Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hålen växer i det sociala skyddsnätet

Göteborgare har sökt sig till Stadsmissionen sedan 1950-talet, skriver Lennart Forsberg och Åsa Vilu.Foto: SHUTTERSTOCK
Lennart Forsberg, socialchef vid Göteborgs Stadsmission.Foto: PRESSBILD
Åsa Vilu, biträdande socialchef vid Göteborgs Stadsmission.Foto: PRESSBILD

I Göteborg finns en relativt stor grupp ”working poor”, det vill säga människor som tjänar så dåligt att de ändå måste be om hjälp för att överleva. Familjer med många barn, långtidssjukskrivna, pensionärer och unga med svag ställning på arbetsmarknaden söker sig till Göteborgs Stadsmission.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

För snart ett sekel sedan började man på allvar bygga vad som skulle komma att bli det välfärdssamhälle vi i dag ofta tar för givet. Ett samhälle där människor inte bara har demokratiska rättigheter, utan även sociala och ekonomiska. Där de offentliga skyddsnäten borgar för att ojämlikheten inte blir allt för stor, och för att ingen människa ska behöva gå i trasiga skor på vintern eller somna med hunger som river magen. Eller, så har det varit. Tyvärr är det inte riktigt verkligheten längre. Varken i Sverige som helhet eller i Göteborg.

 

I dag, på internationella fattigdomsdagen, presenterar Stadsmissionerna den årligen återkommande Fattigdomsrapporten som tas fram i samarbete med forskare på Ersta Sköndal Bräcke högskola. En av de tydligaste tendenserna är hur ekonomisk utsatthet, från att ha varit i det närmaste utrotad under några decennier, återigen håller på att bli ett allvarligt problem. Kanske är det allra mest uppseendeväckande att det finns människor som inte klarar sig, trots att de får det stöd från de offentliga systemen som de som medborgare har rätt till.

 

Till oss på Göteborgs Stadsmission har människor, som lever i utanförskap i vår stad, ända sedan 1950-talet kommit för att få hjälp. Men om våra besökare tidigare i huvudsak var människor med olika typer av missbruksproblematik, människor som lever med psykisk ohälsa eller andra sociala svårigheter, möter vi i dag ett betydligt bredare spektrum av befolkningen. Behoven är större, och framförallt mer akuta för fler. Grupper som tidigare hade det knapert men som ändå kunde räkna med att få sina mest grundläggande behov tillgodosedda av samhällets sociala skyddsnät, som familjer med många barn, långtidssjukskrivna, pensionärer och unga med svag förankring på arbetsmarknaden, kommer i dag till Stadsmissonen med utsträckta händer. De står i vår brödkö på morgonen, äter subventionerade måltider i våra öppna verksamheter och kontaktar vår familjeenhet för att be om ordentliga vinterskor och regnkläder till barnen.

 

Det är människor som inte har någon annan social problematik än just fattigdom. Människor som av olika skäl tappat fotfästet och har svårt att komma på fötter. En skilsmässa, sjukdom eller att man blir uppsagd från sitt arbete och snart är förråden tomma. Ekonomiskt bistånd, i folkmun så kallat socialbidrag, är uppbyggt endast för att vara ett tillfälligt stöd men funderar dåligt när människor behöver hjälp under längre tid. 

 

Det gör att den enskildes materiella situation urholkas helt, skulderna läggs på hög och människor ofta tvingas ta till alternativa lösningar som svartjobb för att klara sig. I Göteborg finns också en relativt stor grupp ”working poor”, arbetande fattiga, det vill säga människor som har ett vitt arbete men som tjänar så dåligt att de ändå måste be om hjälp för att överleva. Det är inte värdigt.

 

Allt oftare händer det att socialtjänsten hänvisar människor till oss på Göteborgs Stadsmission och civilsamhället har i vissa hänseenden fått återta del av det offentligas ansvar för människors basbehov. Det ser vi som ett tydligt tecken på att det offentliga välfärdsbygget håller på att krackelera. Systemet förmår inte längre bära sina mest utsatta medborgare. Göteborgs Stadsmission gör vad vi kan för att hjälpa och håller för närvarande på att leta efter nya vägar för att öka vår matutdelning och vi har förstärkt arbetet runt arbetsintegration.

 

Skall vi på längre sikt lösa framtidens behov av ekonomisk och social trygghet i vår stad anser vi att ansvaret måste läggas på fler. Naturligtvis bör grunden även i framtiden vara en gemensam skattefinansierad välfärd. Men vi vill också ytterligare intensifiera arbetet för ett jämlikt Göteborg tillsammans med staden, övriga civilsamhället och inte minst näringslivet. Vi tror att vi med gemensamma ansträngningar, där visioner blir till handling och där olika former av samarbeten formas och som tillvaratar viktiga erfarenheter och kompetens, kan minska klyftan mellan dem som är innanför och dem som är utanför. Bara tillsammans kan vi göra verklig skillnad.

 

Lennart Forsberg 

Socialchef Göteborgs Stadsmission

 

Åsa Vilu

Biträdande socialchef Göteborgs Stadsmission