Inga kravaller på mina gator

Foto: ANNA SVANBERG / ANNA SVANBERG GT-EXPRESSEN
Foto: LARSERIC LINDEN

Sexton år har gått, men minnesbilderna av kravallerna är fortfarande skarpa inombords. Det var i juni 2001 som tiotusentals demonstranter samlats i Göteborg, för att protestera mot EU-toppmötet och för att protestera mot besöket av USA:s president George W Busch. 

Det var tre dagar det handlade om. Tre dagar som förändrade Göteborg. Tre dagar som för alltid förändrade människorna som var där oavsett om man var där som fredlig demonstrant, åskådare, butiksinnehavare, polis eller aktivist. 

Det började på torsdagen den 14:e juni 2001. 500 personer är inkvarterade i Hvitfeldtska gymnasiets lokaler. Polisen ställer upp containrar för att på så sätt ringa in de som bor där. Kaos bryter ut när en grupp försöker ta sig ut från skolområdet och 459 personer grips. 

På fredagen lämnar en mindre grupp en demonstration på Götaplatsen och beger sig mot Svenska mässan där själva toppmötet hålls. Polisen trycker tillbaka med konsekvensen att aktivister rusar ner för Avenyn och krossar i princip allt i sin väg. 

Det är tidig fredag kväll när jag kommer hem till mitt Göteborg från en resa. 

Tåget kom fram till Göteborgs centralstation när det var över. Trodde jag. När jag långsamt tog mig hem genom Göteborg präglades allt av det som utspelat sig på gatorna under två dagar. 

Den massiva polisnärvaron, de sönderslagna skyltfönstren, lukten av brinnande däck och möbler, hålen i trottoarer där gatstenar var uppgrävda. Mina nerver var på helspänn och det kändes som att gå genom ett kusligt vakuum. Magkänslan var –  det är inte över. 

Väl hemma satte jag på nyheterna och får nästan direkt nya rapporter om sammanstötningar i samband med en gatufest i regi av "Reclaim the streets". Polisen skjuter skarpt och tre personer skottskadas.

Det känns som vi befinner oss inne i en ond spiral. 

På lördagen stormar polisen och nationella insatsstyrkan min gamla skola, Schillerska gymnasiet, där många demonstranter bor. 78 personer varav många väldigt unga tvingades att ligga på den asfalterade skolgården i över en timme.

När de tre dagarna var över var det sorgliga facit att 90 demonstranter och 53 poliser skadats. Hannes Westberg, då 19 år gammal, skadades allvarligt efter att ha blivit skjuten av polis. Polisens insats fick utstå svidande kritik. Främst från den största utredningen, Göteborgskommittén, ledd av den före detta statsministern Ingvar Carlsson. I september 2001 kom även polisförbundets egen rapport "Kaos - om kommenderingen i Göteborg", som pekade på bristerna i polisens organisation under kravallerna. Enligt rapporten saknade 59 procent av poliserna i Göteborg utbildning för arbetsuppgifterna och 66 procent saknade personlig skyddsutrustning. Enligt Polistidningen lämnade sedan 80 procent av radiobilspoliserna och 40 procent av piketpoliserna sin tjänst inom ett år efter kravallerna, på grund av stress. 

Efter kravallerna har polisen lagt om hur man hanterar demonstrationer och våldsamma folkmassor. Mer dialog och mental förberedelse och mindre batonger.

Jag hoppas att polisens förberedelser den här gången är bättre, att de extrema våldsverkarna stannar hemma och att helgen snarare blir en pyspunka för de som vill hota, hata och ta över staden med våld.


LÄS MER: Sex frågor och svar om Nordiska motståndsrörelsen