Många företag vill skeppa och ta emot fler varor via Göteborgs hamn. Något som är positivt för stadens ekonomi. Det påverkar nämligen alla de industriarbetsplatser på Hisingen som är beroende av en fungerande hamnverksamhet. Det är därför allvarligt att hamnen och containerterminalen inte längre utnyttjas till sin fulla kapacitet. Medan Göteborgs ekonomi går på högvarv och Älvsborgshamnen ökar sina volymer har containerterminalen i Skandiahamnen minskat sina volymer till mer än hälften.
Allt blev sämre sedan danskägda APM Terminals köpte upp hamnen 2011. Redan 2015 uppstod stora problem då flera fartyg fick köa eller vända. Detta på grund av bristande skötsel och bemanning vilket gjorde det svårt att ta emot leveranser. Sedan ett år tillbaka befinner sig företaget även i facklig konflikt med Hamnarbetarförbundet.
Privatiseringen av hamnen har med andra ord försatt Göteborgs hamn i en kris som allvarligt kan komma att skada Sverige. Men trots att containerterminalen går allt sämre ställs inga krav på APM Terminals. I stället gör partierna som sålt ut hamnen allt för att skylla konflikten på Hamnarbetarförbundet.
De borgerliga partierna tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet var alla eniga om att privatisera hamnen. Ett kontrakt som dessutom gäller i ytterligare 20 år framöver. Därmed har de inte längre några verktyg för att kunna hitta en konstruktiv lösning.
Privatiseringen drevs igenom på mycket kort tid. När beslutet fattades 2009 gav ledande kommunpolitiker uttryck för så väl naivitet som cynism. Jan Hallberg (M) ville ha ”en rimlig produktivitet i hamnen” och Maria Gustafsson (S), då själv hamnstyrelseledamot, hävdade att hamnarbetare har snittlön på 70 000 kronor. Mikael Jansson (SD) intygade att ”konkurrens och effektiv ledning är sådant som följer privat företagande”. Göran Johansson (S) underströk att rederier och stora exportföretag länge hade krävt en privatisering, med tillägget: ”De bestämmer över oss, oavsett vad vi tycker. Så är det.”
Vänsterpartiet varnade redan då för riskerna att hamnen skulle säljas ut till internationella aktörer som inte har Göteborgs bästa för ögonen. Vi påpekade att privatiseringar i flera hamnar lett till en aggressiv politik mot personalen som undergrävt anställningstryggheten. Anneli Hulthén (S) hävdade då att vi ”målade fan på väggen” och våra farhågor avfärdades av övriga partier.
Men det visade sig dessvärre att Vänsterpartiet hade rätt. APM Terminals utför i nuläget en omfattande lockout samtidigt som 160 anställda varslas. Företaget ingår i den världsomspännande danskägda Maersk-koncernen och har resurser för att själva vidta långvariga konfliktåtgärder. När borgerliga politiker nu kräver begränsningar av konfliktåtgärder är det enbart fackens åtgärder man menar, inte arbetsgivarnas. Uppgifterna som lokala medier tog del av redan i november om att företaget vill ha högst 20 procent fast anställda, ter sig nu allt mer rimliga. En sådan personalpolitik går stick i stäv med kommunens och bör betraktas som främmande för svensk arbetsmarknad.
De partier som bär ansvar för den misslyckade privatiseringen bör nu förklara hur de vill ta sig ur krissituationen. Ska vi behålla den svenska modellen är det vid förhandlingsbordet den bibehålls. Vad gör de partier som privatiserade hamnen för att APM Terminals ska delta i en konstruktiv lösning? Förutsättningarna finns fortfarande på plats. Göteborgarna vill ha en fungerande hamn, företagen vill fortsätta att transportera sina varor genom en modern och strategiskt belägen hamn och hamnarbetarna vill jobba.
Patrik Helgeson (V)
1:e vice ordförande SDN Västra Hisingen (V)
