Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Från Bergsjön till Långedrag med 11:an

Foto: Anders Ylander

GÖTEBORG. På onsdag inleder Socialdemokraterna sin kongress i Göteborg.

Men hur mår egentligen arbetarstaden som är Sveriges starkaste S-fäste?

Expressens Lotta Gröning gör en spårvagnsresa med linje 11 genom den stad hon beskriver som "en av Europas mest segregerade".

Från miljonprogrammets Bergsjön till gräddhyllan i Långedrag.

Bergsjön

Invånare: 8705 (2011).

Medelinkomst: 112 500 kronor (2010).

Bilinnehav: 149 bilar per 1 000 invånare (2010).

öppet arbetslösa i program: 16,4 (2011).

Andel med eftergymnasial utbildning: 25,4 (2012).

Andel födda i utlandet: 60,3 procent (2011).

Andel hyresrätter: 91,1 (2011).

Största parti vid kommunalvalet 2010: Socialdemokraterna.

Källa: Göteborgs Stad, Stadsledningskontoret Samhällsanalys och Statistik.

Långedrag

Invånare: 2 054 (2011).

Medelinkomst: 466 300 kronor (2010).

Bilinnehav: 426 per 1 000 invånare (2010).

öppet arbetslösa i program: 2,2 procent (2011).

Andel med eftergymnasial utbildning: 69,6 procent (2012).

Andel födda i utlandet: 8,3 procent (2011).

Andel hyresrätter: 3,5 procent (2011).

Största parti vid kommunalvalet 2010: Moderaterna.

Källa: Göteborgs Stad, Stadsledningskontoret Samhällsanalys och Statistik.

När vi kliver av spårvagnen vid Rymdtorget känner jag omedelbart igen mig: Höghusen, skolan och framför allt den underbara naturen.

Under en kort period på 90-talet bodde jag här, i Bergsjön. Förorten, belägen nordost om Göteborgs centrum, har precis som namnet antyder en sjö uppe på berget. Omgivningarna är unikt vackra. Ändå trivdes jag aldrig här. Jag minns att jag stod och tittade på dessa oändliga rader av fönster och tänkte att ingen kunde se just mitt fönster.

Kanske tänkte jag fel.

Sant är att många människor här lever i en hård verklighet under knappa förhållanden. Låga inkomster, låg medellivslängd och hög kriminalitet.

- Jag trivs i Bergsjön. Men bara i min del av Bergsjön, säger Maj-Britt Rejefors, 89.

Här finns ensamhet, men också gemenskap. Den ser jag bland gubbarna på bänken och i Svenska kyrkans lokaler, som blivit en samlingsplats för de mest utsatta.

Utan att jag förstår hur det gått till är vi plötsligt omgivna av några papperslösa flyktingar, en man och en kvinna. På knackig svenska berättar de att de varit i Sverige i sex år och nu lever som gömda.

- Kan ni göra något för oss? undrar de.

Jag lämnar Bergsjön omskakad, med ett sting av dåligt samvete. Hade jag kunnat göra något?

Knappt hade jag kommit fram till Göteborg förrän jag fick frågan:

- Varför kallas Stadshuset för Sarkofagen?

Jag svarade att jag har ingen aning.

- Där finns hundratals sovande tjänstemän.


Den speciella humorn är inte Göteborgs enda kännetecken. Liseberg, fotbollsframgångar, starka varumärken inom industrin är andra positiva företeelser som är intimt förknippade med staden.

Mindre smickrande för de lokala politikerna är att det också är en av Europas mest segregerade städer. Jag har rest hit för att försöka hitta Göteborgs själ.

Bästa sättet att studera de olika stadsdelarna är att åka spårvagn - ingen originell tanke, redan 1987 gjorde Janne Josefsson det omdebatterade reportaget "På rätt sida älven" om två högstadieklassen i var sin ände av linje 5 som sträcker sig från Hisingen till Örgryte.

Jag har i stället valt att resa längs linje 11, från miljonprogrammet i Bergsjön till lyxvillorna ute vid havet. Under de 26 år som har gått sedan Josefsson spelade in sin film har klyftorna ökat ytterligare.

Nästa stopp är Kortedala torg som hamnade på nyheterna förra året då sjukpensionären Carl-Eric Cedvander blev svårt misshandlad av en grupp unga pojkar.

Det är en märklig känsla att kliva av här. Det påminner om centrum i en avfolkad glesbygdskommun.

