Jennifer Börjesson från Tibro hade legat inne på förlossningen i sexton timmar när barnets hjärtljud plötsligt avtog. Läget blev akut. Den lille pojken måste ut, och man valde att använda sugklocka.
– Läkaren tog spjärn med ena benet mot sängen och drog allt vad han orkade. Det kändes som att jag slets sönder, berättar Jennifer.
Hennes son överlevde, men hade drabbades av syrebrist. Jennifer hade också tagit skada, men förstod inte i vilken utsträckning. Det enda hon visste var att hon hade ont. Väldigt ont.
– Läkaren sa att det inte var någon fara, att det bara var att sy, berättar Jennifer.
Men enligt Jennifer tog proceduren över en timme. De sista stygnen satte en barnmorskestudent.
– Men att hon inte var klar barnmorska visste jag inte då. Det var det ingen som berättade.
I sina journaler har Jennifer långt senare också kunnat läsa att hennes skador graderades som en trea på en fyragradig skala. Det var det inte heller någon som berättade för henne.
Fick köttbit i handen
Tiden gick men smärtorna efter förlossningen gav inte med sig.
– Efter tre månader sökte jag hjälp hos vården. Det gjorde så fruktansvärt ont att gå på toaletten, och om jag nös jag eller hostade kissade jag på mig. Om jag hade tajta jeans eller trosor på mig så skavde jag sönder och började blöda, säger Jennifer.
Men vården gav lugnande besked.
– De sa bara att det inte var något att oroa sig för och att det skulle försvinna när jag slutade amma, hävdar Jennifer.
– Efter fyra läkarbesök där alla sa samma sak började jag tvivla på mig själv, fortsätter hon.
Men besvären försvann inte. Vid ett toalettbesök efter ett drygt år kände Jennifer hur något lossnade när hon torkade sig.
– Jag fick en köttbit i handen. Då åkte jag in till sjukhuset igen. Jag fick nog, så här skulle det inte vara.
Efter en undersökning upptäckte man att en bit av slemhinnan, som skulle vara på insidan av underlivet, hade sytts fast på utsidan.
”Blir arg”
Slemhinnan opererades, men inga andra åtgärder vidtogs. Vändningen skulle komma först flera år senare, när Jennifer väntade sitt andra barn. Barnmorskan som Jennifer fick reagerade direkt när hon fick höra om alla problem.
”Det här får vi göra något åt”, sa hon och remitterade Jennifer till läkare.
– Han konstaterade att 50 procent av mina muskler i mellangården och sfinktern var borta. Det tog honom två sekunder att se det alla hade missat.
I mars i fjol genomgick Jennifer en mellangårdsrekonstruktion. Allt är inte helt hundra, berättar hon, men det har blivit bättre. Nu vill hon bryta tystnaden, för att fler kvinnor ska få rätt information och hjälp i tid. Som en av hundra kvinnor har hon därför valt att berätta om sina upplevelser i kampanjen #alltserfinut, som publiceras på Facebook och Instagram efter ett initiativ från frilansjournalisten Jonna Burén.
– Från vårdens sida verkar det som att man är rädd att skrämma upp kvinnor, men det här är något som man måste prata om. Jag blir arg när jag tänker på hur jag blev behandlad under så många år. Fan va fel det var.
”Finska greppet” en succé
För att förebygga förlossningsskador införs nu en nygammal förlossningsteknik på flera sjukhus. Det så kallade ”finska greppet” är ett enkelt handgrepp som innebär att barnmorskan håller emot och skyddar mellangården när barnet föds fram för att förhindra att kvinnan spricker.
Tekniken har varit en bidragande faktor till att Sahlgrenska Universitetssjukhuset nästintill har lyckats halvera antalet förlossningsskador av den allvarligaste graden under en tioårsperiod. Det skriver P4 Göteborg.
