DEBATT. Till följd av coronakrisen sparkar AB Volvo 5 000 personer som inte är fast anställda, däribland alla konsulter. Det kan låta märkligt att Volvo har en massa konsulter, men det handlar inte om några pösiga rådgivare, utan huvudsakligen om personer som arbetar på olika nivåer inom forskning och utveckling, IT-utvecklare, projektledare och konstruktörer.
Presschefen beskrev nyligen läget för SVT Nyheter: ”Avtalen är nödvändiga att säga upp, för vi måste dra ner på alla kostnader vi har, som inte är absolut nödvändiga. Det ingår i korttidspermitteringssystemet att man ser över alla kostnader inklusive konsultavtal” (23/3).
Regelverket verkar inte vara helt glasklart, men om en aktör som AB Volvo uppfattar det på det viset så gör många andra företag likadant. Konsulter blir därmed dubbelt drabbade av coronakrisen. Först blir de av med uppdrag när företagen tvingas minska sina kostnader. Sedan blir de av med uppdrag för att företagen ska kunna söka statligt stöd för att täcka hålen.
Den här stödmodellen är rent kontraproduktiv, även i bokstavlig bemärkelse. När regelverket kräver att samtliga konsulter ska sparkas, innebär det att en stor del av forskning och produktutveckling i kunskapsintensiva företag stoppas. Kvarvarande fast anställda tjänstemän blir hemskickade med nästan full lön.
Företagen hamnar då i ett slags time-out. All utveckling stängs ned. Detta i ett läge när industrin skulle kunna dra fördel av att Sverige till skillnad från andra länder inte är helt stängt. De ekonomiska följderna blir naturligtvis svåra, men kalkylen är att de statliga bidragen ska täcka förlusterna och hjälpa företagen att överleva krisen.
Ur ett samhällsperspektiv framstår detta som fullkomligt bakvänt. I en sådan här kris är kunskapsutveckling och innovation sådant som har bäst möjligheter att fortsätta som vanligt. De delarna är varken beroende av underleverantörer eller av fysisk närvaro på arbetsplatsen.
Resultatet av nuvarande modell blir att industriföretagen hamnar i en helt onödigt djup svacka. Det blir både en dyrare och längre startsträcka för att dra i gång verksamheten igen.
Västsverige är en industritung region och skulle ha betydligt större nytta av en stödmodell som hjälper företagen att fortsätta i så stor utsträckning det går. Det är möjligt att regeringen saknar kunskap om hur produktutvecklingen går till i moderna företag, att en stor del av denna verksamhet kan drivas på distans och inte kräver att ”fabriken” håller öppet. Att detta drabbar välfungerande företag både i Västsverige och på andra håll är djupt olyckligt. Alla som skulle kunna hjälpa till och hålla i gång verksamheten tvingas nu att bara passivt stå vid sidan av.
Nationalekonomiskt blir det även en ohållbar situation när kompetenta och produktiva människor knuffas ut i arbetslöshet och bidrag i stället för att arbeta. Statliga bidrag kan fungera som en nödlösning, men inte som alternativ till ett existerande jobb.
En klokare strategi från staten hade i stället varit att ge ersättning på villkor att så få som möjligt ska sparkas. I den mån hjulen kan rulla på som vanligt i företagen ska de göra det. Då kan den tekniska utvecklingen som Sverige på många områden ännu är världsledande inom, få möjligheter att fortsätta.
Finansdepartementet har tänkt fel när stödet i all hast togs fram. Eller så har industriföretagen missuppfattat saken. I så fall måste ett snabbt klargörande komma. Det handlar om tiotusentals människor som nu får sin ekonomi slagen i spillror.
Johan Jacobsson
Vd och koncernchef Sylog
Dean Tosic
Vd Tritech Technology