Efter att ha drabbats av flera svimningsattacker och krampanfall tog den i dag 78-åriga kvinnan kontakt med Akka hälsocentral i Västerhaninge 1995. Hon skickades vidare till Södersjukhuset där hon fick diagnosen epilepsi. Två olika mediciner sattes in. Kort efteråt började kvinnan känna sig nedstämd och apatisk. Hennes läkare tolkade symtomen som depression och ytterligare en medicin sattes in.
– Jag har aldrig varit med om något liknande, säger Lennart Persson, som tagit del av anmälan och lämnat ett utlåtande i fallet.
Han tycker dock inte att det går att skylla på läkarna,.
– Sådant här går inte alltid att förutse. Vanligtvis brukar biverkningar av mediciner komma inom ett par veckor. I detta fall har symtomen utvecklats under mycket lång tid. De påminner dessutom om symtom som är vanliga när man blir äldre. Jag har heller inte kunnat finna något liknande fall i den medicinska litteraturen, så detta är extremt sällsynt.
- Då hade man kunnat se om det fanns en organisk skada som inte stämmer in med bilden av de fynd som man brukar ha vid åldersbetingad demens, säger Lennart Persson.
Den typen av undersökningar har dock tillkommit under senare år och är inget som alltid görs som rutin vid svenska sjukhus.
- Det börjar bli allt vanligare men långt ifrån alla sjukhus gör den typen av undersökningar och dessa symtom uppkom dessutom för sex-sju år sedan, säger Lennart Persson.
Rasade i vikt och tappade aptiten
Allt eftersom åren gick blev kvinnan allt sämre och sämre. Hon rasade i vikt, tappade aptiten, blev trött och glömsk. Hennes reflexer blev även de sämre och hon drabbades av inkontinens. Runt 2002 var kvinnans närminne mycket dåligt, även hennes reflexer hade blivit sämre. Läkaren vid Handens sjukhus ställde diagnosen demens. Kvinnan hade vid den här tidpunkten gjort flera minnestest, så kallade MMT. Dem hade hon klarat bra – trots det diagnostiserades hon som dement. Vid det här laget medicinerades kvinnan mot epilepsi, depression och demens men blev allt annat än bättre.Låg för döden
2003 lades hon in på ett äldreboende. Våren 2007 var hon inte ens kontaktbar och palliativ vård, vård i livets slutskede, inleddes. I samma veva togs medicinerna bort och inom loppet av två månader kunde hon prata och kommunicera igen. Det visade sig att alla hennes hbesvär och ”demens” berodde på felmedicinering."Katastrofala konsekvenser”.
Det inträffade anmäldes enligt lex Maria till Socialstyrelsen, som i sin bedömning skriver att ”detta är ett fall med extrema biverkningar av läkemedel som ledde till katastrofala konsekvenser för patienten”.– Jag har aldrig varit med om något liknande, säger Lennart Persson, som tagit del av anmälan och lämnat ett utlåtande i fallet.
Han tycker dock inte att det går att skylla på läkarna,.
– Sådant här går inte alltid att förutse. Vanligtvis brukar biverkningar av mediciner komma inom ett par veckor. I detta fall har symtomen utvecklats under mycket lång tid. De påminner dessutom om symtom som är vanliga när man blir äldre. Jag har heller inte kunnat finna något liknande fall i den medicinska litteraturen, så detta är extremt sällsynt.
Hade kunnat undvikas
Tragedin hade dock kunnat undvikas om man gjort en undersökning av ryggmärgsvätskan.- Då hade man kunnat se om det fanns en organisk skada som inte stämmer in med bilden av de fynd som man brukar ha vid åldersbetingad demens, säger Lennart Persson.
Den typen av undersökningar har dock tillkommit under senare år och är inget som alltid görs som rutin vid svenska sjukhus.
- Det börjar bli allt vanligare men långt ifrån alla sjukhus gör den typen av undersökningar och dessa symtom uppkom dessutom för sex-sju år sedan, säger Lennart Persson.
