Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hur ska jag förhålla mig till mitt land?

Matilda Brinck-Larsen, grundare och verksamhetsansvarig vid frivilligorganisationen Agape. Foto: PRIVAT BILD

Sverige sviker de ensamkommande. Samtidigt saknas det samordning mellan stat och kommun, som först tagit hand om och sedan klippt av banden till utsatta människor. Frivilligorganisationen Agapes grundare Matilda Brinck-Larsen skriver om ett avsked från en ensamkommande som nu åter är på flykt - från Sverige.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Han åkte för ett par dagar sedan. Han vars namn betyder blomma. Han som just vågat börjat tro att han fick slå rot.  Jag kunde inte övertala honom att fortsätta kampen här. Jag vet inte om jag träffar honom igen.

 

Han kom från Afghanistan 2015 och jag har lärt känna honom genom frivilligorganisationen Agape. När han kom till Sverige togs han emot väl, fick plats på kommunens boende, en god man, socialsekreterare, började skolan och fick vänner.

 

Så fyllde han arton och allt utom skola och vänner togs ifrån honom. Han dröjde sig kvar i Göteborg. Ville inte förlora sitt sammanhang. Han gick i skolan, kom till Agapes stationer, bodde hos kompisar, ibland på gatan. Till sist kunde vi erbjuda honom boende i en kyrka. En madrass, några lådor på ett golv, gemensamt kök och vardagsrum.

 

Under hösten har han delat vardag med andra, skött skolan, handlat, städat, lagat mat och gjort läxor. Han har fyllt lokalerna med musik och poesi, för sådan har hans överlevnadsstrategi varit. Han söker tröst i ord och toner, delar sin själ och sin smärta så. Bearbetar och överlever.

 

När Miljöpartiet och Socialdemokraterna presenterade överenskommelsen om de ensamkommande satt han med de andra ungarna och läste sina papper. De räknade på fingrar, försökte förstå om de innefattades av förslaget eller inte. Han skulle innefattas. Men han brydde sig inte, han hade redan tid på förvaltningsrätten för att berätta sin historia. Överklagan hade gett resultat. 

 

Dagarna före jul kom domen. Jag läste med honom. Förklarade. Det var svårt att ta in. Avslaget kvarstod. Fast att han berättat om allt. Efter en stund sade han att det var okej, lade papperen åt sidan och blev tyst. Hela julen förblev han tyst. Ingen poesi. Ingen sång. Han bara sov. 

 

Häromdagen var jag på boendet. Bäddade rent, vädrade, stökade runt och pratade, som jag alltid gör, om att inte ge upp, att behålla hoppet, att ha ett mål med varenda dag. Men hans säng var redan bäddad. Kläderna vikta. Nedpackade. Han hade bestämt sig.

 

Jag reagerade som jag gör när något av mina egna barn är på väg att fatta ett tokigt beslut och jag står maktlös. Jag började städa frenetiskt, röjde och fixade, samtidigt som jag försökte övertala till fortsatt kamp. "Vi kan överklaga, göra nya planer, tänka om, ta reda på mer, vänta in och styra upp".

 

Jag pratade om faran med att återvända till ingenting, med att försöka ta sig in i ett nytt land utan rättigheter och relationer, om att värna det han byggt upp här och det språk han hunnit lära sig. Om att vänta in våren och beslutet om lagförslag, där han ju skulle kunna komma att innefattas och då få stanna.

 

"Matilda", sade han till sist: "Jag är en blomma. Jag måste få fortsätta blomma, kan inte bli tyst och stilla. Kan inte finnas utan att få finnas. Jag måste hitta min plats." Han och flera av de andra ungdomarna har gett upp hoppet om Sverige. Landet som tog emot dem och investerade tid, kraft och pengar i att ge dem en start. Landet som släpper taget när de fyller (eller sägs fylla) arton.

 

Sedan åkte han. Jag vet inte vart. Han har pratat om olika länder, men ingen vet. Han är på flykt igen, men från Sverige den här gången. De sköra rötter han börjat utveckla, avskurna. Av oss. Vi som närde och gödde dem när han först kom. Förtroendekrisen är total, såväl hos ungdomarna som hos mig.

 

Hur ska jag förhålla mig till mitt land? Till en politik som saknar samordning mellan stat och kommun? Hur ska jag förhålla mig till mitt Europa, som har alla unionens möjligheter till samordning kring de här flyende barnen, men inte nyttjar dem? Hade vi agerat unisont hade vi kunnat förenkla tillvaron för de flyende. Det hade vi.

 

Men samordning saknas. Och konsekvenserna blir inte bara hans att bära, de kommer att påverka oss alla. Länge. Vem bär ansvaret för de här människornas historia och framtid? Vem bär ansvaret för vår? Varför förnekar vi de här unga människorna möjligheten att slå sig till ro? Varför Sverige?

 

Gull, blomma, min vän. Jag hoppas du har tak över huvudet, kläder på kroppen och mat i magen. Jag hoppas du hittar jord att slå rot i och en plats att fylla med dina ord och toner. Jag hoppas du hittar den snart och jag hoppas vi får ses igen. Förlåt oss.

 

Sverige – du sviker. Sluta nu, snälla?

 

Matilda Brinck-Larsen

Grundare och verksamhetsansvarig Frivilligorganisationen Agape Göteborg

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!