Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vetenskapsfrågor får inte bli en del av kulturkriget

Carl Johan Sundberg, professor i fysiologi Karolinska Institutet. Foto: PRESSBILD
Åsa M Wikforss, professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet. Foto: PRESSBILD

Övriga Sverige skulle kunna lära en hel del från de arbetssätt och erfarenheter som finns hos Vetenskapsfestivalen i Göteborg, skriver Carl Johan Sundberg och Åsa M Wikforss i en ny debattserie som GT Debatt anordnar i samarbete med Vetenskapsfestivalen under den kommande veckan.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Motstånd mot vetenskap och systematisk kunskap utgör ett tilltagande samhällsproblem. Världshälsoorganisationen listade nyligen vaccinmotstånd som ett av det tio största hoten mot världshälsan under 2019. I Europa smittades mer än 82 000 människor av mässling under 2018, varav 74 dog – helt i onödan. Bland annat i Göteborg förekom ett mässlingsutbrott årsskiftet 2017-18. I USA betvivlar en fjärdedel av befolkningen att dagens globala uppvärmning främst orsakas av oss människor, Vita Huset i Washington D.C. styrs av klimatförnekare och även i Sverige har dessa krafter fått fäste. 

 

Vi befinner oss i den så kallade ”post-sanningens tid” som kännetecknas av ett splittrat medielandskap med snabb spridning av desinformation, tilltagande polarisering och sjunkande tillit. Forskning visar till exempel att när en vetenskaplig fråga får politisk laddning polariseras den snabbt och kunskapsmotstånd uppstår: Många grundar sin uppfattning på basis av den egna grupptillhörigheten, snarare än på vetenskaplig evidens. 

 

En särskild utmaning är den roll sociala medier spelar. Under våren gjordes en undersökning som visade att om man söker på ”vaccin” på Facebook består de främsta träffarna av anti-vaccinbudskap.

 

Frågan är vad som går att göra för att motverka trenden. Givetvis måste internetjättarna Facebook och Google ta sitt ansvar, men det räcker inte. Alla behöver vi rusta oss för att förebygga vetenskapsmotstånd.

 

För det första, kunskap utgör ett skydd. Här har skolan en viktig uppgift. Det talas mycket om behovet av kritiskt tänkande för att stå emot desinformation men det är då avgörande att inse att kritiskt tänkande förutsätter ämneskunskaper. För några månader sedan spreds den falska nyheten att det är en bluff att smältande isar leder till förhöjda havsnivåer. Skälet som angavs var en liten film som visade att när ett isblock smälter i vatten så höjs inte vattennivån. Detta är förstås korrekt, men man bortser då från en viktig sanning: Merparten av den is som smälter befinner sig på land. Vet man inte detta är man ett lätt offer för desinformation. 

 

För det andra, vi måste motverka att vetenskapliga frågor blir en del av kulturkriget. Det är oroväckande att vissa svenska politiker verkar vilja göra politik av klimatvetenskapen och att populistiska partier i Europa börjat driva vaccinmotståndet. Konspirationsteorier om forskare frodas och vissa forskningsområden (till exempelvis genusvetenskap) utsätts för systematisk smutskastning och hot. Givetvis ska vetenskapen kritiseras, det är så framsteg görs. Men det ska göras på vetenskaplig grund. 

 

För det tredje, forskarna själva har en avgörande roll och ett särskilt ansvar. Utöver att medverka aktivt i dialoger i olika sammanhang där vetenskapligt grundad kunskap finns och ifrågasätts måste forskarsamhället vara självkritiskt och ifrågasättande vad gäller val av forskningsfrågor, utformning av studier och statistiska metoder för analys. Vidare är det viktigt att forskarvärlden inte låter sig styras av agendor eller trendiga teorier.  

 

Det finns god evidens för att nyfikenhet på vetenskap kan utgöra ett skydd mot vetenskapsmotstånd. Hypotesen är att när man drivs av sin nyfikenhet leder det till att människor är öppna för information, vilket motverkar det stamtänkande som polarisering medför. Här har forskare en central uppgift.

 

Det gäller att ta vara på den nyfikenhet många människor känner, att använda sig av tankeväckande och engagerande populärvetenskap för att förmedla kunskap och ge den särskilda glädje som det innebär att förstå hur saker och ting hänger samman. Den internationella Vetenskapsfestivalen som arrangeras i Göteborg sedan 1997 spelar en alldeles unik roll i detta sammanhang. Under några veckor varje vår får forskare möjlighet att träffa tiotusentals skolungdomar och 50 000 personer från övrig allmänhet och ha en dialog om vad vetenskap är och vad forskningsresultat kan betyda. 

 

Vi tycker att både stad och landsbygd i övriga Sverige skulle kunna lära en hel del från Vetenskapsfestivalens arbetssätt och erfarenheter. 

 

Carl Johan Sundberg 

Professor i fysiologi Karolinska Institutet

 

Åsa M Wikforss

Professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!