Det är natt i slutet av maj. En grupp människor, några i rullstol, rör sig snabbt och tyst på gatorna i stadsdelen Haga i Göteborg. Bakom sig lämnar de sprayade symboler föreställande en överstruken rullstol och texten ”CP-fri zon”. De sätter upp affischer, delar ut flygblad. Dessa visar hur man agerar om CP:t kommer: Undvik ögonkontakt. Rädda dig själv. Ta dig till närmsta CP-fria zon.
Jo. Om städer inte är tillgängliga för alla, så betyder det i praktiken att det skapas områden som endast är till för ”normisar” – eller CP-fria zoner som vi kallar dem.
Dagarna som följer så samlas människor i led, sluter upp och visar sitt stöd för en grupp människor som på så många plan inte kan ta del av sina rättigheter som andra. Folk bryter loss gatstenar, rammar kommunhuset och uppmanar till förändring. Politiker lämnar sitt stöd, viftar med flaggor, den regionala samordnaren för kollektivtrafiken märker upp hela flottan med budskapet om att alla har rätt att ta del av sin stad på lika villkor. Ledningsgrupper samlas i möten för att förändra strukturen i sina organisationer.
Eller så hände… Absolut ingenting.
Hur är det möjligt? Politiker och tjänsteman – har de inget att säga?
Målet med kampanjen CP-fria zoner var att väcka uppmärksamhet kring frågan om hur våra städer utesluter människor med funktionsnedsättning från att ta del av samhället och dess utbud. Gatsten, trappsteg och andra hinder hejdar människor från att fullgöra sina skyldigheter och utöva sina rättigheter. Detta trots att vi känner till enkla lösningar för att eliminera en hel rad av uteslutande företeelser. Det är skit att det får vara så här, att ett helt samhälle förbiser människors rättighet att ta del av samhället och dikterar deras förutsättningar, ambitioner och framtid.
Uppmärksamhet i sig är förstås inte ett självändamål, men det är en förutsättning för engagemang och förändring. Om inte vi driver dessa frågor så gör ingen det, så bortglömd och ointressant är frågan om funktionsnedsattas rättigheter.
Samhällsuppslutningen i denna fråga är minimal. När man menar ”alla” så menar man ändå inte oss. Engagemang för personer med funktionsnedsättning är otrendigt, nästan lite otäckt.
Jag tror att många kommer att få skämmas för detta i framtiden. Att det tilläts pågå så länge! Fast ni visste vad det gjorde med folk! Fast det fanns lösningar, initiativ och en hel funktionsrörelse som berättade för er igen och igen om undermåliga villkor och förutsättningar.
Vi kommer att fortsätta jobba för det som vi vet att vi inom funkisrörelsen har rätt till. Och vi fortsätter tro att du som delar denna stad med oss kommer att göra vad du kan för att utanförskapet ska stoppas. Att du ser till att ditt företag eller din arbetsgivare gör vad den kan för att minska särbehandlingen eller ”ickebehandlingen”, vilket som nu är mest aktuellt för er verksamhet. Att ni ser denna orättvisa stadsbild för den fula ulv den är och agerar, även om det kostar dig en gatsten eller fler i din mest älskade stadsdel.
De CP-fria zonerna stack i ögonen på en del. Det är vi medvetna om. Det var meningen. Nu är gatorna sanerade och de CP-fria zonerna är osynliga för de flesta. Men vi med funktionsnedsättningar vet vilka platser och sammanhang som vi dagligen utesluts från. CP-fria zoner försvinner inte för att man städat bort spåren från vår aktion.
Anders Westgerd
Verksamhetsledare på GIL – Göteborgskooperativet för Independent Living
