Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Gunhild Stordalen: "Jag har aldrig haft mer lust att leva"

Karin Sörbring träffade Gunhild Stordalen på hennes kontor i Norge. Foto: Lisa Mattisson
Foto: Höök, Pontus / NTB SCANPIX TT NYHETSBYRÅN

OSLO. Hon tänkte bli Norges skickligaste kirurg.

Men när Gunhild Stordalen gifte sig med hotellmiljardären Petter insåg hon att hon kunde göra större skillnad i världen utanför operationssalen än i - och i dag är hon styrelseordförande för Eat Foundation, en global plattform för mat, hälsa och hållbarhet.

– Jag skulle säga att jag går på ungefär halv maskin jämfört med innan jag blev sjuk, säger den 37-åriga filantropen och läkaren som kämpar mot bindvävssjukdomen systemisk skleros.

Forskare, sommarpratare och global ledare

NAMN: Gunhild Anker Stordalen .

ÅLDER: 37.

YRKE: Läkare, medicine doktor, miljöaktivist och grundare av och ordförande för EAT och Stordalen Foundation.

BOR: Bygdøy utanför Oslo.

FAMILJ: Maken Petter Stordalen, snart 54, ägare av Nordic Choice-kedjan som har nära 200 hotell. Petters barn Emilie, 24, Henrik, 22, och Jakob, 19. Hunden Öbbe.

FÖDD OCH UPPVUXEN: På ett småbruk med frigående höns, kaniner, hästar och hundar i Muggerud utanför Kongsberg med två yngre syskon, Marit och Dag.

MAMMA ÄR: Ellen Margrethe Melhus, allmänläkare och psykiater.

PAPPA ÄR: Tor, ingenjör.

UTBILDNING: Läkarlinjen vid Oslo universitet, doktorsgrad i patologi/ortopedi.

KARRIÄR: Har modellat, föreläst i skolor och svarat på frågor om sex och preventivmedel i ungdomsprogrammet "Juntafil" i norska P3. Arbetat som ambulanspersonal vid sidan av medicinstudierna. Har fått pris som "Årets miljöhjälte" av Världsnaturfonden. Blivit utnämnd till "Young global leader" av World Economic Forum. Flera år i rad rankad av magasinet Kapital som en av de 100 mest inflytelserika norska kvinnorna. Korad till "Årets kvinna" (av norska veckomagasinet KK) år 2014 och 2015 för sitt miljö- och klimatarbete. På svenska Resumés lista över de 150 superkommunikatörerna. Utnämndes i somras av FN:s generalsekreterare till en av 29 globala ledare i kampen mot undernäring (genom ”The Scaling Up Nutrition (SUN) Movement”). Sitter även i styrelsen för Nordic Choice Hotels. Var den av årets sommarpratare som efterhandslyssnats mest och engagerat flest i sociala medier.

GODA EGENSKAPER: "Hitta samarbeten med folk som är duktigare och smartare än jag, inom en rad olika sektorer och discipliner. Tycker att mångfald är vår största styrka, både i samhället och i miljöfrågorna och menar att utmaningar representerar möjligheter".

SÄMRE EGENSKAPER: "Tjurskallig, tar inte ett nej för ett nej. Lätt naiv och ror att det omöjliga är möjligt".

PS Så var mötet

Jag har aldrig förut träffat någon som pratar så fort och engagerat som Gunhild Stordalen. Hon sveper in på kontoret i sina höga stövletter med nitar och lyckas med konststycket att äga rummet samtidigt som hon visar otroligt stor omtanke och nyfikenhet gentemot omgivningen. Hon har pondus och ber inte om ursäkt för sina höga ambitioner att förbättra världen. Det enda yttre tecknet på sjukdom är att Gunhild under samtalet flyttar stödskenor mellan fingrarna för att avlasta dem och undvika att de blir blå. Någon gång tycker Gunhild själv att hon tappar tråden och förbannar sin "chemo-brain" (att hjärnan skulle bli långsammare av kemoterapin, reds anm), men jag ser en galet skärpt kvinna som ger allt, också för att resultatet av intervjun och fotograferingen ska bli optimalt. På fönsterbrädan i hennes arbetsrum står ett foto på Gunhild och Bill Clinton, som var en av huvudtalarna vid det första "EAT Stockholm Food Forum" för två år sedan.

Gunhild Stordalen tar emot i sitt stora arbetsrum på Eats kontor en trappa upp på Kongens gate i centrala Oslo. Här arbetar ett 20-tal personer från Nya Zeeland, Australien, Storbritannien, Tjeckien, Nederländerna, USA, Sverige och Norge - "the brightest minds", som vice-vd:n Dag Hvaring säger - med att skapa ett runt bord kring vilket världens ledande forskare, näringslivspersoner, politiker och civila samhället kan samlas och hitta gemensamma lösningar på våra mat-, hälso- och klimatproblem. De här frågorna hänger nämligen ihop, framhåller Gunhild, men först några ord om henne.

