På Tubberöds Äldreboende på Tjörn skiljer sig maten markant om man tittar på den pågående debatten om maten som serveras till gamla i Sverige. Det har varit allt annat än glada röster som höjts under den senaste tiden – men ljus finns i allt mörker.
På detta äldreboenden tillagas rätterna utifrån hur de boende vill ha det, mycket är närproducerat och ekologisk - vilket många av de äldre också uppskattar. Personalen ser det inte bara som ett ställe där pensionärer bor - det här är deras hem och det ska de känna också.
– Jag brukar säga att jag har världens bästa jobb. Jag är till för deras skull. Det här är deras hem, och alla vill inte ha havregrynsgröt till frukost. Alla våra boende ska få den frukost de är vana vid, så att de känner sig hemma. Det vikiga är att dem får god mat, säger kökschefen Ingela Brännehed.
"Det här är det bästa som har hänt mig sedan jag blev gammal"
"Det kan vara en kostnadsfråga"
Tubberöd drivs på entreprenad sedan 2010, med det menas att det drivs som ett eget företag och att medarbetarna har mer ansvar. Det har självstyrande arbetsgrupper där de äldre är med och får bestämma. Och maten på Tubberöd har uppmärksammats förr – senast i SVT:s program Landgång.
Maten på äldreboenden och sjukhus har varit på tapeten under en längre tid och man har fått läsa om att maten varit under all kritik. I vissa fall förpackad redan en vecka innan den serveras.
Men inte här. Här får alla en chans till att bestämma vad som ska stå med på menyn. Trots det får äldreboendet ständigt pengar över till att lägga på gemensamma aktiviteter.
– Det kan bli tokigt med maten på vissa ställen, jag vet inte varför. Det kan vara en kostnadsfråga, säger Ingela Brännehed.
På Tubberöds sker all tillagning på plats i det egna köket. Allt görs från grunden. Enligt Ingela Brännehed krävs inte mycket för att få maten att se god ut, en dillkvist kan få en tråkig rätt att se betydligt godare ut. Det handlar om att ha planering och strukturering i köket. Man äter med ögonen också, och det är jätteviktigt att tänka på när man serverar på ett äldreboende, menar hon.
Det kan bli tokigt med maten på vissa ställen, jag vet inte varför. Det kan vara en kostnadsfråga.
– Vill du ha färdigstekta pannkakor från förra veckan? Nej. Det smakar inte gott. Vi har stekt de här i dag.
Hon tillägger att alla som bor här själva sitter på massor av kunskaper i köket. Av dem får Ingela chansen att lära sig nya recept, och dessutom får hon en relation med dem samtidigt som de känner sig behövda.
Iris, 89 lär upp
Iris Wimnell, 89, är en av de boende sedan tre år tillbaka. Hon har lärt upp Ingela och de andra två i köket hur man gör hennes egen kasslergryta och kålpudding - som båda har blivit succé.
På plats på Tubberöds har klockan har nu slagit elva, och det dags för kaffe. En kaffevagn med finporslin och morotskaka med lite strött florsocker rullas ut, redo för att ta plats i det gemensamma rummet.
Man fick känslan av att vara på en riktig restaurang, lyx var det! Det här är det bästa som har hänt mig sedan jag blev gammal.
– Jag kommer ihåg när jag kom hit. Då satt jag där uppe. Helt plötsligt knackade någon på dörren och sa att jag måste komma ner. Så när jag gick ner var det smörgåstårta på långbord med gröna och vita dukar och gröna ljus till. Om ni visste! Det tog mitt hjärta med en gång. Det var fantastiskt. Man fick känslan av att vara på en riktig restaurang, lyx var det! Det här är det bästa som har hänt mig sedan jag blev gammal. Sedan den dagen tänkte jag: aldrig att jag går från det här stället, säger Iris Wimnell.
– Nej, det ska du inte göra. Nu går vi bort och dricker lite kaffe, säger Ingela och tar Iris under armen.
Det är en varm stämning på fikastunden i samlingsrummet. Där har nu flera samlas för att dricka kaffe och prata med varandra. Solen drar sig in över rummet, och det ser nästan helt plötsligt ut som vår ute.
På äldreboendet handlar de in mat så det räcker exakt till så många som ska äta där. Ekonomin styrs helt av personalen vilket har gjort att de, de senaste åren, gått plus. Med utskottet brukar personalen tillsammans med de boende bestämma vad de ska göra med pengarna. Det kan vara att åka till Liseberg, ha kräftskiva eller som förra året - då ett par stycken åkte i väg till Teneriffa.
Var åttonde vecka görs det nya menyer, då hålls ett matråd som alla får vara delaktiga i vad som ska finnas för mat.
– Det som gör att vi kan gå plus är att vi inte kasserar så mycket mat, utan de äter upp det som läggs på tallriken. De är med och bestämmer vad de vill ha, och därför vet vi att det går åt. Vill de ha makrill som är lite dyrare, så kommer vi överens om att köpa det. Så får vi väl kanske äta falukorv, som är billigare, nästa dag. Så som det är i ett hushåll, säger Ingela Brännehed.
Lilian Bolin är entreprenadchef på äldreboendet, hon berättar att de har gått 300 000 kronor plus efter att de själva fått styra sin ekonomi. Även hon säger att det som krävs är planering och struktur.
– Jag tror att de allra flesta medarbetarna vet hur man sköter ett boende, och vet hur man driver det. Den kunskapen har kommit blandat i organisationen och det är nog en framgångsfaktor, säger hon.
Dagens lunch är gulaschsoppa med en klick crème fraiche och pannkakor med sylt och grädde tillsammans med en inbjudande salladsbuffé. Matsalen är nästan full av hungriga pensionärer - boende och utifrån. Iris slår sig ner bredvid sin kavaljer Gunnar - som hon själv kallar honom för. På andra sidan sitter Bengt.
– Nu har jag båda mina män här, en på varje sida. Det är inte dåligt! säger Iris.
På andra sidan salen sitter Ann Marie Eklund, 86, tillsammans med bland annat det gifta paret Fritz och Linda Pettersson.
– Det här var alla tiders! säger Ann Marie Eklund, 86 om de hemmagjorda pannkakorna. På pannkakorna har hon både grädde och sylt - för det ska det vara, säger hon.
"Jag spanade in henne"
Fritz Pettersson, 98, och hustrun Linda Pettersson, 94, bor också på Tubberöd. De har varit gifta i 65 år och träffades på jobbet. Linda, som kommer från Estland från början, flyttade in på samma gata som Fritz bodde på, på den tiden.
– Jag jobbade som konstruktör på en fabrik och Linda var maskinskriverska där. Jag spanade in henne, sen började det med att vi promenerade tillsammans och då blev det så att vi fann varandra. Vi fick en dotter och en son, som snart blir pensionärer dem med.
Promenerar, det gör Fritz fortfarande - gärna varje dag.
– Det är därför jag är så här kort, för att mina ben slits, skämtar han och alla börjar skratta runt bordet samtidigt som de fortsätter att njuta av maten.
