Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”De satt i soffan och höll om varandra – de var döda”

Reine Carlsson var förste rökdykare inne i brandlokalen där 63 ungdomar miste livet.
Foto: Privat
Efter brandkatastrofen började Reine Carlsson hålla föredrag för stora grupper och företag.
Foto: Privat

Reine Carlsson var förste rökdykare på plats i brandlokalen där 63 ungdomar miste livet i Göteborg för 20 år sedan.

Det som skulle bli en rolig diskokväll för hundratals ungdomar slutade i katastrof.

– Jag insåg snabbt att det var ett inferno. Människor sträckte sina händer efter mig och skrek på hjälp. Men det blev snabbt tyst där inne, berättar han.

Efter katastrofen tog Reine Carlssons eget liv en helt ny riktning.

När larmet om branden kom hördes det direkt i högtalaren att det inte handlade om en ”vanlig” utryckning, berättar Reine Carlsson. Det första nödsamtalet kom till SOS Alarm från en mobiltelefon klockan 23.42 på torsdagskvällen 29 oktober 1998 och den första räddningsstyrkan var på plats sex minuter senare.

– När vi kom in i bilen fick vi höra att det hänger folk i fönstret och att de hoppar. Adrenalinet pumpade och man fick ett tunnelseende. Det var inte mycket snack i bilen utan man lyssnade bara på vad som sades i radion, minns Reine Carlsson och fortsätter:

– Vi hann inte mer än ut, så fick vi order av styrkeledaren på plats att nu var det livräddning som gällde och inget annat. Jag har varenda sekvens i huvudet hur vi åkte fram till platsen och vad som skedde i bilen. Den adrenalinkicken jag hade där kommer jag att minnas så länge jag lever.

Var första rökdykare på plats

Reine Carlsson tog sig upp för stegen som var rest mot lokalen och hivade sig sedan in genom fönstret som satt två meter upp från golvet.

Han insåg snabbt att han var första och enda rökdykare på plats. 

– Känslan av att jag hamnat i ett inferno var väldigt stark. Där stod jag omgiven av döende människor som var mycket medtagna och som visste att de inte skulle klara sig. Jag hade en mask på mig som var två kvadratdecimeter stor. Jag hade livet i en mask. Det enda människorna där inne ville ha av mig hade jag i masken, och jag kunde inte dela med mig. Så kände jag när jag stod där. De sträckte sina händer efter mig och skrek efter hjälp. Men det blev väldigt snabbt tyst.

Reine Carlsson säger att det inte var någon i lokalen som själv hade kunnat ta sig ut därifrån. De var helt chanslösa, konstaterar han. Händelsen liknar inget han har varit med om varken förr eller senare.

Lågor slog ut genom de högt belägna fönstren i lokalen där diskoteksbranden bröt ut.
Foto: ROLF ANDERSSON

Det var omkring 390 ungdomar inne i lokalen när branden började, enligt Socialstyrelsens rapport om katastrofen. När ungdomarna försökte fly uppstod panik och den enda utgången blockerades av personer som ramlat ihop.

Omkring 260 personer hade kunnat ta sig ut själva innan räddningstjänsten kom fram och en stor del av dem var rökförgiftade och skadade.

Några hade kunnat ta sig ut genom de högt belägna fönstren. 

– Det var en så extrem händelse, att stå i det slutna rummet och se hur människor dör runtomkring och att man inte hinner ...

Tvingades prioritera

I mörkret kunde Reine Carlsson se en siluett av en flicka som på något sätt gjorde att han uppmärksammade henne. Han konstaterade genast att den här personen skulle han kunna klara av att lyfta ut. Hon verkade kunna bidra själv med viss kraft.

– Hon skrek att jag skulle ta ett hårdare tag om henne för att hon satt fast och jag drog loss henne. Jag tänkte, vad ska jag göra av flickan. Då var jag fortfarande ensam rökdykare där inne. Jag larmade om att jag behövde en skarvstege.



Samtidigt som stegen kom in genom fönstret började en kille slita i Reine.

– Jag fick fösa undan honom för att fullfölja räddningen av flickan. Jag kunde inte börja ändra taktik. Jag vet ännu i dag inte vad det blev av honom, säger Reine Carlsson.

Han skrek åt flickan: ”Kom igen nu!”

– Hon var väldigt medtagen då. Jag tryckte upp henne på axeln. Då kom det händer i fönstret som tog och drog ut henne. Min känsla var att där är ett liv som är räddat.