Gunhild Stordalens sommarprat blev årets mest efterhandslyssnade och flitigast kommenterat på sociala medier.

Gunhild på sitt kontor i Oslo Foto: Lisa Mattisson

Hon är läkare, har doktorerat i patologi och ortopedi, blivit utnämnd till "Young global leader" på World Economic Forum och utsetts av FN:s generalsekreterare till en av 29 globala ledare i kampen mot undernäring. Därtill har hon flera år i rad rankats som en av Norges mest inflytelserika kvinnor och en av Sveriges viktigaste superkommunikatörer.

Om man frågar Eats vice vd Dag Hvaring så finns det ingen som har så mycket energi som Gunhild.

– Hon har kapacitet som 20 personer. Det är otroligt inspirerande att se hur hon tar rummet i besittning, får allas uppmärksamhet och lyckas bonda med vem som helst, säger han.

När jag berättar för Gunhild vad Dag sagt förklarar hon att det är stor skillnad sedan hon hösten 2014 fick diagnosen systemisk skleros, en autoimmun bindvävssjukdom som angriper huden och de inre organen.

– Innan jag blev sjuk kunde jag gå upp klockan fyra-halvfem på morgonen och springa en mil med Petter och hunden. Jag skulle ofta vara ombytt och redo för kirurgiskt morgonmöte klockan 06.45 och efter en lång arbetsdag med nattjour på sjukhuset följde jag med på hotellöppning och stod och log och representerade som Petters fru. Dessutom drev jag alla projekt inom GreeNugde (en ideell forskningsorganisation som Gunhild grundat under Stordalen Foundation för att intensifiera och testa vetenskapliga sätt kopplade till energieffektivitet och klimatförändringar, reds anm). Jag jobbade jämt och sov väldigt lite, kanske fem-sex timmar per natt.

Och nu?

– Jämfört med förr känner jag att jag går på halv maskin. Nu måste jag lägga otroligt mycket mer tid på att nå samma resultat, för kroppen vill inte och fungerar inte som den ska. Därför har jag blivit tvungen att lyssna mer på min kropp, till exempel måste jag sova mycket mer än förr. Tidigare har jag bara kört på.

Foto: Lisa Mattisson Exp / LISA MATTISSON

– Jag har alltid känt att jag måste skynda mig, att jag har ont om tid, för världen står inför ofantligt stora utmaningar och vi kan klara dessa, men då får vi inte förlora någon tid alls. Den otåligheten och känslan har alltid funnits där, men sedan jag plötsligt fick en dödsdiagnos skriven i pannan så har den otåligheten blivit ännu mer framträdande. Det gör något med ens prioriteringar. Förut kände jag att jag kunde gå på fest, gå ut och roa mig och fika med väninnor. Nu vet jag att om jag gör det så betyder det mindre tid på Eat. När du får begränsad kapacitet i förhållande till dig själv blir du också mycket strängare med vad som är viktigt för dig.

 

Hur viktar du relationer och engagemanget för Eat när du säger att du måste vara mer noga med hur du använder din tid?

– Allt handlar om människor. Det är människor som skapar förändring. Genom Eat har jag haft förmånen att få arbeta med många dedikerade passionerade människor från hela världen. Ledande forskare, politiker och andra som vill bidra och som försöker göra en positiv skillnad, som svenska hjältar som Johan Rockström (professor i miljövetenskap och medlem i den rådgivande kommittén till Gunhilds Eat och medlem i Eats styrelse), Marcus Samuelsson (kock och entreprenör) och Mattias Klum (naturfotograf och författare). Eat jobbar tvärs över olika fackdiscipliner och sektorer och bygger på annorlundaskap. För mig handlar det om att hitta människor som är duktigare än vad man är själv, tar in nya idéer, perspektiv och dimensioner och som har ett gemensamt mål: att göra världen till en bättre plats att vara på.

I slutet av november är Gunhild en av talarna för populära Ted Talks Foto: Faksimil Ted.com

Du talar på prestigefulla ”TedMed” i Palm Springs 29 november. Konceptet är att världsberömda talare ställer frågor på temat ”what if”, som sedan sprids via Ted.com. Ditt tema är ”What if there are powerful but hidden connections between food, health and climate?”. Vilka är det egentligen du ska tala inför?

– Självklart för de cirka 800 deltagare som är på plats på konferensen. Det är folk både i och utanför medicin- och teknologivärlden. Men målet är ju att nå många fler, få ut Eats budskap och inspirera folk som sitter och tittar på TedTalks på Youtube. Vi vill få dem att förstå att det vi lägger på tallriken påverkar hälsan, miljön och klimatet.

