Matilda Brinck-Larsen, grundare och verksamhetsansvarig vid frivilligorganisationen Agape. Foto: PRIVAT BILD
Matilda Brinck-Larsen, grundare och verksamhetsansvarig vid frivilligorganisationen Agape. Foto: PRIVAT BILD

Hur ska jag förhålla mig till mitt land?

Publicerad

Sverige sviker de ensamkommande. Samtidigt saknas det samordning mellan stat och kommun, som först tagit hand om och sedan klippt av banden till utsatta människor. Frivilligorganisationen Agapes grundare Matilda Brinck-Larsen skriver om ett avsked från en ensamkommande som nu åter är på flykt - från Sverige.

Expressen getinglogga
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

Han åkte för ett par dagar sedan. Han vars namn betyder blomma. Han som just vågat börjat tro att han fick slå rot.  Jag kunde inte övertala honom att fortsätta kampen här. Jag vet inte om jag träffar honom igen.

 

Han kom från Afghanistan 2015 och jag har lärt känna honom genom frivilligorganisationen Agape. När han kom till Sverige togs han emot väl, fick plats på kommunens boende, en god man, socialsekreterare, började skolan och fick vänner.

 

Så fyllde han arton och allt utom skola och vänner togs ifrån honom. Han dröjde sig kvar i Göteborg. Ville inte förlora sitt sammanhang. Han gick i skolan, kom till Agapes stationer, bodde hos kompisar, ibland på gatan. Till sist kunde vi erbjuda honom boende i en kyrka. En madrass, några lådor på ett golv, gemensamt kök och vardagsrum.

 

Under hösten har han delat vardag med andra, skött skolan, handlat, städat, lagat mat och gjort läxor. Han har fyllt lokalerna med musik och poesi, för sådan har hans överlevnadsstrategi varit. Han söker tröst i ord och toner, delar sin själ och sin smärta så. Bearbetar och överlever.

 

När Miljöpartiet och Socialdemokraterna presenterade överenskommelsen om de ensamkommande satt han med de andra ungarna och läste sina papper. De räknade på fingrar, försökte förstå om de innefattades av förslaget eller inte. Han skulle innefattas. Men han brydde sig inte, han hade redan tid på förvaltningsrätten för att berätta sin historia. Överklagan hade gett resultat. 

 

Dagarna före jul kom domen. Jag läste med honom. Förklarade. Det var svårt att ta in. Avslaget kvarstod. Fast att han berättat om allt. Efter en stund sade han att det var okej, lade papperen åt sidan och blev tyst. Hela julen förblev han tyst. Ingen poesi. Ingen sång. Han bara sov. 

 

Häromdagen var jag på boendet. Bäddade rent, vädrade, stökade runt och pratade, som jag alltid gör, om att inte ge upp, att behålla hoppet, att ha ett mål med varenda dag. Men hans säng var redan bäddad. Kläderna vikta. Nedpackade. Han hade bestämt sig.

 

Jag reagerade som jag gör när något av mina egna barn är på väg att fatta ett tokigt beslut och jag står maktlös. Jag började städa frenetiskt, röjde och fixade, samtidigt som jag försökte övertala till fortsatt kamp. "Vi kan överklaga, göra nya planer, tänka om, ta reda på mer, vänta in och styra upp".

 

Jag pratade om faran med att återvända till ingenting, med att försöka ta sig in i ett nytt land utan rättigheter och relationer, om att värna det han byggt upp här och det språk han hunnit lära sig. Om att vänta in våren och beslutet om lagförslag, där han ju skulle kunna komma att innefattas och då få stanna.

 

"Matilda", sade han till sist: "Jag är en blomma. Jag måste få fortsätta blomma, kan inte bli tyst och stilla. Kan inte finnas utan att få finnas. Jag måste hitta min plats." Han och flera av de andra ungdomarna har gett upp hoppet om Sverige. Landet som tog emot dem och investerade tid, kraft och pengar i att ge dem en start. Landet som släpper taget när de fyller (eller sägs fylla) arton.

 

Sedan åkte han. Jag vet inte vart. Han har pratat om olika länder, men ingen vet. Han är på flykt igen, men från Sverige den här gången. De sköra rötter han börjat utveckla, avskurna. Av oss. Vi som närde och gödde dem när han först kom. Förtroendekrisen är total, såväl hos ungdomarna som hos mig.

 

Hur ska jag förhålla mig till mitt land? Till en politik som saknar samordning mellan stat och kommun? Hur ska jag förhålla mig till mitt Europa, som har alla unionens möjligheter till samordning kring de här flyende barnen, men inte nyttjar dem? Hade vi agerat unisont hade vi kunnat förenkla tillvaron för de flyende. Det hade vi.

 

Men samordning saknas. Och konsekvenserna blir inte bara hans att bära, de kommer att påverka oss alla. Länge. Vem bär ansvaret för de här människornas historia och framtid? Vem bär ansvaret för vår? Varför förnekar vi de här unga människorna möjligheten att slå sig till ro? Varför Sverige?

 

Gull, blomma, min vän. Jag hoppas du har tak över huvudet, kläder på kroppen och mat i magen. Jag hoppas du hittar jord att slå rot i och en plats att fylla med dina ord och toner. Jag hoppas du hittar den snart och jag hoppas vi får ses igen. Förlåt oss.

 

Sverige – du sviker. Sluta nu, snälla?

 

Matilda Brinck-Larsen

Grundare och verksamhetsansvarig Frivilligorganisationen Agape Göteborg

Relaterade ämnen

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till GTs startsida

Mest läst i dag