 

Några få människor vandrar sakta över ett öde torg. Hus som ska rivas. Plastblommor i skyltfönster som ska dölja att ingen verksamhet finns i lokalen.

I en port står Matti lutad mot sina kryckor. Hans hund Nisse skäller på oss.

- Jag vill inget hellre än att lämna Kortedala. Men jag kommer aldrig härifrån, säger Matti som inte vill uppge sitt efternamn.

Med på vår promenad genom Kortedala är socialdemokraten Göran Johansson, under mer än två decennier Göteborgs starke man. Han bor här.

Göran Johansson är lite bekymrad över det nedgångna torget.

- Men mycket är på gång, betonar han. Nu ska här byggas bostäder och torget ska rustas upp. Och det finns många duktiga entreprenörer här, invandrare som startat företag och blivit framgångsrika.

Han presenterar oss för grönsakshandlaren Mohammed Kavak som arbetat hårt och nu har sju butiker runtom i Göteborg.

Men Mohammed Kavak är inte bara ett exempel på en entreprenör från Kortedala. Han är samtidigt ett exempel på en person som flyttat härifrån så fort han haft möjlighet.

- Jag skulle aldrig utsätta mina barn för en stadsdel där gäng driver omkring med vapen på fickan i stället för mobiltelefoner. Där det skjuts tre fyra gånger i veckan, säger han.

Mohammed Kavak påminner om det som hände Carl-Eric Cedvander, som länge svävade mellan liv och död efter den brutala misshandeln.

Göran Johansson muttrar något om att det inte är så mycket våld. Men Mohammed Kavak står på sig:

- Jag har sett många dö och misshandlas under mina år här.

Känner vi oss otrygga? Kanske. Men vi har i alla fall, liksom Mohammed Kavak, möjligheten att åka härifrån.

Vi lyckas komma med en spårvagn från 50-talet. Den kränger och far, så jag nästan får håll.

Vi hoppar av i Bellevue, där vi ser SKF:s magnifika fabriksbyggnader i rött tegel. En av symbolerna för industri- och arbetarstaden Göteborg.

Vi ser samtidigt det nya Göteborg, en grupp kvinnor i slöjor är på väg in i området - kanske på väg mot någon av de moskéer som ligger där. Vi passerar flera av dem på vägen SKF:s fackklubbs lokaler.

 

I dörren möter vi Metalls vice ordförande Martin Björkman som är på språng till ett möte.

Vi undrar hur facket mår. Finns det några sossar kvar?

- Folk på golvet är som folk är mest, svarar Martin Björkman. De röstar på olika partier.

Själv ska han i alla fall besöka S-kongressen till veckan.

Nästa stopp: Järntorget. Vi söker oss till de forna arbetarkvarteren i Haga. Här låg Götreborgs första Folkets hus.

Numera är Haga en pittoresk del av staden med fina små butiker, antikhandlare och mysiga kaféer. På ett av dem, över en kaffe latte, träffar vi Håkan Thörn.

Han är professor i sociologi och forskar om staden i förändring. Håkan Thörn börjar genast berätta Hagas historia:

- Tanken från kommunpolitikerna på 70-talet var att riva husen. Stadsdelen behövde saneras och vissa element skulle bort. Det kom en proteststorm från de boende med allt från husockupation till krav på billiga bostäder för de unga. I Haga fanns den alternativa kulturen, demokratirörelser, Vietnamrörelsen... De som protesterade fick som de ville. Husen renoverades, de fina kullerstensgatorna bevarades. Men de sociala rörelserna flyttade ut. Människorna som stred för sina bostäder hade nämligen inte råd att bo kvar när hyrorna chockhöjdes.

Den befolkningsförflyttning som Håkan Thörn beskriver har fortsatt sedan dess. Det går förhållandevis enkelt att få bort de element man inte vill ha i innerstan, säger han.

- Det är bara att skapa så tuffa villkor när stadsdelar renoveras att majoriteten av dem som bor där inte har möjlighet att bo kvar. Det pågår en omvandling av flera delar i Göteborg, bland annat där jag själv bor, i Pennygången i Högsbo. Där ska de nu renovera och har aviserat 65-procentiga hyreshöjningar. Enligt en enkät som hyresrättsföreningen gjort kommer 80 procent av de boende inte ha råd att bo kvar, säger Håkan Thörn.

