Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Varumärkesbyggande är inte att informera

Johan Gustafsson, Skattebetalarnas Slöseriombudsman.
Visionsskiss över en eventuell framtida linbana i Göteborg, bredvid det planerade Karlatornet.Illustration: UNSTUDIO OCH KJELLGREN KAMINSKY/GÖTEBORG STAD

Självklart kan kommunikatörer bidra till öppenhet. Men också till motsatsen, skriver Johan Gustafsson, Skattebetalarnas ”Slöseriombudsman” i en samlad replik till Göteborg Stads Ann-Charlotte Setterdén och DIK:s Anna Troberg.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

När makthavarna i Göteborg får kritik för att prioritera kommunikatörer och tokiga projekt som ska sätta staden på kartan väljer politikerna att skicka fram en av sina 255 kommunikatörer i stället för att ta debatten själva. Det är kanske inte så man tar ansvar, men så är det också uppförsbacke att argumentera för varför Göteborg behöver så många kommunikatörer. Det märks på svaret från Ann-Charlotte Setterdén, kommunikationsansvarig på Göteborgs stadslinbana. 

 

I stället för att bemöta kritiken vecklar hon in sig i ett långt och detaljerat resonemang om hur Stadsutveckling Göteborg arbetar med kommunikationen kring linbanan över Göta älv. Ärligt talat intresserar det nog ganska få. Hon missar också helt den övergripande frågan om Göteborgs många kommunala kommunikatörer. Man kan tycka att Göteborg borde kunna knåpa ihop ett lite bättre svar än så. Staden lägger trots allt över en halv miljon om dagen på kommunikation.

 

När det kommer till linbanan är det uppenbart att politikerna i Göteborg redan har bestämt sig, trots att till och med Västtrafik har kallat projektet ”på tok för dyrt”. Men det verkar inte spela någon roll för politikerna. Det är ju ändå någon annan som betalar.

 

Någon som inte missar den övergripande frågan om de många kommunikatörer är Anna Troberg på kommunikatörernas fackförbund. Jag delar hennes uppfattning att kommunikatörernas roll i det offentliga blivit allt viktigare i takt med att medborgarna ställer högre krav på tillgänglighet. Men att som Troberg hävda att fler kommunikatörer ger ökad transparens och demokrati är alldeles uppenbart felaktigt.

 

Problemet är att de offentliga kommunikationsavdelningarna ägnar allt mindre tid åt att informera medborgarna om de tjänster som det offentliga tillhandahåller och allt mer tid åt rent varumärkesbyggande.

 

Det kanske kan förklara varför grävande journalister på lokaltidningar runtom i Sverige vittnar om att växande kommunikationsavdelningar gör det svårare att granska det offentliga. Men med många kommunikatörer blir det lättare för kommunerna att skapa sin egen bildsättning av verksamheten. Något så viktigt kan man tydligen inte lämna i händerna på trilskande journalister som inte har ”rätt” uppfattning.

 

Självklart kan kommunikatörer bidra till öppenhet. Men också till motsatsen. Det viktiga för demokrati och transparens är att vi har en väl fungerande offentlighetsprincip och politiker och tjänstemän som kan svara på allmänhetens och medias frågor. För det krävs inga kommunikatörer alls. Kommunikatörer som ”bildsätter” eller arbetar med kommunens varumärke tillför däremot ingenting av öppenhet och demokrati. Det är verksamhet som man kan tycka är bra eller dålig, men den har ingenting med transparens att göra.

 

Johan Gustafsson

Skattebetalarnas Slöseriombudsman