Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ändra järnvägslagen, gynna vardagspendlingen

Kristoffer Tamsons (M), trafikregionråd i Region Stockholm och ordförande för SL.
Foto: PRESSBILD
Foto: SHUTTERSTOCK

Svaret på järnvägens utmaningar kan inte ensidigt handla om hundratals miljarder i nya stambanor i en fjärran framtid, skriver Kristoffer Tamsons (M).

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. En normal dag, bortom coronapandemi, görs cirka 320 000 resor i pendeltågen i SL och 60 000 resor med Västtågen. Antalet resor i SL:s och Västtrafiks pendeltåg är mer än fyra gånger fler än de som görs i hela SJ:s linjenät. 

Resandet har ställts på sin spets under coronapandemin. Både det lokala, regionala och nationella resandet har halverats. Det är dock en klen tröst för den luttrade pendlaren som ännu en vintermorgon möts av signalfel, växelfel, ställverksfel och nedrivna kontaktledningar. Den statliga järnvägens problem är många och allvarliga, pandemi eller ej.

Det är väl känt att statens underhåll av den svenska järnvägen är undermåligt. Mindre känt är att en förlegad lagstiftning skapar lika stora problem. Särskilt för pendeltåg som framförs på statens järnvägsnät och konkurrerar om spårkapacitet med person- och godstrafik. Enligt lag prioriteras pendeltågen lägst när tillgänglig spårkapacitet ska fördelas, vilket slår hårt mot pendlarna. 

Regelverket för hur järnvägstrafiken prioriteras blir fel. I takt med att vardagspendlandet inom regionerna vuxit, fjärrtrafikens andelar av resandet krympt och kapaciteten på järnvägen gått från överskott till underskott, har det blivit tydligt att ett system som ensidigt gynnar fjärrtrafiken är fel. 

Dagens prioriteringsregler gäller allt från tåglägen till störningar och innebär att ju längre sträcka ett tåg kör desto högre prioriteras den vid händelser eller tilldelningar. Ett glest fjärrtåg mellan Stockholm och Göteborg ges företräde framför ett fullsatt pendeltåg mellan Alingsås och Göteborg. Godståget till kontinenten ges företräde framför hundratusentals pendlare. Det är orimligt.

Svaret på järnvägens utmaningar kan inte ensidigt handla om hundratals miljarder i nya stambanor i en fjärran framtid. Mycket går att uppnå för resenärerna i deras vardag genom att bättre nyttja hur dagens järnväg används, hur trafiken prioriteras och vilka incitament som finns att göra rätt från statens sida gentemot alla dem som är beroende av att svensk järnväg fungerar bättre. Det kräver lagändringar: 

Bättre tåglägen och prioritering av pendeltåg

Järnvägslagen behöver ändras för att prioritera vardagspendling, framför dagens ordning då långväga tåg prioriteras trots färre resenärer. Långväga tåg bör inte prioriteras vid tilldelning av tåglägen och det kan regleras i lag. 

Pendeltågstrafikens prioritering borde öka vid akuta och planerade störningar

Järnvägslagen behöver ändras för att bättre prioritera pendeltåg vid akuta och planerade störningar. I dag finns det inga riktlinjer för hur störningar ska hanteras och därför bör det finnas utrymme att ändra dessa på så sätt att pendeltågen prioriteras högre eftersom konsekvenserna av störningar är större än för långväga tåg. 

Krav på ersättning vid bristande infrastruktur

År 2018 trädde en lagändring om regressrätt i kraft som innebar att järnvägsföretag kan kräva ersättning från Trafikverket vid förseningar om de orsakas av infrastrukturfel. Trots detta drabbas järnvägsföretag av enorma kostnader som är hänförliga till Trafikverkets ansvar som inte kan krävas tillbaka. Ett tydligt exempel gäller vid så kallade planerade avstängningar som med kort varsel flyttas, vilka ofta kräver omfattande och dyra insatser med ersättningstrafik. Det är inte rimligt att statliga brister ska belasta vardagspendlarna i form av både förseningar och merkostnader. De så kallade kvalitetsavgifter som ska reglera detta är i dag otillräckliga då de inte återspeglar faktiska kostnader. För att ge Trafikverket incitament att göra rätt bör kvalitetsavgifterna ändras så att de motsvarar den kostnad bristerna de facto orsakar. 

Att inte använda det andrum som järnvägen nu har till nödvändiga systemförändringar vore fel. Det vore som att skjuta upp samtalet till rörmokaren om sommarstugans brustna avloppsrör med motiveringen att nästa sommar är så långt bort. Nu finns en sällsynt öppning för nödvändiga lag- och regelförändringar. Nu krävs en totalöversyn av järnvägslagen. 


Kristoffer Tamsons (M)

Trafikregionråd i Region Stockholm och ordförande för SL