Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hans Lippens lämnar polisen – efter 45 år

Hans Lippens lämnar polisen efter 45 år.
Hans Lippens lämnar poliskarriären och går i pension efter 45 år inom myndigheten. Foto: HENRIK JANSSON
Foto: Privat
De senaste åren har Hans Lippens varit presstalesman för polisen och svarat på journalisternas frågor. Foto: HENRIK JANSSON
Efter pensionen hoppas Hans Lippens få mer tid för sin hustru Ingegerd, sina barn och barnbarn. Foto: HENRIK JANSSON

GÖTEBORG. Han har blivit beskjuten och skjutit själv.

Tidigare har han varit chef på flera olika avdelningar – under EU-kravallerna 2001 var han högst uppsatta befäl ute på fält. 

– Rädd har jag nog aldrig varit, men jag har haft en väldig respekt för insatser som varit farliga.

Men när Hans Lippens, 64, nu säger hej då till 45 år inom polisen gör han det som presstalesperson – en tjänst han valde själv.

För någon vecka sedan satt han på ledningscentralen på Skånegatan med två radioapparater och lyssnade på rapporten från polishelikoptern som var ute på en misstänkt skottlossning. En annan händelse surrade i den andra radion.

Den 27 juni arbetar han sin sista dag inom polisen. 

– Sen kommer det bli tyst. Dödstyst. Telefonen ringer inte, ingenting. Jag får se hur jag klarar det. 

De allra flesta har nog sett namnet Hans Lippens i någon av alla tidningsnotiser om olyckor och brott som publiceras från redaktionerna runtom i landet.

De sista åren i sin poliskarriär har han varit presstalesperson för polisen i region Väst och svarat på journalisternas frågor. 

Hans, hustrun Ingegerd och barnbarnet Hugo, elva månader. Foto: HENRIK JANSSON
Hans Lippens hoppas kunna tillbringa mer tid med sina tre barnbarn efter pensionen. Här med Hugo, elva månader. Foto: HENRIK JANSSON

Hans Lippens tar emot i sin och hustrun Ingegerds lägenhet i Kallebäck, där de bott sedan 1983, de flyttade in där i väntan på att köpa ett hus men blev sedan kvar. 

Utanför låter en stor byggmaskin, väggarna på huset ska renoveras och inne i lägenheten busar barnbarnet Hugo, elva månader, runt. Och försöker få tag på allt som han egentligen inte får röra. 

Bestämde sig för polisyrket tidigt 

Hans och Ingegerd träffades dagen innan de båda började på polishögskolan i januari 1974, de blev ett par ett halvår efter det och de båda har varit hela sina yrkesverksamma liv inom polisen. 

Men viljan att bli polis hade han långt innan han började utbildningen.

Hans Lippens växte upp i Biskopsgården. Där fanns en kvarterspolis som hette Torgny Falk. I sin närhet hade han också en tränare vid namn Bengt Bolin, då aktiv inom Örgryte IS där Hans spelade fotboll.

– De räddade nog mig. Han (polisen) hade en deckarklubb, den som var ordförande hamnade på Kumlaanstalten sen, och jag var vice ordförande och blev polis. Tränaren tjatade på mig att jag skulle komma på fotbollen och kom jag inte så ringde han och undrade var jag var.  Jag bestämde mig när jag var tolv, tretton år.  

En bild från Hans Lippens arkiv, han började på polisutbildningen för 45 och ett halvt år sedan. Foto: Privat
Hans och Ingered Lippens träffades när de båda började på polishögskolan och arbetade båda hela sina yrkesverksamma liv som poliser. Foto: HENRIK JANSSON

Efter utbildningen arbetade han på piketpolisen, nuvarande insatsstyrkan, i över 20 år, varav sex år som chef. Sedan följde många år som chef på flera avdelningar inom polisen. 

Vid myndighetens senaste stora omorganisation valde han att inte söka en chefstjänst. I stället bad han om att få bli presstalesperson, för att det skulle bli en bra avslutning. Att förmedla sina kunskaper om polisens arbete till journalisterna och sen vidare till allmänheten. 

Drabbades av PTSD 

När vi pratar om karriären och erfarenheterna går det inte att undvika händelserna kring EU-toppmötet i Göteborg 2001 och de kravaller som lamslog staden.

Hans Lippens var högst uppsatta polis ute på fältet. Ingegerd berättar att hon ringde sin make när hon hörde talas om oroligheterna på stan. 

Han svarade kort att han inte hade tid att prata. Sen hördes de inte på en vecka. 

Nu när han ser tillbaka på dagarna av totalt kaos är det med självkritik. 

Kravallerna under EU-toppmötet 2001. Bilden är tagen på Avenyn i centrala Göteborg. Foto: Privat
Piketpolisen, nuvarande insatsstyrkan, på 80-talet. Foto: Privat

– Det är klart att jag är självkritisk, men det är jag alltid. Det finns alltid något att förbättra. Det var en stor lärdom men som kom med ett högt pris. Jag mådde väldigt dåligt efteråt. Det drabbade hela min familj. 

Han fick diagnosen Posttraumatiskt stressyndrom, PTSD efteråt. 

– Jag fick diagnosen 25 procent PTSD. Jag valde att hålla en låg profil efter 2001, jag blev personlighetsförändrad efter det. Det var svårt att finna glädje och jag gråter lättare i dag. Det blev en resa i livet efter 2001. 

