönstret kunde jag se hur han cyklade i väg till skolan och det äter nästan upp mig. Det är destruktiva minnen, jag vill bara minnas de fina stunderna som vi delat. Jag kände att jag var tvungen att stänga den dörren.

Hur gör du för att ta dig igenom dagarna?

– Hittar något att fästa blicken vid. Jag skriver mycket och har startat en blogg under samma namn som min insändare, "En död pojkes mamma". Där jag kan släppa ut och sätta ord på mina tumultartade känslor. Här om dagen kom jag hit till Torekov. I dag skulle jag träffa er och då fokuserar jag på det.

Hur ser du på framtiden då?

– Jag vet inte riktigt. Ibland får jag för mig att skaffa en liten hund eller bli fostermamma och ta hand om massa barn. Men nu kan jag inte tänka längre än en dag eller två i taget. Det känns som att jag vill skapa ett nytt liv men med de minnena jag har kvar av Gunnar, säger Jenny Wulf.

14 år av minnen med sin Gunnar. Pojken med de djupa blåa ögonen har åkt vidare på sin resa.

G som i Gunnar – "Jag tror aldrig jag har eller kommer att ta av det". Foto: HANNA BRUNLÖF