De fyra arrangörerna kommer till Makedoniska föreningens lokaler på Herkulesgatan redan vid sex-tiden på kvällen den 29 oktober 1998. Lokalen är godkänd för 150 personer. Sex timmar senare trängs nästan 400 i vild panik mot utgången.
Planerat en vecka 15-åriga kompisarna Nadja och Mona har planerat för festen en vecka i förväg. Mona har köpt en ny klänning för pengar hon fått av sin mamma. Nadja är lite trött och känner inte för att gå, men övertalas av Mona. Tjejerna och deras kompisar dansar längst framme vid scenen där musiken är som högst och där discolamporna pulserar i rött, grönt och blått. Plötsligt känner någon att det luktar brandrök. Discjockeyn Zuhir larmar publiken: Det brinner, det brinner! Gå mot utgången! Först tar ingen honom på allvar. Tjejerna som nyss dansat så häftigt skrattar och flamsar. De vet inte att elden redan tagit sig i väggpaneler och linoleummattor.
Panik utbryter I samma ögonblick slocknar ljuset. På några sekunder utbryter full panik. Nadja och hennes syster Shirin håller varann i händerna när de trevar mot entrén i röken och den accelererande hettan. I mörkret tappar Nadja bort Mona. Det första larmet når SOS klockan 23.43. Sex minuter senare anländer de första styrkorna, två brandbilar, en ambulans och sex polisbilar. De möts av ett inferno. Inom en timma är 110 personer från räddningstjänst, polis och sjukvård i full färd med att rädda så många liv som möjligt.
Höll om sina döda kompisar Polisens insatschef Sten Schääf är tidigt på plats: - Ungdomar kastade sig ut genom fönstren och slog ner på polisbilen. Unga flickor klamrade sig fast vid sina döda kompisar, minns han. - Vi lät en del sitta kvar och hålla om de döda. Brandmännen möts av högar med döende och döda ungdomar. De som lever ropar på hjälp, på mamma, på Gud... Den 20 kvadratmeter stora garderoben förvandlas till en dödsfälla. Några lyckas ta sig ut genom de högt sittande fönstren. Men de flesta blir kvar och dukar under i den giftiga röken. Räddningsstyrkan räknar senare till 26 döda kroppar i rummet.
Tvingades lämna många Rökdykaren Reine Carlsson är den första som tar sig in i den brinnande lokalen. Då har han ingen aning om hur många som finns där. Han räddar åtskilliga, men tvingas också lämna många kvar. Ett år efter branden berättade han: - Jag vet att vi gjorde mer än vi egentligen skulle klara av. Jag lider med offren och deras anhöriga, men för att gå vidare måste jag se till dem som lever. Marcus, 15, är en av hundratals som följer strömmen mot utgången. Han trampas ner av panikslagna kamrater - men överlever. Några dagar senare skrev han om sina upplevelser i GT:
Gråter och skriker "Ett tag ligger jag bara och gråter och skriker på hjälp. När rökdykarna kommer in för att få ut folk tänker jag: Yes, nu kommer räddningen! Men nej, nej. Klart dom inte upptäcker mig ... För Marcus fanns det två val. Kämpa eller dö. Det låg en kille under mig...jag kommer aldrig att glömma honom. Han hade inte den minsta chans att komma loss. Han var tyst, men då och då skrek han Åh, herre Gud, hjälp mig Nadja och Shirin trampas också ner i trängseln. De har tur. Ett par killkompisar drar ut dem. Kvart i tre på natten är branden släckt. Antalet döda är då 60 och antalet skadade 182.
Ceremoni i kväll Mona saknas. Polisen är säker på att hon inte är kvar i lokalen. Hennes familj söker henne överallt. Fem dagar senare tvingas polisen erkänna att den hade fel. Monas brända kropp hittas under några isoleringsskivor. Hon dog sittande mot väggen med benen utsträckta framför sig. Klockan 19.00 i kväll hedras minnet av Mona och de övriga ungdomarna vid en stor ceremoni utanför brandlokalen på Hisingen. Ett fackeltåg avgår med början klockan 18.00 från Gustav Adolfs torg till minnesplatsen.