– Jag ska prata om mat och om hur det vi äter och sättet det produceras på inte bara är en viktig orsak till några av vår tids största hälso- och miljöproblem utan också hur mat i stor utsträckning kan lösa dessa. Det gäller allt från svält, fetma och kroniska livsstilssjukdomar till klimatförändringar och minskad biologisk mångfald. Även om det är många saker som måste ske samtidigt, som att fasa ut fossil energi, är mitt huvudbudskap att mat är en av vår tids största möjligheter till att förbättra både vår och vår planets hälsa. Det är möjligt att ändra det globala matsystemet eftersom vi ser sammanhangen tvärs över olika sektorer och discipliner, samarbetar och hittar gemensamma lösningar. Talet får bara vara 15 minuter, något som är bra, för vi akademiker kan ju annars vara hopplöst långrandiga och krångliga och gärna hålla på och prata i en timme. Här blir man tvungen att fokusera på att få fram budskapet.

Hur förbereder du dig?

– Det är ett lagarbete och det är precis så vi alltid jobbar inom Eat så hela teamet är involverat i processen. Ännu är talet inte helt färdigt, men det börjar bli bråttom. Och jag måste kunna allt utantill. Minneslappar är inte tillåtna.

Foto: Lisa Mattisson

Du ville inte ha diamanter i morgongåva efter Petter Stordalens och ditt magnifika bröllop i Marrakech i Marocko, utan ville starta en stiftelse (”Stordalen Foundation”) för att förbättra världen. Berätta!

– Jag hade ju aldrig föreställt mig att jag skulle gifta mig med en miljardär. Mitt liv blev helt upp och ner. Livet med Petter öppnade många nya dörrar, men han lärde mig också att med pengar följer ansvar. Det handlar om att ge tillbaka till samhället mer än vad du tar ut. Jag hade stora ambitioner, men funderade över vad som skulle hända om exempelvis planet vi åkte med störtade. Vem skulle då föra vidare de saker Petter och jag brann för? Med stiftelsen insåg jag att jag kunde göra större nytta utanför operationssalen än i.

– Ända sedan jag var liten har jag vetat att jag ville använda mitt liv åt att göra en positiv skillnad för världen. Petter hade redan gett mycket pengar till olika filantropiska projekt. Men tillsammans bestämde vi oss för att bli mer strategiska och målmedvetna med filantropin och satsa på det som kallas "katalytisk filantropologi", där målet är att skapa en förändring genom att få fler personer, organisationer och inte minst näringsliv att dra åt samma håll.

Gunhild och Petter Stordalen gifte sig i Marocko Foto: Ylwa Yngvesson

– Även om både Eat och GreeNudge är självständiga stiftelser startade jag båda under "Stordalen Foundation", där mottot är "There is no business on a dead planet".

Du sade till ”God morgen Norge” i höstas att det var en stor dröm som realiserades då Eat i mars i år ingick partnerskap med "Wellcome Trust", världens näst största välgörenhetsstiftelse efter Bill och Melinda Gates. Varför var det en så viktig milstolpe?

– Är man bara några få som tror på en idé är handlingsutrymmet begränsat. När världens näst största stiftelse gör gemensam sak med lilla Eat öppnas många nya dörrar. De första två-tre åren hade Eat knappt några anställda alls, utan drevs av ett knippe dedikerade människor på närmast frivillignivå. I dag är vi ett 20-tal medarbetare, växer fort och behöver många, många fler med på tåget. I stället för att konkurrera försöker vi bygga broar och jobba tillsammans med andra aktörer och organisationer som jobbar med delar av problemställningen, för att skapa styrka.

- Nyligen arrangerade vi ett högnivåmöte i FN under generalförsamlingen i New York med bland andra det norska utrikesdepartementet och ett annat arrangemang med Jamie Oliver och World Food Programme. Undernäring och övervikt är två sidor av samma mynt - ett dysfunktionellt matsystem - men det måste lösas i ett hållbarhetsperspektiv.

 

LÄS OCKSÅ: Gunhild Stordalen trotsar läkarna

 

Då jag fick en dragning av Eats vice-vd Dag Hvaring pratade vi om att Eat inte ser en enkel lösning på världens hälso-, miljö- och matproblem utan att ni inom Eat jobbar på så många områden. När du först engagerade dig i Choice Hotel-koncernen satsade ni till exempel på ekologisk mat, men du upptäckte att det inte var riktigt så enkelt att avgöra vad som var bäst för människor, djur och planeten. Hur gör ni för att lyckas kommunicera ut ert budskap i en värld där medierna sällan ger mer än 30 sekunders uppmärksamhet till varje sak?

