Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Vilka ska jobba med våra järnvägar?

Tanja Rasmusson, näringspolitisk chef vid Sveriges ByggindustrierFoto: PRESSBILD
Andreas Brendinger, projektledare kompetensförsörjning vid Sveriges Byggindustrier.Foto: PRESSBILD

Västra Sverige är en viktig de av de svenska satsningarna på järnvägen. Men en fungerande järnväg kräver mer än drift och underhåll. Inom fem år kommer 1 700 årsarbetare saknas till följd av främst pensionsavgångar, skriver Tanja Rasmusson och Andreas Brendinger.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

I den nationella transportplanen satsas drygt 700 miljarder kronor på infrastrukturen, varav en stor del går till åtgärder som ska minska koldioxidutsläppen och öka järnvägens kapacitet. Det är i grunden positivt. Av transportplanens budget investeras nästan en femtedel – 125 miljarder – enbart i drift och underhåll av järnvägsnätet. Och det behövs: Kontaktledningarna är ålderdomliga, växlar måste bytas ut och nya signalsystem skall implementeras. Punktligheten måste bli bättre, järnvägsnätet mer robust och felen måste åtgärdas snabbare och bli färre. Västra Sverige är en viktig del av satsningarna på järnvägen: Västlänken, järnvägstunnel under Varberg och sträckan Göteborg-Borås är några exempel. 

 

Men en fungerande järnväg kräver mer än drift och underhåll: Det behövs utbildad personal. Om ingen kan göra jobbet spelar det ingen roll hur mycket pengar som satsas på underhåll och investeringar i järnvägen. Järnvägen lider av en kompetensförsörjningskris. Utan järnvägstekniker - bantekniker, eltekniker, signaltekniker och spårsvetsare -  kommer transportplanens ambitioner aldrig att uppnås. 

 

I dag arbetar cirka 3 800 järnvägstekniker inom järnvägen, varav cirka 800 i Västsverige. Inom fem år kommer 1 700 årsarbetare saknas till följd av främst pensionsavgångar. Mycket erfarenhet försvinner från branschen. Men ändå finns det inget utpekat nationellt ansvar för kompetensförsörjningen. 

 

Det finns i dag 301 infrastrukturförvaltare inom järnvägen bland annat Trafikverket som är störst och förvaltar cirka 85 procent av den svenska järnvägen (drygt 14 000 km) men även mindre förvaltare såsom exempelvis Göteborgs Hamn, Akzo Nobel, Göteborgs Stad med flera.

 

Sveriges Byggindustrier menar att Trafikverket är den myndighet tillika infrastrukturförvaltare som är bäst rustad att ta ansvar och som har det största behovet av en säkrad kompetensförsörjning. Således borde Trafikverket, i samverkan med branschen, ges ett övergripande ansvar för kompetensförsörjningen till järnvägstekniska yrken.  

 

Järnvägstekniska utbildningar finns främst inom yrkeshögskolan, men även inom Yrkesvux och som företagsförlagd utbildning. Men antalet statliga utbildningsplatser täcker tillnärmelsevis inte behovet. Hösten 2018 startade totalt fyra utbildningsanordnare järnvägstekniska utbildningar i landet och totalt erbjöds drygt 100 utbildningsplatser. Det är alldeles för få.

 

I Västsverige finns för närvarande en järnvägsteknisk utbildning inom signalteknik förlagd till Falköping men utbildningen läggs tyvärr ner efter våren 2019. Och därefter finns det ingen utbildning alls inom vare sig banteknik, signalteknik, kontaktledningsteknik eller spårsvets i vår region. Detta trots kommande stora investeringar och stort underhållsbehov. De statligt finansierade utbildningsplatserna för järnvägstekniska yrken måste bli fler och spridas till fler ställen i landet. Genom framtida branschskolor för järnvägstekniska yrkesutbildningar skulle kompetensförsörjningen till den svenska järnvägen kunna ske på fler orter i landet. Och det behövs. 

 

Det saknas dessutom enhetliga nationella utbildningsplaner och enhetlig kurslitteratur för järnvägstekniska utbildningar – utifrån fastställda krav för respektive roll, ansvar och arbetsuppgifter såsom det finns för många andra yrken exempelvis träarbetare, betongarbetare, elektriker med flera. Detta måste klargöras och åtgärdas. 

 

Även när det gäller högre tekniska utbildningar inom järnvägen erbjuder ytterst få lärosäten i landet och inget lärosäte i Västsverige den möjligheten trots stor efterfrågan. Detta måste åtgärdas.

 

Tanja Rasmusson

Näringspolitisk chef vid Sveriges Byggindustrier

 

Andreas Brendinger

Projektledare kompetensförsörjning vid Sveriges Byggindustrier