Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Här räddas Per-Anders, 10, ur rasmassorna

Per-Anders Lavebäck, då 10 år, räddas ur rasområdet. Foto: PER WISSING
Per-Anders visar hur nyhetsrapporteringen om raset såg ut i en tidning från 1977. Foto: NORA LOREK
Förödelsen var enorm efter Tuveraset. Bilden visar en man som kämpar med att rädda sina ägodelar. Foto: LEIF ENGBERG
Per-Anders Lavebäck var tio år gammal när familjens hus totalförstördes i Tuveraset. Foto: NORA LOREK
Per-Anders Lavebäck berättar att bilden där brandmannen Ronny Karlsson bär upp hans syster Christin ur rasgropen i Tuve fick spridning över hela världen. Foto: PER WISSING
Brandmannen Ronny Karlsson blir bjuden på tårta av Per-Anders och hans syster som tack för att han räddade dem ur rasmassorna i Tuve. Foto: NORA LOREK
Mats Engdahl, statsgeolog vid Sveriges geologiska undersökning. Foto: PRIVAT
1 / 8

Här räddas den 10-årige Per-Anders Lavebäck ur rasmassorna på Hisingen sedan hans familjs radhus brutits isär och malts ner i leran. 

Nio människor dog och 70 hus totalförstördes.

I helgen har det gått 39 år sedan Tuveraset – en av de värsta naturkatastroferna i Sverige i modern tid.

– Jag trodde att hela världen höll på att gå under, säger Per-Anders.

Klockan är strax efter fyra på eftermiddagen den 30 november 1977. Det är en mörk och kall eftermiddag i stadsdelen Tuve på Hisingen i Göteborg. Många vuxna är fortfarande på jobbet, och barn och ungdomar har börjat komma hem från skolan. Plötsligt börjar marken röra sig under människor och hus. Hela underjorden sätts i rörelse med ett våldsamt dån. 

Den regnmättade underjorden börjar åka ned längs berggrunden och ett 300 000 kvadratmeter stort område glider mot Kvillebäckens dalgång. Villor knäcks som korthus och på ett par minuter förstörs nästan ett helt bostadsområde.

Per-Anders Lavebäck, i dag 49, är 10 år gammal när en av de värsta naturkatastroferna i svensk historia inträffar. Han sitter i köket tillsammans med sin bror Lars, syster Christin och hennes kompis när katastrofen tar sin början. 

Per-Anders Lavebäck är i dag 49 år gammal och ännu plågad av händelserna den där eftermiddagen i november 1977. Foto: NORA LOREK

– Farsan låg och läste på ovanvåningen när ljuset plötsligt slocknade. Av någon anledning gick han ner, berättar Per-Anders.

Hans pappa förstår snabbt att något är fel och skriker att alla måste ut ur huset. Han agerar snabbt. 

– Det gick otroligt fort. Han försökte få upp ytterdörren, men det gick inte för huset hade redan börjat sjunka, säger Per-Anders och fortsätter:

– Då sprang han tillbaka till köket, tog en stol och slängde den rätt genom en ruta. Han hivade ut oss genom fönstret fort som ögat. Han räddade livet på oss. Farsan var ju den som tog tag i situationen och reagerade med en gång. 

"Som att jorden höll på att gå under"

När de kommer ut i mörkret utanför huset möts de av en lika overklig som skrämmande syn: Hur deras och grannarnas hus glider i väg och bryts sönder.

– Vi stod först på en asfaltsplätt. Allt bara gungade. Det var precis som att hela jorden höll på att gå under. När den plätten började spricka skickade farsan oss till nästa och sen till nästa. De plattor vi just stått på välte och begravdes. Vi surfade tvåhundra meter på det sättet, säger Per-Anders.

Vad tänkte du mitt i allt det här?

– Det enda jag kommer ihåg är känslan av att det är oändligt. Du ser inte en begränsning på det hela, utan tror att det pågår överallt. Så i min värld var det allt som gick åt helvete. I det läget är man ganska uppgiven.

Skrik och rop på hjälp

Nio människor omkommer och drygt 30 skadas svårt i Tuveraset. Närmare 70 hus mals ner i lermassorna.

– Det var ett jävla oljud. Ett enormt mullrande, lyktstolpar som blixtrade och saker som bröts isär. Det knakade och brakade överallt. Man hörde människor som skrek hela tiden, folk som ropade på hjälp.

Ett område stort som 37 fotbollsplaner gled mot Kvillebäckens dalgång. Nio människor omkom, drygt 30 skadades svårt. Närmare 70 villor maldes ner i lermassorna. Foto: LASSE JANSSON

Han säger också att det är tur i oturen att raset skedde på eftermiddagen, eftersom många inte hade hunnit komma hem från sina arbeten.

– Hade det hänt på kvällen så kan jag säga att det nog hade det gått riktigt, riktigt illa. De flesta hade ju sin tv i källaren, och de som gick bort var alla nere i källaren när det hände, säger Per-Anders. 

Per-Anders minns den enorma mängden poliser och folk från räddningstjänsten som var på platsen.

– Jag har aldrig sett så mycket blåljus i hela mitt liv, det var som ett pärlband av ljus. 

 

LÄS MER: Podcast och dokument om Tuveraset 

 

Per-Anders mamma hade ännu inte hunnit hem från jobbet vid tiden för raset. Många människor kunde inte komma fram till sina förstörda hem och samlades på platsen. Anhöriga stod utanför avspärrningarna – med den enda vetskapen att familjemedlemmar fanns inne bland rasmassorna.

– Det rådde ju fullständig panik bland mamma och alla som stod och väntade utanför, de visste ju inte om deras familjer hade överlevt eller inte, säger Per-Anders. 

