Vi träffar Elisabeth i hennes lilla kök. Hon bor i en lägenhet med sina två flickor Melinda, 16 och Cornelia, 11. Lägenheten ligger i en vacker byggnad en bit utanför Kinna och huset är omgivet av en stor trädgård.
Elisabeth älskar djur. I hallen står en fågelbur där det sitter en pigg fågelunge, som hon räddat undan katterna och runt benen springer hennes små hundar Kaize och Myra. Och en bit från huset står hennes älskade häst Belladonna i ett stall.
Men hennes liv har långt i från varit någon idyll det senaste 19 månaderna.
I februari 2012 förändrades Elisabeths liv totalt när hon gick till vårdcentralen i Kinna.
– Jag sökte vård för jag hade fått knölar i ena ljumsken. Först sa de att det var ljumskbråck, nästa gång att det var det en inflammation och sedan sa de att det berodde på att jag rakat könshåret för ofta. Men till slut visste de inte alls vad det var.
Så Elisabeth slutade raka könshåren, för hon trodde på läkarens förklaring, men utan effekt.
Fick värk i ljumskarna
Trots alla olika diagnoser fick Elisabeth ingen remiss till någon specialist.
Och då började hon få ordentlig värk i ljumskarna.
– Då försökte jag få en ny tid i Kinna men de vägrade att ta emot mig så jag åkte till akuten i Borås i stället och plötsligt fanns det tid för mig i Kinna. Den kvinnliga läkaren där skickade mig direkt till röntgen och det visade sig att jag hade hundratals tumörer i kroppen, säger Elisabeth.
Då fick hon först diagnosen lymfom men sedan ändrade läkaren sig till livmoderhalscancer.
– Men läkaren var väldigt positiv. Han sa "Du klarar det här lätt Elisabeth". Utan hans ord hade jag nog inte klarat mig.
Cancern tillbaka
Även barnen gav Elisabeth kraft att kämpa vidare.
Efter första beskedet blev Elisabeth väldigt trött och hängig. Hon orkade knappt gå de hundra meterna till stallet.
Sedan följde en rad cellgiftsbehandlingar på Sahlgrenska. Elisabeth blev snabbt bättre och efter tredje behandlingen var hon på benen igen och i oktober fick hon besked om att hon var frisk igen.
Men sedan blev Elisabeth sämre och fick efter tjat en ny tid för röntgen i mars.
Den 28 mars ringde en läkare.
"Din cancer har kommit tillbaka och nu kan vi inte göra mer. Ta hand om dig så gott det går. Vi ringer nästa vecka för att se vad vi kan sätta in för bromsmediciner", sa läkaren till Elisabeth.
– Inte ett ord om psykolog, lugnande mediciner eller någon annan hjälp, berättar Elisabeth med tårar i ögonen.
Står för alla kostnader själv
Någon dag efter samtalet satte hon och hennes pappa i gång för att hitta vård någon annan stans i världen.
I Finland hittade de ett sjukhus "Docrates", som gjorde en speciell genundersökning där man kunde fastställa vilken typ av cellgifter som bet på Elisabeths metastaser.
Efter undersökningen på den finska kliniken Docrates sattes cellgiftsbehandlingen i gång. Men den är långt i från kostnadsfri. Bara undersökningarna kostade 140 000 kronor. Det var Elisabeths pappa som stod för de pengarna. Och varje behandling kostar 30 000 kronor.
Hittills har Elisabeth fått fem behandlingar i Finland.
Samma cellgifter som Elisabeth får i Finland finns på Borås lasarett men svenska myndigheter godkänner inte den finska genundersökningen. Så Elisabeth får stå för alla kostnader.
Socialen och försäkringskassan säger nej till ekonomisk hjälp. Elisabeth får inte heller pengar till peruker eller stödbyxor. Huden på hennes armar och ben är förstörda av all behandling.
Pappa hjälper till
Men hon får ett stort stöd och ekonomisk hjälp av sin pappa, väninnorna Åsa Lindblom och Taru Johansson. De har haft insamlingar, lotterier och även startat webbsidan www.hjalptill.123minsida.se för att Elisabeth ska få råd att genomför sina behandlingar i Finland.
Den 21 augusti får Elisabeth sin sista cellgiftsbehandling och den 23 augusti ska hon besked om de har haft någon effekt.