– Inom tre decennier är vi nio-tio miljarder människor. Maten vi äter och hur vi producerar den påverkar både folkhälsan, klimatet, djuren och den socioekonomiska utvecklingen. Jamie Oliver har till exempel kämpat för att det ska införas en sockerskatt, men om man bara tar till en sådan kan det leda till oförutsedda effekter, till exempel kan det hända att kött och andra animaliska produkter blir relativt sett billigare och att folk därför äter mer kött i stället, vilket är dåligt ur ett hälsoperspektiv men framför allt är en ekologisk katastrof. Köttindustrin står i dag för nästan 15 procent av de globala koldioxidutsläppen. Därtill medför köttproduktionen avhuggning, en minskning av den biologiska mångfalden och upptar stora arealer som vi annars hade kunnat odla människomat på. FN beräknar att köttproduktionen kommer att fördubblas till år 2050, som en följd av befolkningstillväxten och att fler och fler får ökad köpkraft och vill äta mer som vi i väst. Eats mål är att bidra med kunskap och lösningar om vad som är nyttigt för oss, acceptabelt för djuren och för dem som producerar maten och hållbart för planeten och omsätta denna kunskap till en helhetssyn inom politik och innovation inom näringslivet. Alla dessa aspekter måste vägas in.

– Eats mål är att bidra med kunskap och lösningar om vad som är nyttigt för oss, acceptabelt för djuren och för dem som producerar maten och hållbart för planeten, säger Gunhild Foto: IMAGES/ISTOCKPHOTO

– På Nordic Choice såg vi att det inte finns en enkel lösning, till exempel ekologisk mat. Det är orealistiskt att tro att tio miljarder munnar kommer att kunna mättas med bara ekologiska livsmedel. Vi behöver använda de lösningar som finns, även ny teknologi och innovation. Men ekologiskt lantbruk spelar likväl en viktig roll som en spjutspets för det konventionella jordbruket. Jag tror att lösningen kommer att ligga någonstans mittemellan.

– Eat är det runda bord som vi kan sitta runt tillsammans och hitta lösningar.

Den sockerstinna föräldrafria festen är slut eller i alla fall mindre tilltalande för kunder, investerare och anställda, sade du vid Eats invigning?

– Vi som konsumenter måste få veta vad vi ska välja och efterfråga, som är bra, sett till helheten. Omkring 70 procent av norrmännen vet inte vad en hälsosam måltid är och om man ovanpå allt vill att maten ska vara etisk och hållbar så sjunker siffran ytterligare. Vi får höra att vi ska äta mindre nötkött, men vad ska vi då äta i stället? Odlad lax har sina hållbarhetsproblem med exempelvis resurskrävande drift, laxpest och att fisken rymmer, kycklingen har kanske suttit hela livet i en liten bur och fått antibiotika för att växa fortare. Och ska vi välja ekologiska tomater som flygs hit från Spanien eller närodlade enligt säsong, men som är besprutade och drivs upp i växthus?

 

LÄS OCKSÅ: Gunhild Stordalens stora glädjebesked

 

– Huvudbudskapet i min TedMed är att trots att det fortfarande är många frågor som måste besvaras vet vi likväl tillräckligt för att börja äta oss till en bättre hälsa och värld. Kort sagt handlar det om att vi på världsbasis måste äta mindre kött, speciellt djur som är uppfödda på majs och soja, och mer plantbaserade äkta råvaror (det vill säga undvika ultraprocessade matprodukter) i lagom portioner och sluta kasta mat. Men för att det ska kunna ske måste det måste vara lätt för konsumenterna att hitta hållbar, hälsosam mat som alla har råd med. Om människor i Pakistan skulle följa myndigheternas kostråd att äta fem frukter och grönt om dagen skulle de behöva lägga hälften av inkomsten på detta. Snabbmat är sorgligt nog mycket billigare och lättåtkomligt för konsumenten och på många ställen det enda som finns att tillgå.

* Peter Bakker, vd för World Business Council for Sustainable Development, säger att du på frågan om du tänkte tillräckligt stort svarade "satsa stort eller gå hem"...

– Svaret är ju egentligen just detta. Världen går framåt, men inte fort nog. Jag trodde att jag kanske skulle ha 50 år på mig att göra skillnad, men nu har jag ingen tid att förlora. Mänskligheten vill inte bara höra om tickande miljö- och hälsokatastrofer, vi vill höra om möjligheter. Dessutom finns det faktiskt pengar att spara för länder som kämpar för bättre kost, miljö och hälsa. Prislappen för svenskarnas osunda matvanor ligger i dag på runt 172 miljarder kronor årligen. Det är innan klimat- och miljökostnader är inräknade. Men ett av problemen inom sjukvården är att det hittills har varit mer pengar att tjäna på att behandla patienter än på att hålla dem friska, och att arbeta förebyggande anses ibland osexigt. Då jag studerade medicin hade en hjärtkirurg många gånger högre status än vad den som förhindrar att hjärt- och kärlsjukdomar uppstår hade. Men faktum är att ingen diabetesmedicin eller kirurgisk teknik kommer kunna lösa den folkhälsokris som vi står mitt uppe i och fler och fler börjar förstå att mycket av lösningen ligger i det vi äter. Fler stora företag, som till exempel Ikea, börjar förstå att det finns pengar att tjäna på hälsosam, hållbar mat. De erbjuder nu inte bara köttbullar utan även grönsaksbullar och har minskat sockerhalten i dryckerna.

