Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Historia öppnar dörren till gemenskap och identitet

HP Tran, lärare på Vättleskolan i Göteborg.Foto: PRIVAT
Historia är ett viktigt ämne. Det är ett ämne som förenar oss och som lär oss för framtiden, skriver läraren HP Tran.Foto: HENRIK JANSSON

Många av mina elever har ett annat modersmål än svenska. Deras nationella identitet är ett oskrivet blad. De bär sina föräldrars kulturella och etniska identitet. Samtidigt har deras svenska kulturella identitet börjat formas och kommer att formas under hela livet. Men det börjar i klassrummet, skriver läraren HP Tran.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Jag arbetar som SO- och svensklärare i en grundskola i en av Göteborgs omtalade förorter. Det är både tufft och påfrestande emellanåt, men det är också ett otroligt givande och meningsfullt arbete. Det är förstås också ett oerhört viktigt arbete. Speciellt genom det innehåll som finns i min undervisning. Jag tänker framför allt på historieundervisningen och att det är genom historieundervisningen som jag är med om att bygga och forma mina elevers (speciellt de elever med annat modersmål än svenska) nationella identitet.

I dagarna som har gått har jag introducerat Vasatiden. Perioden kallas så för att det var då Gustav Vasa och hans söner styrde Sverige. Vi rör oss alltså runt 1500- till 1600-talet. Jag brukar inleda med att visa en karta över hur Sverige såg ut under 1500-talet och säger: ”Så här såg Sverige ut under 1500-talet. Då var Finland en del av vårt land.”

Eleverna tittar storögt på kartan: ”Tänk att vi var ett så stort land förr!”, utbrister några av dem. Jag ritar på tavlan och drar streck mellan Köpenhamn och Stockholm. Visar hur den danska flottan rörde sig över Östersjön. Pratar lite om belägringen av Stockholm, hur Sten Stures änka Kristina Gyllenstierna (en kvinna dessutom!) ledde försvaret mot de danska trupperna i över fyra månader. Kommer in på Stockholms blodbad. Hur Kristian II låste in de mäktiga adelsmännen och hur han senare avrättade dem allihop. ”Blodet rann genom tegelstensgatorna i Stockholm”, säger jag dramatiskt. Eleverna lyssnar med skräckblandad förtjusning.

Jag berättar om hur Gustav Eriksson for till Dalarna efter att ha flytt från fångenskapen i Köpenhamn. Redogör för hur han försökte vinna stöd från dalakarlarna. Nämner hur Vasaloppet blev till, hamnar på ett sidospår och berättar kort om det årliga Vasaloppet, sedan tillbaks till Gustav Eriksson och hans ambitioner att ena och göra Sverige till ett land, till sitt land. 

”Till slut blev vi ett land. Vi blev det land som vi i dag kallar Sverige”, avslutar jag. Eleverna pustar nästan ut. Jag med. 

Efteråt bild-googlar vi Wasa knäckebröd. Eleverna känner genast igen paketen. De äter ju dagligen det på lunchen. ”Va? Är det Gustav Vasa som har grundat företaget?!” tror några. Vi tittar på några bilder från Vasaloppet. ”Vad många som åker!”, säger de förvånat. Därefter tittar vi på några statyer som finns i Göteborg. Jag visar dem Gustav II Adolf som ståtligt står framför Stadshuset. Berättar att det var han som grundade Göteborg och att han var barnbarn till Gustav Vasa. När de får veta detta känns historieundervisningen plötsligt mer påtaglig, verklig, på riktig. Sveriges historia levandegörs och blir till här och nu.

Många av mina elever har ett annat modersmål än svenska. Deras nationella identitet är ett oskrivet blad. De bär sina föräldrars kulturella och etniska identitet. Samtidigt har deras svenska kulturella identitet börjat formas och kommer att formas under hela livet. Men det börjar i klassrummet.

Genom historieundervisningen har jag precis varit med om att forma deras nationella identitet och varit med om att göra dem till svenskar. Bitar av vårt kulturarv blir även deras och därmed öppnas dörren till gemenskapen.

Historia är ett viktigt ämne. Det är ett ämne som förenar oss och som lär oss för framtiden. Samtidigt är historieämnet ett eftersatt ämne. Enligt Skolverkets timplan, den plan där Skolverket lägger upp riktlinjer för hur undervisningstimmarna skall fördelas mellan skolämnena, har historia endast 75 timmar under läsåret, till skillnad från hemkunskapen som har 82 timmar.

Det största problemet är dock inte timplanen. Det är snarare det faktum att man som lärare i dag knappt hinner med undervisningen, då andra arbetsuppgifter äter upp ens tid. Lägg därtill att vi i hela Sverige ser massiva besparingar och nedskärningar på skolan samtidigt som det råder lärarbrist.

Alla är överens om att historia är ett viktigt ämne och att det är ett ämne som både formar och förenar oss. Skolan spelar därför en avgörande och oerhört stor roll i detta arbete. Satsa på skolorna. Satsa på lärarna. Satsa på barnen. Förhoppningsvis slipper vi då genomlida vissa av de misstag som historien har lärt oss.

 

HP Tran

Lärare på Vättleskolan i Göteborg