Bilder inifrån den brandhärjade lokalen.
Foto: ANNETTE FRIBERG

Räddningsarbetet fortsatte och Reine fick förstärkning inne i lokalen. Ofattbara syner mötte honom och kollegerna.

– En bild jag ser tydligt framför mig är en kille och en tjej som sitter och håller om varandra i en soffa. De hade satt sig där. De var döda, berättar Reine.

När han och en kollega hade släckt av det sista av branden i lokalen så lade sig Reine ner för att vila. Då kände han att han stötte till något.

– När jag lös med ficklampan såg jag att det var en kropp som låg där. Det här byltet var helt sönderbränt. När vi skulle bära ut offret och lyfte över kroppen från båren var det mer än vad polisen klarade av. De blev otroligt påverkade, minns han.

Hur startade branden?

Branden orsakades av fyra unga killar, som inte ville betala inträdet på 40 kronor och därför inte blev insläppta. Som hämnd anlade de en eld i trapphuset till en av nödutgångarna.

Där förvarades stolar, staplade på varandra. Danslokalen hade tömts på 92 stolar för att ge plats på dansgolvet för de dansande ungdomarna.

Killarna hällde brännbar vätska och la papper på några av stolarna i trapphuset, och tände på. Meningen var att sätta i gång brandlarmet så att festen skulle stoppas.

Branden var under flera minuter relativt liten, men flera vittnen kände en stickande lukt och såg en del rök. När dörren mellan trapphuset och danslokalen öppnades blandades brandgasen, som samlats i trapphuset, med syre från luften i danslokalen, och branden spred sig explosionsartat in i lokalen.

Som brandman går man på högvarv, är bara inriktad på att arbeta, förklarar Reine Carlsson.

– Sedan är det klart att man kan fundera efteråt, men på något sätt, detta är ens jobb. Jag tror att om man som jag är en öppen person så pyser man ut det på något sätt. När jag lägger pussel och pratar med kolleger om vad vi upplevt, då tror jag det är en bra terapi. 

Omkring 60 ungdomar togs ut ur lokalen av rökdykare och av dessa avled ett tiotal. Totalt omkom 63 ungdomar i branden.

Branden innebar en livsförändring

För Reine Carlsson innebar brandkatastrofen en stor livsförändring. Efter branden utsågs han till talesman för rökdykargruppen, och via facket blev han senare utskickad att hålla föredrag om händelsen för sjukvårds- och räddningspersonal i Norge.

– Jag hade aldrig gjort något liknande tidigare, men upptäckte att jag hade fallenhet för detta. Och sedan har det bara fortsatt.

Anhöriga och vänner till de omkomna samlades utanför brandplatsen dagen efter händelsen.
Foto: DAVID JOHANSSON / AP TT NYHETSBYRÅN

Reine Carlsson bestämde sig för att ta tjänstledigt från räddningstjänsten och börja studera. Först läste han på komvux och sedan blev det sju år vid Högskolan Väst där han bland annat tog en magisterexamen i pedagogik.

– Jag studerade i sju år, berättar han. Jag fortsatte med föreläsningar och stora företag började anlita mig för chefsutbildningar. Hela livet tog en ny vända.

År 2006 gick han tillbaka till räddningstjänsten och arbetade där samtidigt som han höll föredrag och arbetade som lärare vid psykologiska enheten vid Högskolan Väst.

Nu har Reine Carlsson gått i pension, även om han fortfarande har uppdrag som föreläsare.

– Jag befinner mig fortfarande där och då, i brandkatastrofen, varje gång jag håller föredrag eller pratar med någon om händelsen. Jag har alla bilder framför mig när jag sätter i gång och berättar, säger han.

De dömdes för branden

Ett och ett halvt år efter branden häktades fyra personer, alla mellan 17 och 19 år gamla. De fälldes 8 juni 2000 i Göteborgs tingsrätt för grov mordbrand.

Den som erkände att han tände på dömdes till åtta års fängelse, två andra dömdes till sex års fängelse och den fjärde gärningsmannen, som var 17 år, fick tre års sluten ungdomsvård.

Domarna överklagades av både åklagare och försvar, och hovrätten fastställde 29 augusti 2000 två av domarna, men ökade på två av fängelsestraffen från sex till sju år.

De dömda försökte sedan utan framgång få prövningstillstånd i Högsta domstolen.