Enligt läkarna borde jag ha legat i en solstol och försökt att återhämta mig

 

"Eat har varit min största smärtlindring", har du sagt. Vill du utveckla?

– Arbetet med Eat ger mig otroligt mycket. Då jag var på Eat Stockholm Food forum i somras var jag emellan kemoterapikurerna och läkarna hade tagit ut stamceller. Enligt läkarna borde jag ha legat i en solstol och försökt att återhämta mig, men för mig är känslan att man gör något meningsfullt och att man hjälper till att bidra till en förändring oerhört viktig. Jag får också mycket mer energi om jag glömmer min egen tragedi och sjukdom och osäkerhet. Jag vet inte hur min hälsa kommer att vara i februari och eller vad som sker i sommar, jag vet bara att i dag har jag möjlighet att göra något, prata med andra människor som kan göra ännu större skillnad. Att vara en del av den stora "food movement" som är på gång har varit enormt givande. Jag har tänkt på detta när jag lägger mig, när jag drömmer och när jag vaknar. Det är det som får mig att kliva upp om morgnarna. Att ha något som jag personligen tycker är så meningsfullt har gjort att jag har fortsatt att kämpa, även om det - bokstavligt talat - har varit mycket blod, svett och tårar. (Skrattar stort, reds anm).

En del som går läkarutbildningen drabbas av så kallad "kandidatsjuka" där man tror sig ha varje sjukdom man läser om. Du berättade i ditt "Sommar i P1" att det gjorde stort intryck på dig då ni under praktiken inom reumatologi mötte unga kvinnor med systemisk skleros?

– Ja, det var så starkt med mötet och jag kommer aldrig att glömma dessa patienter. Jag tänkte där och då att reumatolog ska jag aldrig bli, för mot sådana här och andra allvarliga autoimmuna sjukdomar fanns det i realiteten ingen medicin som botar, allt vi hade att tillgå som läkare var att ge palliativ vård, smärtlindring och tröst. Det gjorde extra starkt intryck eftersom dessa patienter var kvinnor i 20-40-årsåldern. De låg i praktiken och väntade på sin död. Professorn berättade att dödligheten för sjukdomen inte har förändrats de senaste fyra-tio åren, mycket på grund av att den är så sällsynt. I motsats till cancer, som drabbar en av tre under vår livstid och som det forskas otroligt mycket om och som det därför hela tiden kommer olika behandlingar och mediciner kring. Men på skleros, som bara ett par på en miljon invånare får, finns det väldigt små ekonomiska incitament att forska. Vi vet ännu inte exakt vad som orsakar sjukdomen. Den behandling som jag genomgått två gånger är fortsatt experimentell och effekten är osäker, speciellt på lång sikt.

Du sade i "Sommar i P1" att du första gången du hörde talas om denna sjukdom var tvungen att lugna dig själv med att sannolikheten att just du skulle drabbas av systemisk skleros var väldigt liten?

– Ja, precis. Som medicinstudent är det lätt då du går och tänker på alla dessa sjukdomar att du tror att du också har dem, men jag har tänkt tvärtom. Jag har alltid varit noga med min livsstil, att leva så sunt jag bara kan och orkar, men att gå och vara rädd för att man ska få alla möjliga ovanliga sjukdomar som man ändå inte kan påverka... Nej. Jag har vägrat att lägga energi på det. Men efter mötet med sklerodermi-patienterna påste jag aktivt påminna mig själv om detta.

(Gunhild kommer av sig. "Ursäkta, det är min "chemo-brain!", säger Gunhild och skojar om att det kanske bara är bra för mig som intervjuar att jag får tillfälle att ställa frågor så att hon inte bara pratar på, reds anm).

Foto: Lisa Mattisson

 

Från början, våren 2014, trodde du att smärtan i knäet var en träningsskada. Hur var processen till att inse att det inte var så?

– Du är sällan en god läkare åt dig själv. Jag hade inte tid att bekymra mig om smärtor och småkrämpor, jag skrev ut något smärtstillande och körde på. Men under sommaren fick jag fler och fler tecken på att något var allvarligt fel. Ändå stannade jag inte upp och såg på mig själv som jag skulle ha gjort på en patient som hade satt sig på andra sidan skrivbordet och berättat om sina symptom. Detta trots att jag var i behandlingssystemet, gick till sjukgymnaster och pratade med ortopeder och idrottsläkare. I backspegeln ser jag att detta började långt före våren 2014. Då jag hade av bakre lårmuskeln ett par år tidigare för att jag ramlade i ett spagatfall på mina rollerblades när Petter och jag var ute och åkte och sedan måste opereras sade kirurgen - en av mina handledare från tiden som doktorand, som var kungen av idrottsskador - att det är en väldigt ovanlig skada som man för det mesta bara ser hos män över 50. Jag var en ung kvinna som tränat hela mitt liv. Fortfarande reflekterade jag inte över det, utan fokuserade på att träna mig tillbaka i form igen och köra på. Inte heller då jag hösten 2014 utvecklade den kraftig senskada på framsidan av båda benen, som ingen av de norska ortopederna ville operera för det var så sällsynt utan hellre ville skicka mig utomlands, lade jag ihop två och två. Man lever i förnekelse, man vill inte se symptomen och sätta dem i ett sammanhang och se diagnosen. För om du gör det måste du också ta konsekvenserna.

