Hur många kommunikatörer i samhällets tjänst är för många? Det är en meningslös fråga om man inte vet vad de sysslar med eller vad syftet med deras arbete är. Det hindrar dock inte Johan Gustafsson, Slöseriombudsman vid Skattebetalarna, från att lägga ut orden om de kommunala kommunikatörernas vara eller inte vara.
Fackförbundet DIK organiserar de kommunikatörer som Gustafsson i sin iver att sänka skatterna svartmålar. Sparsamhet är bra, men det är en sak att förhindra slöseri och en annan att vara populistiskt dumsnål. Frågan Gustafsson borde ställa är: Vilken nivå av demokratisk transparens, samhällsinformation och tillgänglighet är nödvändig i ett modernt demokratiskt samhälle? Antalet kommunikatörer i samhällets tjänst är en logisk följd av svaret på den frågan.
I dag ställer individen och samhället höga krav på att det alltid ska finnas information att tillgå i ett format man lätt kan ta till sig – oavsett personliga förutsättningar. Man förväntar sig detta under normala omständigheter och i krissituationer. God transparens och tillgång till information inkluderar, skänker trygghet och bygger stabilitet.
Det hade varit hederligare av Gustafsson att slopa populismen och ärligt pusha det hans krav på färre kommunikatörer faktiskt innebär: ”Mindre demokratisk insyn!” skulle inte bli en hit. ”Minska samhällsinformationen till människor med funktionsvariationer eller svenska som andraspråk!” skulle bara få gehör hos politiskt nyanser av brunt. ”Långsam och bristfällig information i händelse av akut kris!” skulle floppa kapitalt.
Än märkligare blir det när Johan Gustafsson i princip anklagar kommunikatörer för att vara dåliga journalister. Kommunikatörer är inte och ska inte vara granskande journalister. De är kommunikatörer. Rollerna är helt olika. Det är sorgligt att lokaljournalistiken för en tynande tillvaro, men det är inte kommunikatörernas fel. Det beror på att lokala medier går på knäna ekonomisk. Det är ett separat demokratiskt problem.
Gustafsson anser att demokratiaspekten i kommunikatörsfrågan är ”fluff”. Det är en åsiktslyx som bara den som tar gratis demokrati för given kan kosta på sig. Upprätthållandet av en god demokrati kostar pengar. Anledningen till att man budgeterar för det på statlig, regional och kommunal nivå är att alternativen till demokrati kostar långt mer – både monetärt och mänskligt.
Varje skattekrona ska användas väl och kommunikatörers faktiska arbete granskas. Det görs bäst baserat på kunskap. Gustafssons verkar inte ha en susning om allt det kommunikatörer i samhällets tjänst bidrar med och då framstår så klart varje utgift på området som onödig.
Okunskap får aldrig bli en ursäkt för ett skamlöst prutande på demokratin.
Anna Troberg
Förbundsordförande i DIK – facket för kultur och kommunikation
