”När jag var 13 blev jag förlamad i halva ansiktet”

Hanna Fagerlund skriver om sin upplevelse.
Foto: Privat / Privat
Borrelia är en bakteriesjukdom som sprids av fästingar. De flesta får lindriga besvär och blir friska efter att ha behandlats med antibiotika. Ibland sprider sig sjukdomen till nervsystemet och lederna, och då kan det ta längre tid att bli frisk.
Foto: FREDRIK SANDBERG / TT / TT NYHETSBYRÅN

Några dagar efter att dokumentären Fästingkriget kom ut på SVT Play plockades den ner igen.

Programmet hann sändas en gång i SVT1. Fyra personer anmälde dokumentären till Granskningsnämnden för radio och tv. Varför?

Jo, för att det handlar om kronisk borrelia.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Problemet är att kronisk borrelia inte ses som en riktig diagnos inom den allmänna vården. Även fast WHOs internationella klassifikation av sjukdomar från 2018 (ICD11) har flera nya diagnoskoder för borrelia. Antingen är läkare och forskare starkt för eller starkt emot, som två motståndare som stångar sig blodiga. Jag förstår att public service måste förhålla sig till särskilda regler och att SVT har ett stort ansvar i vad de publicerar. Men det var ändå synd att dokumentären plockades ner då jag tycker att det är viktigt att ämnet uppmärksammas. 

I kontrast till kriget mellan de två sidorna finns det många fler som inte ens hört talas om diagnosen. Det var även synd för att jag för första gången fick se det jag har varit med om skildras i svensk media på det här sättet. Pillerburkarna man ser i programmet är nämligen samma som jag har hemma i skåpet.

Jag vet inte själv vad som är korrekt rent vetenskapligt, jag är ingen läkare. Men något jag tycker saknas i mediedebatten kring kronisk borrelia är varför folk söker sig bortom den allmänna sjukvården på jakt efter behandlingar för en diagnos som vissa inte ens erkänner existerar. Det är inte som att alla dessa sjuka människor uppstått ur ett vakuum. 

Vad är det den svenska sjukvården inte klarar av att hantera?

När jag var 13 år blev halva mitt ansikte förlamat. Provresultatet för borrelia visade negativt. Jag skickades hem från sjukhuset med ord om att det säkert går över snart, att det inte fanns någon förklaring. Efter en vecka försvann förlamningen, men det var detta som blev startskottet för många år av sjukdom. Varannan vecka blev jag sjuk och fick feber. Läkarna på vårdcentralen sa att jag bara borde vila mer, sluta stressa så mycket som tjejer i min ålder gör. Så sa de i sju år. 

Mitt mående gick sedan över till konstant trötthet och feberkänsla. Jag vet inte hur många olika vårdcentraler eller läkare jag sökt hjälp hos. Hur många timmar jag spenderat i väntrum för provtagningar. Hur många nålar jag fått stuckna i armvecken. Det var aldrig någon som hade ett svar på varför jag mådde så dåligt.

Sommaren 2019 hamnade jag på absoluta botten. Jag kunde bara ligga i sängen i flera månader. Ett sådant lidande har jag aldrig känt förut. Medan alla andras liv runtom mig pågick satt jag och gjorde en sorglig grop i en stol i väntrummet på Karolinska. Efter en natt på akuten bäddade mamma och pappa ner mig i baksätet på bilen och sökte hjälp i Oslo. 

Det ledde inte heller någon vart. 

Efter att ett svenskt provsvar visade att jag tydligen hade antikroppar mot borrelia sökte vi vidare och hittade tillslut till en klinik i Tyskland. Här behandlar de kronisk borrelia och använder sig av andra prover än den svenska sjukvården gör. Jag hade inget att förlora.

Stick mig i armen bara så ser vi, tänkte jag. Provsvaren visade positivt för flera infektioner, däribland borrelia. Åtta år efter ansiktsförlamningen som de menade var ett tydligt tecken på en långt gången borrelia. Aldrig har jag varit så lycklig över något så förjävligt. 

Det jag har varit med om är en droppe i havet av alla exempel på varför folk söker sig utomlands för dessa märkliga behandlingar. Jag fick ingen hjälp av den svenska sjukvården, och när man är sjuk gör man vad som helst för att bli frisk. 

Vad finns det för alternativ?


Skribenten

Hanna Fagerlund, 23, journaliststudent.