Vi slänger eller tappar en tredjedel av all mat som produceras

– Jag tycker att den analogin kan användas även på världen i stort. Vi har så många varningsflagg och symptom på att något är allvarligt fel: klimatförändringar, djur- och växtarter som dör ut 100-1000 gånger snabbare än normalt, situationen med folkhälsan där nästan 800 miljoner är undernärda medan den stora massan - över två miljarder - lider av fetma, övervikt och kroniska livsstilssjukdomar... Något är fundamentalt fel med systemet, men vi som samhälle erkänner det inte - i alla fall inte allvaret i situationen eller hur bråttom det är. För erkänner vi det, måste vi vara lika desperata som jag att hitta en lösning. I motsats till mitt case finns det faktiskt många lösningar för klimatet och folkhälsan. Vi producerar redan nu tillräckligt med mat för att föda jordens 7,4 miljarder människor, men kalorierna fördelas ojämnt och vi slänger eller tappar en tredjedel av all mat som produceras.

– Det handlar också om mer än kvantitet. Mycket av maten som produceras innehåller mycket kalorier men har låg näringsmässig kvalitet. Och det som det som odlas står inte i proportion till behoven. Till exempel ger USA:s jordbruksdepartement understöd till veteodling, soja och majs: huvudingredienserna i snabbmat och djurfoder. Detta har bidragit till att det amerikanska samhället svämmar över av billiga kalorier som gör oss sjuka och som ödelägger planeten. Bara de medicinska kostnaderna för fetma kostar den amerikanska sjukvården 190 miljarder dollar om året. Och i England oroas man för att hela det offentliga sjukvårdssystemet kan gå i konkurs på grund av de explosionsartat ökade diabeteskostnaderna. Men vi ser inte de här "dolda" kostnaderna med dagens matsystem, för de går på olika budgetar.

- Lantbruksstöd bedöms sällan ur ett folkhälso- och miljöperspektiv, utan från att få sysselsättning och BNP att öka. Tiokronorshamburgaren kostar inte tio kronor om man ser på hälsokostnaderna, miljökostnaderna, de sociala konsekvenserna för arbetarna som plockat tomaterna vi lägger på hamburgarna... När alla dessa kostnader tas med i beräkningen är den faktiska kostnaden för hamburgaren allt annat än billig.

– Globalt tros dålig kosthållning förorsaka ett årligt tapp på tio procent av den globala bruttonationalprodukten - motsvarande en finanskris om året! Om vi ser till utvecklingsländerna så ger för lite mat i början av livet en hämmad utveckling både psykiskt och fysiskt och det går ut över ländernas ekonomiska tillväxt och chanserna för familjerna och länderna att ta sig ut ur fattigdomen. Ironiskt nog ökar undernäring i tidig ålder också risken för övervikt och diabetes i vuxen ålder.

Jag har aldrig haft mer lust att leva

I ditt sommarprogram berättade du att du har varit så sjuk att du "rört vid gravkanten med bägge benen". Du sade också att du inte längre är rädd för att dö för att Eat kommer att överleva utan dig, men att du aldrig har haft större lust att leva. Hur mår du nu?

– Jag har aldrig haft mer lust att leva, det är helt riktigt. Just nu mår jag ganska bra, men Petter och jag lever ju i osäkerhet och det måste vi göra ett bra tag till. Jag fick ett allvarligt återfall åtta månader efter första stamcellbehandlingen och det är fortfarande för tidigt att säga om den här behandlingen har effekt. Jag vet hur det är att få dörren i ansiktet, men samtidigt som vi planerar för det värsta hoppas vi på det bästa. Vi lever här och nu och tar en dag i taget. Jag är glad för varje vecka och varje månad jag mår bra nog att kunna vara på kontoret, ha möten, resa, som till exempel till TedMed-konferensen och hålla tal där. Jag har blivit otroligt mycket mer medveten om att värdesätta den tid jag faktiskt har. Så är det ju för alla, men när man lever hela tiden med en diagnos som denna är det extra påtagligt. Varje gång jag ser mig i spegeln och möts av min toaborstefrisyr ("golvmoppsfrisyr", reds anm) så påminns jag om att jag är allvarligt sjuk.

