Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hemlösas situation förvärras i pandemin: ”Jag har ingenting”

Enhetschefen Johanna Azar: ”Utsattheten ökar och sprider sig i olika grupper”.
Några av personerna som GT pratar med vittnar om en känsla av att ha blivit lurade av samhället. ”Det blir lätt att grupper ställs mot varandra”, förklarar Johanna Azar, enhetschef på Göteborgs Stadsmission.
Foto: HANNA BRUNLÖF WINDELL
Till S:t Johanneskyrkan, på Stigberget i Göteborg, kommer de som vill söker värme, någonstans att torka sina blöta kläder och få en plats att sova på i en timme eller två.
Foto: HANNA BRUNLÖF WINDELL
Johanna Azar berättar att pandemin har lett till att nya grupper har sökt sig till Stadsmissionen.
Foto: HANNA BRUNLÖF WINDELL
S:t Johanneskyrkan är öppen årets alla dagar.
Foto: HANNA BRUNLÖF WINDELL
Regnet öser ner denna majlördag. Flera söker skydd undan regnet och får ett mål varm mat.
Foto: HANNA BRUNLÖF WINDELL
”Det betyder väldigt mycket för mig, att man får vara någonstans och tillhöra något”, berättar 47-årige Alex. Här hittar han gemenskap.
Foto: HANNA BRUNLÖF WINDELL
Hemlösheten i Göteborg har minskat de senaste två åren – främst bland hushåll utan sociala problem, de så kallade strukturellt hemlösa.
Foto: HANNA BRUNLÖF WINDELL
”Jag har ingenting. Inga vänner, inga pengar. Ingenting. Inte ens en kastrull att laga mat i”, berättar Abiib Warsame, en av de som sökt sig till Stadsmissionen en regnig lördag.
Foto: HANNA BRUNLÖF WINDELL
1 / 9

Till Stadsmissionen på Stigberget kommer de som behöver ett varmt mål mat, skydd från det kalla regnet eller någonstans att sträcka ut sin trötta kropp.

Kanske behövs hjälpen nu mer än någonsin – ett virus har gjort en redan sårbar grupp ännu mer utsatt.

– Ingen bryr sig om oss som bor på gatan. De ser ner på oss, säger Björn Lilja.

Han känner sig besviken. På Sverige, på samhället.

Abiib Warsame också.

– Ingen vill ha mig. Jag bor i Sverige, men också utanför Sverige.

Regner strilar ner över Göteborg och över de människor som bildat kö utanför S:t Johanneskyrkan. De håller i var sin nummerlapp och väntar på sin tur att få komma in i värmen, torka sina kläder och få någonting att äta. Kanske slumra en stund på någon av kyrkbänkarna.

Nummerlappssystemet hänger ihop med coronapandemin. Folkhälsomyndighetens restriktioner gäller här också, även om Stadsmissionen har fått tillstånd att släppa in 25 personer åt gången i stället för åtta.

Ändå kan väntan bli lång, berättar enhetschef Johanna Azar. Ibland flera timmar.

– Ett tag ordnade vi take away-lådor, för att det skulle gå fortare att få en bit mat. Men det visade sig att många valde att vänta ändå. Gemenskapen, att få äta tillsammans, är minst lika viktig. Det är en insikt som vi har fått nu.

Johanna Azar är enhetschef på Göteborgs stadsmission. Hon vill berätta hur situationen ser ut i Göteborg: ”Flera av våra besökare kom in med köldskador på händer och fötter. Att folk tvingas sova utomhus i Göteborg 2021, när det är minus 20 grader ute, borde inte få ske”.
Foto: HANNA BRUNLÖF WINDELL

Svårare under pandemin

Alex, som sitter vid ett av borden inne i kyrkan, skriver under på det. Han sörjer hur livet har blivit, berättar han. Snart 47 år gammal hade han vid det här laget hoppats träffa en fru, bilda familj och ha en ordnad tillvaro. Droger och annat missbruk har kommit i vägen, men i S:t Johanneskyrkan hittar han ändå den gemenskap han saknar i samhället utanför.

– Det spelar ingen roll vilket skick du är i, du är välkommen ändå. Här finns unga och gamla, människor från olika klasser och kulturer. Det betyder väldigt mycket för mig, att man får vara någonstans och tillhöra något.

Många blir hjälpta och lyckas ta sig ur sitt destruktiva beteende, berättar Alex. Men det har blivit svårare under pandemin. 

– De har stängt alla NA-möten och tolvstegsprogram. Man får inte samlas i grupp. Man kan träffas digitalt, men det är inte samma sak. Samtidigt är det bättre än ingenting.

Pandemin har också inneburit att nya grupper människor söker sig till Stadsmissionen för att få hjälp, berättar Johanna Azar. Många är gästarbetare som nu står utan jobb, andra lever på A-kassa men har fått vänta länge på ersättning.

– När så många blev arbetslösa på samma gång blev utbetalningarna försenade. Det kunde dröja månader innan man fick pengar att köpa mat och betala hyran för, säger hon.

