Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

GLÖMMER ALDRIG

SKRÄCKNATTEN FÖR 30 ÅR SEDAN. Per-Anders Lavebäck, 40, med en av de bilder GT-fotografen Per Wissing tog efter Tuveraset. Per-Anders ligger invirad i en filt och bärs i väg av en brandman.
Foto: Larseric Lindén/Allan Karlsson

GÖTEBORG. Hade det inte varit för pappa Sture skulle Per-Anders Lavebäck troligen dött i rasmassorna. 

Pappan hivade ut 10-åringen genom köksfönstret medan huset sjönk i ett öronbedövande dån. 

- Jag trodde att hela världen höll på att gå under, minns Per-Anders.

I eftermiddag är det 30 år sedan ett helt radhus- och villaområde i Tuve i Göteborg bröts sönder och sjönk i en lerkrater.

 – Farsan låg och läste på ovanvåningen när ljuset slocknade. Av någon anledning gick han ner, berättar Per-Anders.

 Han och hans 16-åriga syster Christin och hennes kompis satt i köket.

 Då hördes ett väldigt dån.

 – Det gick otroligt fort. Det var farsan som räddade livet på oss alla. Han skrek ”Ut ur huset!” och försökte få upp ytterdörren. Men det gick inte, för huset hade redan börjat sjunka, säger Per-Anders och fortsätter:


”Rätt genom en ruta”

 – Då sprang han tillbaka till köket, tog en stol och slängde den rätt genom en ruta och började hiva ut oss. Min storebror Lasse hade varit på väg ner i källaren när trappan rasade under honom och han klamrade sig fast i spjälorna där. Farsan skickade ut honom också.

 I mörkret såg de en lika overklig som skrämmande syn: Hur deras och grannarnas hus gled i väg och bröts sönder.

 – Vi stod först på en asfaltplätt. När den började spricka skickade farsan oss till nästa och sen till nästa. De plattor vi just stått på välte och begravdes. Vi surfade tvåhundra meter på det sättet.

 Per-Anders minns också hur den gamla Opel hans 18-årige bror köpt först balanserade på en kant och sedan tippade över och trycktes ihop av lermassorna.


Stod på en mössa

 Det var snö på marken och kallt. Ingen av dem hade fått med sig ytterkläder.

 – Jag stod där i strumplästen. Som tur var kunde jag stå på brorsans mössa, säger Per-Anders.

 Drygt två timmar senare plockades de upp av brandkåren. Efter en eller ett par timmar i sjukhusets väntrum kördes de till ett ungkarlshotell i Bergsjön.

 Det var samhällets hela omhändertagande.

 – Men Volvo gjorde desto mer. Redan dagen efter fick farsan låna både hus och bil, plus löfte om att få vara ledig så länge han behövde.


Tillbaka till Tuve

 Två år senare kunde familjen flytta tillbaka till ett nybyggt hus i Tuve.

 – Jag tror inte att katastrofen har ”präglat” mig på något sätt. Men den 30 november är ett speciellt datum för mig. Och när det sker stora katastrofer, som tsunamin, är det Tuveraset jag relaterar till, säger Per-Anders.

FAKTA

Tuveraset



Klockan 16.09 den 30 november 1977 hände det som ingen hade kunnat föreställa sig: Den sedan länge regnmättade lerjorden under ett villaområde i Tuve började kana längs den sluttande berggrunden.

Enorma krafter sattes
i rörelse när ett område stort som 37 fotbollsplaner på några sekunder gled mot Kvillebäckens dalgång. Hus och gator drogs med och krossades i lermassorna.

Nio människor omkom, drygt 30 skadades svårt. Ytterligare tiotals undkom med lindriga skador.

Närmare 70 villor
maldes ner i lermassorna.

Orsaken till Tuveraset var bland annat det extremt höga vattentrycket i marken efter intensivt höstregnande. Det spekulerades också i att tensider från tvättmedel hade förändrat kalciumjonerna i leran och gjort den lösare.

Efter raset har hus närmast rasområdet förankrats i berggrunden med betongfyllda stålrör. 100000 kubikmeter lera har flyttats. En 108 meter lång kista fylld med 6000 kubikmeter sprängsten har förankrats med stålväggar i berggrunden. Ett underjordiskt magasin kontrollerar grundvattensnivån.