DEBATT. Tidigare i år publicerades rapporten ”Bland Klausuler och Kvalitetsbrister” från tankesmedjan Balans. I rapporten påstås det att äldreomsorgen i landet ”stramats åt” med 20 miljarder. Åtstramningen grundas på att äldreomsorgens kostnadsandel i förhållande till kommun-Sveriges totala driftskostnader har minskat jämfört med 2002. Om kostnadsandelen hade varit på samma nivå i dag, hade utgifterna för äldreomsorgen i sin tur varit 20 miljarder högre, menar Balans.
Kompletteras rapporten med fler verksamheter så observeras samma förändring. Statistik från Kolada visar att äldreomsorg, grund- och gymnasieskola tillsammans i genomsnitt stod för 46 procent av kommunernas totala verksamhetskostnader 2002, men att de i dag endast motsvarar 39 procent. I Göteborg har nedgången gått från 35,5 till 32 procent.
Trots den tydliga förändringen är Balans slutsats missvisande. Att kostnadsandelen minskat behöver inte betyda att äldreomsorgen, eller välfärdstjänsterna som helhet, stramats åt.
Faktum är att det länge har varit känt att välfärden blivit dyrare. I rapporten ”Välfärdsmysteriet” visade Sveriges Kommuner och Regioner att kostnaderna för välfärdstjänsterna vård, skola och omsorg ökat med 50 procent under 25 år i Sverige som helhet. Det intressanta är dock att det demografiskt motiverade behovet av välfärdstjänster endast ökade med 12 procent under samma tidsperiod.
Med SKR:s rapport som bakgrund kan man göra en mer nyanserad tolkning. Att kostnadsandelen för välfärdens kärna minskat, samtidigt som välfärdstjänsterna blivit dyrare, innebär att skatteresurser går till långt mer än kärnverksamhet. I Göteborg går som tidigare nämnts inte ens en tredjedel till omsorg och skola. Och om skatten inte går till välfärd, vad får då medborgarna för pengarna?
Ett svar på frågan återfinns i den enorma ökningen av offentlig byråkrati. Sedan 2014 har kommuner och regioner anställt 100 000 fler anställda, med konsekvensen att var tionde skattekrona går till administration. Göteborg är inget undantag då klart över en tredjedel av nyanställningarna sedan 2014 varit just administrationsarbete. Och ökningen har skett trots att det finns mycket som tyder på att mer byråkrati ofta kostar mer än det smakar, samt att ökad detaljstyrning inte rimligtvis förbättrar vare sig effektiviteten eller kvaliteten i en verksamhet.
Utöver ökningen i byråkrati är det även möjligt att se hur det offentliga alltmer tränger sig in på den kommersiella marknaden. Ett smärtsamt tydligt exempel på detta är hur Göteborgs stad tagit det första spadtaget i att bygga ett kommunalt lyxhotell, inom bolaget Liseberg. Problemet med osund konkurrens återfinns i fler kommuner än Göteborg och leder i värsta fall till konkurser, skattebortfall och missnöjda medborgare.
Det är med andra ord uppenbart att något måste förändras i hur skattepengar används. Regeringen har gjort klart att coronakommissionen skall vara färdig redan innan val. I en tid där varje spenderad skattekrona behöver ifrågasättas gör regeringen klokt i att även tillsätta en slöserikommission.
En sådan kommission behövs eftersom välfärden, inte minst i Göteborgs kommun, i dag har stora utmaningar, men brist på pengar är sannolikt inte en av dem. Pengabrist är snarare ett symtom på att kärnverksamheten har blivit så ofattbart dyr, samtidigt som det råder stora frågetecken kring varför. Och fördyringen har skett parallellt med att en allt större del av skatteutgifterna gått till byråkrati, detaljstyrning eller verksamheter som inte kan härledas till vård, skola eller omsorg.
Låt det offentliga visa på ett gott ekonomiskt förvaltarskap. Tillsätt en slöserikommission.
Natanael Kvidal
Ordförande KDU Göteborg