Foto: HANNA BRUNLÖF WINDELL

Vill berätta i ”Sommar i P1”

Johanna Azar är en av åtta som kan röstas fram till att bli ”Lyssnarnas Sommarvärd” i P1. Beslutet att kandidera tog hon under några kalla vinterveckor i februari.

– Flera av våra besökare kom in med köldskador på händer och fötter. Att folk tvingas sova utomhus i Göteborg 2021, när det är minus 20 grader ute, borde inte få ske. Det borde gå att lösa.

Hon efterlyser en nationell hemlöshetsstrategi och det hon kallar en fattigdomskommission. För de fattiga blir allt fler, säger hon. Problemet är eskalerande, menar Johanna, men medvetenheten om det liten.

– Min morfar fyllde 99 år häromdagen, och det Sverige han var barn i är på väg tillbaka. Hans pappa dog när morfar var sex månader, och han växte upp med sin mamma och tre syskon i en etta i Majorna. Resurserna var minimala, berättar Johanna, och fortsätter:

– Nu ser vi samma trångboddhet och problem i våra så kallade utsatta områden. Jag tror att många lever i föreställningen om att det inte finns någon absolut fattigdom i Sverige i dag, men den bilden stämmer inte överens med det jag möter i mitt jobb. Vi har människor som går hungriga i vårt land, och det behöver vi prata om.

Johanna Azar efterlyser en nationell hemlöshetsstrategi – de fattiga blir fler, säger hon.
Foto: HANNA BRUNLÖF WINDELL
Johanna Azar efterlyser en nationell hemlöshetsstrategi – de fattiga blir fler, säger hon.
Foto: HANNA BRUNLÖF WINDELL

”Alla känner sig lurade”

Ett plasttak sitter uppspänt över en bänk utanför kyrkan. Där har Abiib Warsame slagit sig ner med sin mattallrik. Han kommer hit varje dag, berättar han, för att få något att äta och för att träffa andra människor.

Något sammanhang utanför Stadsmissionen har han inte. 

– Jag har ingenting. Inga vänner, inga pengar. Ingenting. Inte ens en kastrull att laga mat i. Det är mer än 30 år sedan jag kom hit från Etiopien, men de senaste 15 åren har jag inte kunnat hitta något jobb. Ingen vill ha mig. Jag bor i Sverige, men också utanför Sverige. 

Abiib säger att han känner sig lurad. Han trodde att han skulle kunna skapa sig ett bra liv och en bra framtid här, drömmen var att utbilda sig till pilot. Så blev det inte.

– Fråga vem du vill här – alla känner sig lurade, säger han.

Björn Lilja hamnade i missbruk som tioåring. ”Jag får ingenting. Men jag klarar mig ändå. Gatan har gjort mig stark”, säger han.
Foto: HANNA BRUNLÖF WINDELL

Möter motsättningar

Björn Lilja har missbrukat sedan han var 10 år, har nyss kommit ut ur fängelset och känner sig också lurad och bitter. Men av andra anledningar än Abiib.

– Ingen bryr sig om oss som bor på gatan. De ser ner på oss. Om de skulle välja mellan oss och en påse skit så hade de valt påsen. Men invandrarna får allt serverat på silverfat, säger han, och fortsätter:

– Jag får ingenting. Men jag klarar mig ändå. Gatan har gjort mig stark.

Den typen av påståenden, och motsättningarna de speglar, är inte helt främmande för Johanna Azar i hennes arbete på Stadsmissionen. Då och då möter hon dem bland besökarna, men det är sällan det leder till öppen konflikt. 

– Det blir lätt att grupper ställs mot varandra, och bara för att man själv är utsatt betyder inte det att man är tolerant och förstående mot andra som är i samma situation. Men tonen är oftast god, och att det finns alla möjliga åsikter och tankar är egentligen inte konstigt. Det gör det ju i resten av samhället också.

Hemlöshet i Göteborg

Göteborgs stads senaste kartläggning visade att det under mätveckan 30 mars till 5 april 2020 fanns 2 624 hushåll registrerade som hemlösa.

Det innefattar 2 875 vuxna, och 858 barn.

Jämfört med 2019 hade antalet hemlösa hushåll minskat med 14 procent. Det var andra året i rad man såg en minskning.

Minskningen gällde framför allt de så kallat strukturellt hemlösa, det vill säga de utan sociala problem. 

Enligt Göteborgs stad beror minskningen på en rad faktorer. Bland annat tilldelning av lägenheter, ett minskat mottagande av nyanlända, ett ökat bostadsbyggande och en ny rutin för nödbistånd till boende.

Den 16 april förra året antogs en plan mot hemlöshet 2020-2022 av Göteborgs stad. De övergripande målen är:

* Att antalet personer som befinner sig i akut hemlöshet ska minska.

* Att vräkningarna från bostäder ska minska.

* De som skrivs ut från sjukhus, kriminalvårdsanstalt eller behandlingshem ska i högre grad kunna erbjudas bostad.

* Fler hemlösa personer ska komma vidare till en egen bostad.

* Nettokostnaden för socialt boende ska minska.

SE MER: Titti, 58, har bott på gatan de senaste fyra åren

”Det är en ganska jobbig situation”, säger Gull-Britt ”Titti” Tingwall om att vara hemlös i pandemin.