Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Västlänksdebatten måste sansa sig

Kenny Genborg, fristående kommunikationskonsult. Driver bloggen Snacket går i Göteborg. Foto: PRESSBILD
Göteborg Centralstation. Foto: CSABA BENE PERLENBERG

Många av Västlänksmotståndarna har ett uppriktigt engagemang. De måste få vara ledsna, kampvilliga, arga eller uppgivna. Men att resonemanget om en konspiration mot folket förs så oresonligt är skrämmande, skriver Kenny Genborg.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Nu blev luften lättare att andas. Med sin debattartikel på GT Debatt pumpade regionpolitikerna Kristina Jonäng (C) och Stefan Bengtsson (C) in syre till oss som ibland känner det som att svekdebatten om Västlänken håller på att kväva Göteborg.

 

Ge mig luft! Tack för syret! Men det kan förstås bli precis tvärtom. Mer syre till en eld som gör Göteborgs gator så rökfyllda att det snart bara går att krypa fram längs husväggarna – på grund av ett förgiftat debattklimat. Med Mark- och miljööverdomstolens klartecken för byggstart borde debatten om Västlänken stendött. Men så blev det förstås inte. I besvikna kommentarer slår motståndare till projektet fast att hoppet om Göteborg är ute och att det inte går att lita på några domstolar eller institutioner alls i demokratins Sverige. Det vill säga; dömer domstolen på ett sätt som man själv tycker är fel, borde domstolen läggas ned med omedelbar verkan och de som ”tänker rätt” ta över besluten.

 

Många av Västlänkens motståndare har ett djupt och uppriktigt engagemang. De måste få vara ledsna, kampvilliga, arga eller uppgivna. Men att resonemanget om en konspiration mot folket förs så öppet och oresonligt är skrämmande.

 

Genomförandet av Västlänken är inte en fråga som kommunpolitikerna råder över. När den nu diskuteras så hett igen skymmer Västlänken även sikten för alla andra viktiga lokala valfrågor. Men ett parti som skulle vinna val på att vara emot Västlänken och kapitalisera på det folkliga missnöjet kan inte göra något för att infria vallöftet.

 

Dessutom göder den hätska debatten återigen uppfattningen att Västsverige aldrig kan ena sig om stora viktiga infrastruktursatsningar. Regerings- och riksdagspolitiker i många läger hade under många år detta som ett av de viktigaste skälen till varför staten aldrig kom till skott med ny välbehövlig infrastruktur i Västsverige.

 

När många parter ska enas om vad de vill är det ett givande och tagande. Det är ett komplicerat läggpussel med politiska förhandlingar på lokal, regional och nationell nivå som har sin utgångspunkt i behov, fakta om olika alternativ, de förhandlande parternas ideologiska utgångspunkter och – inte minst – hur andra konkurrerande regioner lyckas lägga beslag på statlig investering.

 

Politiska beslut i breda överenskommelser blir sällan optimala. De kan till och med bli riktigt dåliga. Men det får vi leva med. Det är ett pris att betala för förmånen att bo i ett land med en fungerande representativ demokrati.

 

Jag förväntar mig att de vi har valt gör sitt bästa, och att domstolar och tjänstemän på statliga, regionala och lokala myndigheter också gör sitt allra bästa.

 

Det schabblas och trixas bland både politiker och tjänstemän. Det vet vi alla. Det görs skitdåliga affärer. Skattepengar satsas fel. Spårvagnar gnisslar och rostar. Vi har inte sett den sista skandalen. Men ytterst handlar det om ifall det finns ett grundläggande förtroende. Kan jag lita på myndigheter, deras experter och politiker generellt?

 

Jag har kvar förtroendet. De gör sitt bästa. Men förtroendet är skört. Går det förlorat hos det stora flertalet medborgare går det åt skogen för nationen Sverige. Det får inte hända. Det är därför det är så viktigt med en mer sansad ton i debatten om sakfrågor som till exempel Västlänken.

 

Det går att ha en rakt motsatt åsikt än de som lägger förslagen och utreder dem. Men det går banne mig inte att ge sig på folk som gör sitt jobb efter bästa förmåga med respektlösa kommentarer och raseriutbrott.

 

Som tidigare journalist är jag grundskeptisk till politiker och myndigheter. Jag försöker peta hål på svagheter och avslöja misstag. Det är mitt defaultläge. Men i det här fallet har det paradoxalt nog blivit precis tvärtom. Jag får inte förtroende för debattörer och politiker som säger att Västlänken är den viktigaste valfrågan i Göteborg – och att projektet går att stoppa av lokala politiker. I mina ögon är det inte sant. Då litar jag inte heller på annat som sägs från det hållet. Det är nog nu. Förtroendekrisen är redan för stor.

 

Kenny Genborg

Fristående kommunikationskonsult

Driver bloggen Snacket går i Göteborg

 

Fotnot. Texten är en bearbetning av ett längre blogginlägg.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!