Som åttaåring behövde Elisia Sahlin, 18, från Sjuntorp i Trollhättans kommun kissa mycket, dricka mycket, var ofta arg och gick ner i vikt.
Efter provtagning fick hon diagnosen diabetes typ-1.
– Jag blev helt förstörd eftersom jag var väldigt nålrädd. Men jag fick åka till Norra Älvsborgs sjukhus och var inlagd i tre veckor för att lära mig om sjukdomen, vänja mig och förstå hur allting fungerar, säger Elisia, som även berättat om sin diabetes för Ttela.
Under de följande åren gick allting som på räls – men sedan kom tonåren.
– Jag kände att jag ville vara som alla andra, även fast jag redan var det. Så jag puttade bort sjukdomen genom att sluta bry mig. Jag skötte den inte, jag tog inte mina mediciner och slarvade mycket, säger hon.
”Jag hatar sjukdomen”
Under den tiden var det in och ut på sjukhus för Elisia och till slut nåddes en gräns.
– Jag hatade sjukdomen mer än någonting annat. Jag lät den styra över mig och jag insåg att om jag fortsätter slarva så kommer jag att dö. Jag kom till den insikten och även fast jag hatar sjukdomen fortfarande är det mycket bättre nu, säger hon.
Numera slipper Elisia ta insulinsprutor och har i stället en insulinpump som sitter på hennes ena axel och en blodsockermätare på hennes andra.
– Allting sköts genom mobiltelefonen och en till apparat. Men det krävs också mycket skötsel och man behöver byta pumpen och blodsockermätaren med jämna mellanrum.
Framtidsplanerna hindras
För drygt en månad sedan tog Elisia studenten och har många planer inför framtiden. Men diabetessjukdomen sätter stopp för en del av dem.
– Det finns mycket jag vill göra som jag inte kan just nu på grund av min diabetes. Exempelvis vill jag bli lastbilschaufför eller polis men det kan jag inte just nu. Jag kan förstå att jag inte får bli pilot men jag förstår inte varför jag inte kan jobba som polis, säger Elisia.
I stället kommer hon börja studera till frisör i höst och samtidigt fortsätta jobba med att få full kontroll på sin sjukdom.
– Om jag hade kunnat säga något till mig själv som ung diabetiker hade det varit att inte ge upp eller skämmas för sin sjukdom. Man ska leva sitt liv till fullo som alla andra, säger Elisia Sahlin.