Du växte upp på ett småbruk med frigående höns, kaniner, hästar och hundar i Muggerud utanför Kongsberg i Norge med två yngre syskon och du har berättat att din mamma som är läkare och din pappa som är ingenjör och biodlare på fritiden tältade med er om loven och lärde er allt om djur och natur. Sju år ung hade du mardrömmar om hål i ozonskiktet och kort tid därefter ordnade du ditt första demonstrationståg "Mot föroreningar" med tre-fyra barn från grannbyarna i trakten. Men även om de andra barnen uppskattade att du hade roliga och lite otillåtna upptåg så har du antytt att det inte var alldeles enkelt i umgänget med de andra ungarna?

– En del försökte att mobba mig, särskilt i första, andra och tredje klass. Det var en väldigt liten skola, vi var bara omkring 40 elever i årskurs ett till fyra. Jag var ett bisarrt annorlunda barn, vilket ledde till att jag stack ut. Jag hade särintressen som att samla på fossiler, trilobiter (en utdöd djurgrupp som fanns under den tidsperiod i jordens historia som sträcker sig från kambrium till slutet av perm, reds anm), naturhistoria och överlevnadskunskap. Jag hade mitt eget naturmuseum under källartrappan, med en huggorm i sprit. Jag läste böcker om hur man överlevde med bara en kniv och en flaska vatten i skogen och hade fler djurvänner än barnvänner. Det fanns inte så många barn att leka med i Muggerud och en del tyckte att jag var hopplös som uppmanade föräldrar som lät bilen gå på tomgång utanför skolan att slå av motorn och tänka på utsläppen. Det förstärktes av att jag alltid hade omoderna kläder som jag ärvt av mammas väninnors barn. Jag hade aldrig några coola saker eller kläder. Det var kanske inte så mycket av den varan på skolan, men även på landsbygdsskolan jag gick på var jag som ett ufo. Självförtroende har jag alltid haft gott om, jag har aldrig tyckt att det har varit viktigt att vara som alla andra. Jag tyckte att det var jätteviktigt att rädda miljön och förhindra att oskyldiga djur fick lida och bekymrade mig för ozonskiktet och surt regn. Och i Muggerud var det ingen som sade till mig att "nej, det är inte möjligt" eller "du kan inte göra någon skillnad". Det var först då jag långt upp i 20-årsåldern började ge intervjuer till medierna som min mamma sade att det började bli lite pinsamt att jag fortfarande sade att jag ville rädda världen.

Foto: Lisa Mattisson

Det var också din mammas tillvaro som dubbelarbetande trebarnsmor som fick dig att tidigt bestämma dig för att inte skaffa egna barn. Du har berättat att din mamma tog hand om hus och hem trots att hon hade egen läkarpraktik och att hon ibland låg på soffan och grät för att hon var så sliten.

– Jag förstod tidigt att även om det finns många superkvinnor där ute som är fantastiska både som karriärkvinnor och goda mödrar så kände jag att jag inte är en sådan superwoman. Jag skulle gå med dåligt samvete antingen för att barnen blev lidande eller för att jag inte fick det gjort som jag ville karriärmässigt. Därför insåg jag att jag om jag ska hänga ihop och kunna leva med mig själv måste välja. Det var viktigt för mig, men samtidigt har jag en enorm respekt både för dem som jobbar och för dem som väljer att stanna hemma med barnen. Att satsa på den kommande generationen är otroligt viktigt och vi måste starta tidigt för att få en förändring. Det handlar inte bara om att näring under barnets första tusen dagar är viktiga, vi måste även jobba med kvinnors hälsa redan innan de blir gravida. Kvinnors hälsa både före och under graviditeten påverkar barnet, och samtidigt som undernäring är ett fortsatt stort problem föds flera barn överviktiga. Undernäring i tidigare år hämmar fysisk och psykisk utveckling och gör ironiskt nog att dessa barn är ännu mer utsatta för övervikt och diabetes i vuxen ålder. Samtidigt är fetma ett kroniskt tillstånd, utan radikal fetmakirurgi kommer under en procent av vuxna att klara av att komma tillbaka till normaltvikt. Eat är därför väldigt engagerat i att satsa på unga kvinnors och barns hälsa, vi samarbetar bland annat med Jamie Oliver och med Peggy Liu, som är medlem i Eats rådgivande styrelse och som gör en nannyshow på kinesisk tv om varifrån maten kommer och hur den påverkar oss. Kina är viktigt: det är svårt att förändra världen utan att du får med USA och Kina. Var femte diabetiker i världen är kines. USA har spridit supersize-och snabbmatstrenderna, men kan också göra omvärlden nyfiken på andra trender som "healthy sustainable eating".

(Gunhild avbryter sig när hon i min trave med anteckningar skymtar min utskrift av hennes doktorsavhandling "Molecular studies on bone with focus on fracture healing in experimental osteoporosis". Hon säger häpet att hon aldrig sett någon annan journalist läsa och göra understrykningar i den).

