Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Gunilla förlorade sitt barn i diskoteksbranden

Sofia var hemma på skollov när hon var på festen som slutade i en stor tragedi. Foto: Jonathan Berntsson
Hemmet utanför Varberg har varit viktigt för Gunilla Axman när hon skulle ta sig igenom sorgen efter dottern Sofia. Foto: Jonathan Berntsson
Gunillas dotter Sofia omkom i diskoteksbranden.
Gunilla Axman och hennes make har bott i Valinge i femton år. Foto: Jonathan Berntsson
Det första man möts av när man kommer in på gårdsplanen är en ängel. Foto: Jonathan Berntsson

Det har gått 18 år sedan Gunilla Axman förlorade sin dotter Sofia.

Men hon är övertygad om att de någon gång kommer att ses igen.

– Jag skulle säga: "Äntligen", sedan skulle vi pussas och kramas, säger Gunilla.

I dag minns hon Sofia och alla de andra ungdomar vars liv tog slut alldeles för tidigt i den brand som för alltid kommer vara en del av Göteborgs historia.

Diskoteksbranden på Backaplan – det här hände

# Mordbranden bröt ut på kvällen mot den 29 oktober 1998 i en lokal vid Backaplan på Hisingen som tillhörde Makedoniska föreningen. 
De arrangerande ungdomarna hade uppgett att de skulle ha födelsedagsfest.

# I verkligheten hade de affischerat om diskodans och sålt förköpsbiljetter.

# Larmet kom 23.42 och den första räddningsstyrkan från Lundby var framme klockan 23.49.


# Det fanns omkring 400 ungdomar i lokalen, som var avsedd för maximalt 150.

# 63 personer mellan 12 och 20 år omkom.

# 215 skadades – 50 av dem fick allvarliga skador.

# Cirka 60 ungdomar räddades av rökdykare.


# Fyra killar som inte fått komma in gratis anlade branden i möbler som burits ut i ett trapphus vid nödutgången.

# De dömdes i juni 2000 för grov mordbrand. Tre fick fängelse i sju till åtta år. En fick sluten ungdomsvård i tre år.

Förbi sjön och uppför backen. Där ligger det gamla röda torpet med den vackra stora trädgården. Bland det första man ser när man kliver in på gårdsplanen är en staty av en ängel med en bukett i handen.

En solig hösteftermiddag är det inte svårt att förstå varför Gunilla Axman, 62, beskriver sitt hem på landsbygden utanför Varberg som ett litet paradis.

– Det betyder allt för mig. Det är läkande att vara med djur och natur. Att vara i trädgården och plantera rosor ... det är en sådan glädje i det, säger Gunilla.

Hennes dotter var en av de 63 ungdomar som omkom i diskoteksbranden på Backaplan i Göteborg i oktober 1998. Sofia kom inte hem på natten och när Gunilla läste de svarta tidningsrubrikerna på morgonen förstod hon varför. Då förändrades tillvaron för alltid.

Sofia skulle precis fylla 17 och i fjol var det så många år det hade gått sedan hon dog. I dag är det den 18:e årsdagen av diskoteksbranden.

Lade sig under filten

Det har varit en tid fylld av sorg. I sju år gick Gunilla Axman och lade sig under filten direkt när hon kom hem från jobbet. Det är så hon själv beskriver det.

– Jag stängde av, det var så smärtsamt att ha saknaden. Jag kände inte igen mig själv och tänkte: "Vad konstig jag är", säger Gunilla Axman.

 

LÄS MER: Johanna, 16, dog i diskoteksbranden

 

Efter branden blev Gunilla god vän med tre av de andra mammorna som också förlorat döttrar den där fasansfulla natten. De blev som systrar när de tog efter sina flickors vänskap.

Men Gunilla behövde också en annan form av hjälp.

Till sist såg hon till att skaffa sig den.

– Jag träffade på en kvinna som jobbar med krishantering. Hon sa: "Gunilla, du är normal, men du är i kris." Det var det viktigaste för mig att få veta. När man är i kris har man inte bara sorg och saknad, då får man andra symtom också, säger Gunilla Axman.

Förälskade sig i torpet

Gunilla började själv utbilda sig i hur man tar sig igenom kriser och i dag arbetar hon inom området.

Arbetet blev en av hennes räddningar, gården blev en annan. Tillsammans med sin make lämnade hon radhuset i Rannebergen i Angered för idylliska Valinge och där har de bott i femton år.

– Mitt liv blev brandkatastrofen, alla jag pratade med, allt jag gjorde, allt handlade om brandkatastrofen. Mitt under rättegången var jag med jobbet och red på islandshästar nere i Falkenberg. Det var en försommardag i maj, solen sken och vi red längs med stranden. Då tänkte jag att: "Ja, man kanske kan leva och klara det här". När vi sedan hittade detta och körde upp här så kände vi att: "Åh, här vill vi bo", säger Gunilla Axman.

"Var min livsresa"

I vardagsrummet har hon och maken en kakelugn. Den har de köpt för pengarna som de anhöriga fick efter diskoteksbranden.

I matsalen intill finns ett fotografi på Sofia. Det är ett skolfoto som damp ner i brevlådan efter att dottern gått bort.

– Jag har ett andligt tänk i de här delarna. Jag kan känna att: "Ja, det är så här det skulle vara". Jag ser det som att det här var min livsresa, att det var det här som jag skulle lära mig. Jag skulle önska att det inte var så, men går jag omkring och är arg och bitter så mår jag ju inte bra. Då går det aldrig att ta sig igenom krisprocessen, säger hon.

Hur mår du i dag?

– Jag mår väldigt bra, det gör jag. För jag har tagit hjälp. Hamnar man i sorg ska man se till att våga be om hjälp. Det är inte någonting man klarar själv, utan man behöver hjälp under en lång tid. Har man varit med om en traumatisk händelse får man en ökad stresskänslighet och jag har jobbat halvtid ända sedan Sofia dog. Det är först nyligen som jag börjat jobba 75 procent.

– Det kan fortfarande bli för mycket. Jag får välja bort julfester på jobbet och andra trevligheter. Det är så det fungerar för mig och det gör det för många människor.

Besöker graven

Den 29 oktober varje år besöker Gunilla, hennes make och hennes son Sofias grav i Angered.

De lägger blommor, tänder ljus och minns den spralliga, pratglada tjejen som var så omtänksam mot alla i sin omgivning.

– Jag lägger fokus på mina nära och kära, men Sofia är med mig hela tiden och jag kan fortfarande vara ledsen ibland. I dag bär jag inte på sorgen, men Sofia kommer alltid att vara en del av mitt liv, säger Gunilla Axman.

Tror du på ett liv efter döden?

– Jag vet att vi kommer att träffas igen, Sofia och jag. Det är det jag tror på.

Vad ska du säga till henne då?

– Det ... Det är en bra fråga.

– Jag skulle säga: "Här är jag. Äntligen", sedan skulle vi pussas och kramas.