Var kritisk efter kravallerna 2001 

Hans fick stöd med psykologsamtal och av arbetsgivarorganisationen. Han vittnade i de efterföljande rättegångarna som hölls både mot demonstranter och mot poliser. Själv var han inte misstänkt för något brott. 

Han var inte den enda polismannen som mådde dåligt efter kravallerna. Han berättar att när han träffar andra som var med då, så hälsar man inte. Man kramas i stället. 

Efter allt det där tänkte du någon gång, nu slutar jag? 

– Nej, aldrig. 

I stället var han kritisk – mot förberedelserna, polisens utrustning och utbildning. Den dåvarande rikspolischefen hörde av sig.

Anekdoter har han gott om från sina år som polis. Foto: HENRIK JANSSON
Foto: HENRIK JANSSON

– Jag hade sagt väldigt mycket, så han frågade om jag kunde ta det och vara med och förändra polisutbildningen. Och det sa jag ja till direkt. Beslutet att förändra polisutbildningen kom inte bara efter kravallerna, utan också som en konsekvens av polismorden i Malexander. Det var jag, en polis från Malmö och en från Stockholm.  Vi hade två år på oss att förändra det. Och det klarade vi av, vi la grunden till hur polisen i Sverige uppträder vid demonstrationer och fotbollsmatcher, bland annat.  

Så, hur sammanfattar man ett helt liv inom poliskåren? 

– Jag har aldrig haft det tråkigt. Jag har alltid tyckt att det varit roligt att gå till jobbet. Kamratskapet inom polisen, framför allt inom piketen men egentligen på alla arbetsplatser jag har varit på har just kamratskapet varit så tydligt. Jag har fått uppleva så väldigt mycket saker, och jag har varit med och påverkat hela den svenska polisutbildningen. Det är något jag är väldigt stolt över.  

Polisen fick inte in sprit till EU-höjdarna 

Anekdoter finns det gott om. 

Som när polisen inte kunde få in sprit till EU-höjdarna under toppmötet 2001.

– De var på Börsen men så tog spriten slut. Bush (dåvarande amerikanske presidenten reds. anmärkning) hade åkt till sitt hotell, det var en kortege på 30 bilar för 500 meter. Vi ringde en annan restaurang eftersom de ville ha konjak till kaffet och det var inga bekymmer att hämta det, men vid checkpointen vid tyska kyrkan tog det stopp. Säpo hade plockat ner sin röntgenutrustning, så ingen sprit kom in. De kunde ju inte utesluta att det var något annat i. 

Hans Lippens berättar om sin karriär inom polisen. Han började polishögskolan 1974. Foto: HENRIK JANSSON

Eller när Göran Perssons pressekreterare åt upp hela hans glass under en valrörelse vid millennieskiftet. 

– Hon bad om att få smaka, men jag fick aldrig tillbaka glassen, säger han och skrattar.

Under tiden som chef har han haft ansvar för mellan 200 och 300 polisinsatser, där de flesta fått ett bra slut.  

Har du varit riktigt rädd i yrket någon gång?

– Rädd har jag nog aldrig varit, men jag har haft en väldig respekt för insatser som varit farliga. Tyvärr har jag varit med om att en person har dött i en insats, där hade jag kunnat stryka med också. Då började man fundera på vad man höll på med. När jag tittade på kulhålen tio centimeter ovanför mitt huvud var de så stora att jag kunde stoppa in tummen utan att det tog emot.  

Har tvingats använda sitt tjänstevapen 

Hans Lippens blev beskjuten – och sköt själv. Vilket även har hänt i andra situationer. På frågan om han vet om det var just hans skott som träffat är svaret ja. 

– Det är en hemsk upplevelse, man funderar på om man hade kunnat göra något annat sätt. Men man kommer snabbt fram till att, nej, för att oskaddliggöra den här personen så att den inte skadar sig själv, andra eller mig som polis. Kommer man fram till att det var det man hade att välja på så är det lättare att gå vidare.

Hans Lippens sammanfattar sina 45 år i poliskåren: ”Jag har aldrig haft det tråkigt” Foto: HENRIK JANSSON

På torsdagen arbetar han sin sista dag, på fredagen är det avtackning. 

– Vissa dagar känns det okej och andra dagar är det lite jobbigt. 

Sen väntar en ledig sommar med familjen. I mars nästa år ska de alla åka till Karibien. Han har fått förfrågningar om att arbeta, utanför polisyrket. Vad det är vill han hålla för sig själv tills vidare. Han har inte bestämt sig. 

– Men först ska jag lära mig att vara ledig.

Hans Lippens

Ålder: 64

 

Bor: Kallebäck i Göteborg.

 

Gör: Har varit polis i 45 år, går nu i pension.

Var piketpolis i över 20 år, varav 6 år som chef, arbetade tre år på rikspolisstyrelsen, chef på gränspolisen i sex år, och chef på polisens ledningscentral, presstalesperson sedan 2016. 

 

Familj: Hustrun Ingegerd, två barn och tre barnbarn 

 

Idrottskarriär: Började fotboll i Örgryte IS som barn, var sedan spelare i B-laget och assisterande tränare i A-laget fram till 1980. 

 

Ska göra sen: Lära sig att vara ledig. 

Så blir vädret kommande dagar.