Du skriver i förordet i din avhandling att Petter i och med din disputation får vara "Herr Doktor Melhus" (Gunhild hette Melhus i efternamn innan hon gifte sig med Petter, reds anm), men att det i början av er relation var lite speciellt för dig som var läkarstuderande och hade en stark egen identitet att ses som ett kuttersmycke bredvid en av Norges mest kända personer. Och du har också förklarat att ditt första intryck av honom var "en uppmärksamhetskåt testosteronbomb som alltid pratade med hög röst, hade flashiga kläder och vräkiga smycken". "Han var allt jag trodde att jag inte behövde, men han skulle bli mitt livs kärlek", har du sagt. Hur har ni viktat era roller?

– Petter brukar skoja och säga att han tjänar ihop pengarna och jag gör av med dem, men vi gör förstås av med pengarna för att göra en positiv skillnad. Petters vision är att ge mer tillbaka till samhället än vad han har haft förmånen att få ut och han tror på en ny, hållbar kapitalism. Han gör mycket genom Nordic Choice och inspirerar många andra hotellkedjor och näringslivspersoner att värna om människor, miljö och samhällsansvar. Petter och jag är olika på många områden och är samtidigt lika så tillvida att vi har liknande värderingar och tycker att samma saker är viktiga. Petter är 16 år äldre och låter mig göra Eat och det som jag är bra på, medan han driver företaget och gör de saker han är bra på. Vi har ett dynamiskt förhållande. Han är inte bara min älskade och pojkvän utan också min bäste vän och sparringpartner och den som jag diskuterar precis allt med. Efter så många år tycker jag fortfarande att det är ofantligt spännande att diskutera med honom, vi har så mycket häftiga diskussioner att "Se og hør" har ringt och frågat om vi ska skiljas när vi bara har diskuterat om Norge ska in i EU eller ej. Vi är ett bra team som kan olika saker och stöttar varandra och spelar i samma lag. Att göra skillnad handlar om lagarbete och hitta människor som du stöder dig på, som har andra egenskaper och kan andra saker än du och som vill något bra.

Petter och Gunhild Stordalen Foto: Höök, Pontus / NTB SCANPIX TT NYHETSBYRÅN

Du har också sagt att du snabbt insåg att du aldrig skulle kunna få Petter att flytta till din spartanskt inredda studentetta, men han skriver i sin biografi "Min hemlighet" att du inte tycker att det är så viktigt med blommor och tända ljus men att du har anpassat dig till honom och att du försöker vara mer romantisk för hans skull?

– (Gunhild skrattar stort, reds anm). Han har full frihet. Han får ha så många kuddar och kristallkronor och blommor som han vill hemma. Jag brukar säga att Petter är metrosexuell. Han är den romantiska. Våra könsroller är sådana att han gillar att fixa och dona och serva. Är det något jag inte kan något om så är det konst och inredning, medan Petter är upptagen av sådant.

Petter anlitade en inredningsarkitekt för att bygga hönshuset

Petter skrev också att det inte fanns på kartan att du skulle följa med honom och handla kläder...?

– Nej, jag tror inte ens att jag har köpt en T-shirt till honom, min smak alltså... Nej, det är som gjort för att misslyckas! Men Petter gillar estetiska saker. När vi skulle ha frigående höns på tomten tänkte jag att jag som är uppvuxen på en gård kan snickra ihop ett hönshus. Då fick Petter nästan slag och sade "över min döda kropp". Han kunde inte leva med tanken på att ha ett hobbysnickrat hönshus i hagen, så han anlitade en inredningsarkitekt för att bygga hönshuset. Det funkade för hönorna, till de tragiskt nog åts upp av grannens lösgående fågelhund. Ett helt misslyckats projekt. Med facit i hand hävdar Petter att äggen blev Norges dyraste, haha.

Men även om du inte ser dig som estet så har du sagt - och Petter har skrivit om det i "Min hemlighet" - att du vill få känna dig fin?

– Ja, som alla kvinnor så gillar jag ju att försöka göra mitt bästa av det yttre. Men jag har inte kapacitet och kraft att tänka på att ha det fint hemma. Sådana saker är mindre viktiga för mig. Jag säger som mina föräldrar, det är insidan som är viktigast. Det hjälper inte om du gör en massa fin reklam för schampot om inte schampot är bra.

P.S – så var mötet

Jag har aldrig förut träffat någon som pratar så fort och engagerat som Gunhild Stordalen. Hon sveper in på kontoret i sina höga stövletter med nitar och lyckas äga rummet samtidigt som hon visar otroligt stor omtanke och nyfikenhet. Hon har pondus och ber inte om ursäkt för sina höga ambitioner att förbättra världen.

Det enda yttre tecknet på sjukdom är att Gunhild under samtalet flyttar stödskenor mellan fingrarna för att avlasta dem och undvika att de blir blå. Någon gång tycker Gunhild själv att hon tappar tråden och förbannar sin "chemo-brain" (att hjärnan skulle bli långsammare av kemoterapin), men jag ser en galet skärpt kvinna som ger allt.