 

Innerstaden, menar han, byggs numera för näringslivet, turisterna och den köpstarka medelklassen.

- Göteborgs innerstad expanderar med en rasande fart. Det ska vara fint till 400-årsjubileet 2021. De mindre bemedlade förpassas ut i periferin, de kommer längre och längre bort från stadskärnan, säger Håkan Thörn.

Med andra ord: Segregationen ökar. Klyftorna växer i en redan delad stad.

Vi lämnar den urdruckna latten och går tillbaka mot Järntorget. Snart är vi framme vid Andra långgatan, som har en helt annan karaktär än det pittoreska Haga.

Här är det hamnstaden Göteborg som på ett nästan komiskt sätt visar sig. Nyss skymtade Stenaterminalen mellan husen och Andra långgatan är som hämtad ur en 40-talsfilm med sjömän på permis. Pubarna ligger på rad, med sexklubbar och tatueringssalonger där emellan. På helgerna kryllar det av folk här.

Vi kliver in på en frisörsalong och träffar Martin Rydberg som får sitt hår klippt.

- Dessa kvarter är mitt hem, säger han. Jag har inga behov av några andra delar av Göteborg. Järntorget är min absoluta gräns.

Martins kärleksförklaring till Andra långgatan får mig att dra på munnen, men plötsligt kommer jag att tänka på de papperslösa i Bergsjön. Inte heller de lämnade sitt område, men av helt andra skäl.

Vi är tillbaka på linje 11 igen. Nu på en av de nya italienska vagnarna, de som haft sådana problem med rost.

 

En överförfriskad man kliver på vagnen och slår sig ner bredvid en ung tjej. Han börjar genast berätta med hög röst så att alla hör.

- Jag har tappat bort mina nycklar. Jag har letat efter nycklarna i tre dagar. Till slut hittade jag dem, mellan rören på toaletten.

Tjejen reser sig för att gå av. Hon har inte sagt ett ord, inte gett mannen en blick. Men mannen ler och säger glatt:

- Tusen tack, du sköna, för samtalet!

Vi hoppar av på Mariatorget. Majorna sägs vara den bohemiska stadsdelen. Det är också - enligt politikerna - en stadsdel där man kan göra karriär i boendet. Här finns hyresrätter, bostadsrätter och villor.

Två unga kvinnor med barnvagnar säger att de älskar att bo här.

- På sommaren är bassängen samlingspunkten för hundratals människor. Många sitter i parken medan barnen badar. I affären runt hörnet säljer de både badleksaker till ungarna och bra barnkläder. Folklivet är fantastiskt med många nationaliteter, säger Kristina Lindahl.

Här har folk råd att bo. Kristina Lindahl bor själv i hyresrätt och betalar 6200 kronor i månaden för en trea.

- Det är billigt för att vara så centralt i Göteborg.

På väg mot Långedrag passerar spårvagnen en Konsumaffär. Jag minns vad Göran Johanssons berättat tidigare på dagen:

- I både Kortedala och Bergsjön har Konsum lagt ner.

Kooperativets affär finns inte längre i stadens mest utsatta områden. Däremot i välbeställda Långedrag.

Det är inte mycket folk i rörelse. Den dominerande färgen på villorna är vitt.

Vi står vid havet och tittar ut mot Vinga fyr. Väldiga fartyg glider in mot Göteborg. Det är vackert, men blåsigt och lite ensamt.

Kanske är människorna i Långedrag lika ensamma som de i Bergsjön?

Många vi möter ger ett skyggt intryck, vill inte stanna och prata. Kanske vill de som har pengar inte synas eller göra väsen av sig. Jag tänker att turistsäsongen måste vara jobbig för dem, när folk tittar in i deras trädgårdar och funderar över hur mycket just deras hus kostar.

En man berättar om en villa som nyligen sålts för 20 miljoner.

- Den nya ägaren rev den direkt och är nu på väg att bygga ett nytt hus.

Sista hållplatsen på linje 11 är Saltholmen. Därifrån går färjorna ut i skärgården. Många av de bofasta där ute kämpar för att bo kvar - trots att vi är i en storstad är inte glesbygden långt bort.

Vi vänder tillbaka in mot stan. Utanför Centralstationen vid Drottningtorget står en ensam spårvagnsförare. Jag frågar honom hur linje 11 är att köra.

- Som alla andra, svarar han innan han försvinner in i en vagn för nästa skift.

Göteborgs själ? Det måste vara människorna.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!