Förlorade allt

Per-Anders och hans familj förlorade hela sitt hem och alla sina ägodelar i Tuveraset. Trots det är det bara en sak han saknar än i dag - de minnen som fanns i form av fotografier. 

– Att alla kort är borta är det värsta. Mamma och pappa led mycket av det, att förlora alla foton, säger Per-Anders och fortsätter:

– Det tänkte jag på när farsan gick bort 2002 också. Familjen samlades och vi började prata gamla minnen, men det finns ingenting att relatera det till. Det kändes för jävligt faktiskt. Det är mycket som sitter i korten, att man kommer tillbaka i tiden och minns.

Översiktsbild över förödelsen med raskanten längs ner i bild. Foto: JACKY LEISSNER

Förlusten har gjort att Per-Anders är extremt noggrann med sina egna och familjens foton. När han och familjen flyttade till USA på 90-talet skickade de kopior av sina foton över Atlanten med både flyg och båt, för att säkerställa att det inte fanns någon som helst chans att någonting gick förlorat.

– Allt som har att göra med minnen gör jag dubbletter av. Det har blivit som en sjuka, på grund av det som hände oss. För är det borta är det borta, säger Per-Anders.

Tidningsbilden från 1977 visar när brandmannen Ronny Karlsson, som är täckt av lera, bär upp Per-Anders syster Christin ur rasgropen. Foto: NORA LOREK

På vilket sätt har raset påverkat dig?

– Jag vet inte hur det har påverkat mig, eftersom jag inte vet om jag skulle varit annorlunda om det inte hade hänt. Nu var jag ganska liten när de hände, men ändå blir det att man hela tiden tänker sig för extra mycket. Som att inte skiljas som ovänner och sånt. För man vet att de mest osannolika saker kan hända. Sedan vet inte jag om det är på grund av det som hände eller om jag är så i min natur. Just det här med att allting är så bräckligt. Så man får tänka efter lite.

Ljuden finns kvar

Per-Anders berättar också att han än i dag kan reagera på en viss typ av mullrande ljud. Han minns en händelse som inträffade kort efter katastrofen, då familjen bodde i ett hus som de fått låna av Volvo där Per-Anders pappa arbetade. 

– En dag när pappa kom hem från jobbet öppnade han garagedörren och det blev ett sådant mulleraktigt ljud. Då tar jag en filt och springer ut från huset, rätt ut på gatan. För jag trodde att allt rasade igen, säger han. 

Så kunde det ske – geologen förklarar

Mats Engdahl är statsgeolog vid Sveriges geologiska undersökning och var själv på plats i Tuve efter skredet.

Var det lergrunden som orsakade raset?

"Man hade inte gjort en samlad bedömning av området och belastade marken för tungt, vilket resulterade i att det blev ett skred. Om jag kommer ihåg rätt hade man gjort undersökningar på plats, men en bedömning för hela området gjordes aldrig. Om det hade gjorts hade man nog kunnat se att marken på platsen inte tålde så många fastigheter."

Kan det ske igen, eller har tekniken utvecklats?

"Jag tror personligen inte att vi kommer få ett nytt Tuveskred i Sverige. Inte där 60-70 hus åker i väg. Men vi kommer få nya skred som drabbar vägar och enskilda hus. Det finns många hus i dag som man blir förvånad att de står kvar. Jag tycker att vi bygger bättre, gör bättre förarbeten och har bättre kontroll. Det har också pågått ett arbete med att förstärka mark i riskområden."

I Västsverige finns det många områden med lera – sker mindre skred?

"Det är en naturlig process i terrängen. När det regnar mycket kan marken röra sig. Det är ganska vanligt att skred sker på hösten, runt november och december när det är mycket vatten i marken."

Bör folk vara oroliga?

"Nej, orolig tycker jag inte. Ofta vet man som markägare vad man har för typ av mark. Om marken rör på sig, eller det är sprickor i marken eller om man bor nära ett vattendrag bör man vara extra observant. Är man orolig ska man vända sig till sin kommun och höra sig för hur det ser ut, kommunen vet ofta vilka områden som är extra skredfarliga."

Marken öppnade sig på Hisingen

# Klockan 16.09 den 30 november 1977 hände det som ingen hade kunnat föreställa sig: Den sedan länge regnmättade lerjorden under ett villaområde i Tuve började kana längs den sluttande berggrunden.

# Enorma krafter sattes i rörelse när ett område stort som 37 fotbollsplaner på några sekunder gled mot Kvillebäckens dalgång. Hus och gator drogs med och krossades i lermassorna.

# Nio människor omkom, drygt 30 skadades svårt. Ytterligare tiotals undkom med lindriga skador.

# Närmare 70 villor maldes ner i lermassorna.

# Orsaken till Tuveraset var bland annat det extremt höga vattentrycket i marken efter intensivt höstregnande. Det spekulerades också i att tensider från tvättmedel hade förändrat kalciumjonerna i leran och gjort den lösare.

# Efter raset har hus närmast rasområdet förankrats i berggrunden med betongfyllda stålrör. 100 000 kubikmeter lera har flyttats. En 108 meter lång kista fylld med 6 000 kubikmeter sprängsten har förankrats med stålväggar i berggrunden. Ett underjordiskt magasin kontrollerar grundvattensnivån.

# Efter katastrofen i Tuve startades en skredkommission där flera statliga myndigheter var med. Man tog fram råd och riktlinjer för kommuner. Kommuner har också möjlighet att söka bidrag hos MSB (Myndigheten för samhällskydd och beredskap) för förebyggande insatser.

# Stora skred inträffar med 10-20 års mellanrum i Sverige. Det senaste var i Småröd i Bohuslän 2006. I Norge inträffar stora skred betydligt oftare.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!