Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Artur, 95, tvingades lämna sitt hem – hann aldrig återvända

Elsa, 89, tvångsförflyttades från äldreboendet
Gullvivan är tomt sedan några månader. Foto: Robert Betzehag
Artur Blomgren dog bara någon månad efter att han tvingades flytta från äldreboendet Gullvivan i Lysekils kommun. Foto: PRIVAT

Äldreboendet Gullvivan stängdes i juni och tolv boende tvingades lämna sina hem.

Beslutet mötte stora protester och många oroade sig för hur de äldres mående skulle påverkas.

Sedan stängningen har två av de tolv avlidit – en av dem var Artur Blomgren.

– Vi vet naturligtvis inte om pappa ännu levt om han fått bo kvar, men det är klart att man funderar på det, säger Arturs dotter Lena Andersson.

– Jag tvivlar ju på att Elsa nånsin kommer att få flytta tillbaka, säger Ingvar Dahlgren, 91, vars fru tvångsförflyttades. 

Det var i början av juni som beslutet från socialnämnden i Lysekil kom. Äldreboendet Gullvivan i Fiskebäckskil på Skaftö skulle stängas och de boende flyttas från sina hem.

Beslutet rörde upp känslorna rejält. De boende grät, de anhöriga rasade och protesterna dånade med kraft från Skaftö över Gullmarsfjorden till stadshuset i Lysekil. 

Socialnämnden motiverade beslutet med att man inte kunde erbjuda en säker vård på grund av personalbrist. Man sa att stängningen var tillfällig och gällde fram till 1 oktober.

”Flytt kan vara livsfarlig”

Kritiker såg faror utöver de rent känslomässiga att tvingas flytta till ny miljö i livets slutskede – och flytta längre från sina nära och kära. Det fanns såna som fruktade att stängningen skulle kosta liv.

– Det är stor risk för de gamlas hälsa. Är man gammal och sjuk så kan en flytt till en ny miljö vara livsfarlig, sa Berit Bjerulf, aktiv i Sveriges Pensionärsförening och medlem i en referensgrupp som bevakar kommunens hantering av äldreomsorgen på Skaftö, när stängningen av Gullvivan var ett faktum.

Hon fick tyvärr rätt. En av de boende på Gullvivan gick bort redan några veckor efter flytten. Och i slutet av juli somnade också Artur Blomgren in, vid en ålder av 95.

Ingen kan veta om de två männens död påskyndades av flytten. Men raseriet från idylliska Skaftölandet har inte minskat i sommar.

Tvärtom.

Detta fick Lysekils kommunledning att i augusti författa en skrivelse riktade till sina invånare ”om respekten och roller i det offentliga samtalet”. 

Rubriken: ”Vi accepterar inte hot och ryktesspridning”.

Socialnämnden hade sammanträde den 28 augusti. Säkerheten var då förstärkt kring kommunhuset till följd av att nämnden lovade att lämna information om Gullvivans framtid trots att beslutet ska dröja till mötet 1 oktober.

Två väktare fanns i entrén, polis låg i startgroparna i närområdet, rapporterar Bohusläningen

”Jag tvivlar ju på att Elsa nånsin kommer att flytta kunna tillbaka till Gullvivan”, säger Ingvar Dahlgren. Foto: Robert Betzehag / Rescue Photo
Ingvar och Elsa Dahlgren är inte nöjda över sin tillvaro sedan Elsa tvingades flytta från Gullvivans äldreboende. Foto: Robert Betzehag

Ingvar, 91: ”Bedrövligt”

Ingvar Dahlgren, 91, är en av cirka 30 Skaftöbor som var på plats. Hans livs kärlek – hustrun Elsa – är en av de tolv som tvångsförflyttades i juni, och han vill ha hem henne igen.

Men han vandrade ut från lokalen på Kungsgatan gruvligt besviken.

– Det var ett bedrövligt möte, vi fick inga besked. Jag tror inte Gullvivan kommer att öppnas igen. Jag tror att politikerna och tjänstemännen har en dold agenda.

Den 1 oktober ska det komma ett beslut: ska de boende flyttas tillbaka i höst, om två år eller aldrig?

Man utreder om Gullvivan ska renoveras lite grann eller väldigt mycket. Kanske också byggas ut. I så fall kommer det att två ungefär två år.

– Jag tvivlar ju på att Elsa nånsin kommer att få flytta tillbaka till Gullvivan. Nu när hon bor inne i Lysekil orkar jag inte åka och hälsa på henne varje dag, berättar Ingvar Dahlgren.

Han berättar att Elsa bor bra, men hon saknar tryggheten och vännerna som nu är utspridda på olika hem – eller borta för alltid.

Dottern: ”Han saknade sitt gamla boende”

Artur Blomgren och en annan av de boende på Gullvivan kommer alltså aldrig tillbaka oavsett vad det blir för beslut om Gullvivan. De gick bort kort efter att de fick lämna Skaftölandet och flytta in till boenden i centralorten Lysekil.

I båda begravningsannonserna stod bland annat att läsa: ”Lika välkommet som blommor är en gåva till Stödföreningen Skaftöhemmet”. 

Artur Blomgren saknade Gullvivan, berättar dottern Lena Andersson. Foto: PRIVAT

Artur var ingen gnällspik. Hans dotter Lena Andersson berättar att han inte sa så mycket om hur han trivdes sedan han flyttat till boendet i Lysekil.

– Men jag märkte ju på honom att han saknade sitt gamla boende. Och en gång när vi stod på färjan mellan Skaftö och Lysekil sa han ”Jag kan lika gärna hoppa av här”.

– Det var inget fel på det nya boendet, men han saknade Gullvivan och sina vänner där. Han tappade livsgnistan efter flytten.

I slutet av juli ringde man från det nya boendet och berättade att Artur fått en hjärtinfarkt. 30 minuter senare ringde man igen. Då var det slut.

Varken Lena eller Arturs 91-åriga fru Gun-Britt hann ta sig över fjorden in till stan för att ta farväl.  

Avgörs om en månad

Det är knappt en månad kvar till mötet som avgör när och om de tio åldringarna som är kvar i livet får flytta hem till Gullvivan eller inte.

Socialnämndens ordföranden Ricard Söderberg (S) utesluter inte att Gullvivan kan öppna redan i höst.

– Vad gäller personalsituationen är vi i ungefär samma läge som vid stängningen. Och så behövs det en del renoveringar som vi skulle kunna göra ganska snabbt om vi bestämmer oss för det.

Söderberg garanterar att man vill öppna igen och förklarar att man behöver platserna på Gullvivan. Trycket på personalen på kommunens andra boenden har ökat till följd av stängningen och köerna till platser på äldreboenden börjar bli alarmerande lång i Lysekils kommun.

Men det kan också bli så att man beslutar om en total renovering och utbyggnad av antalet platser från tolv till 21 vilket alltså skulle ta ungefär två år från beslut.

– Man kan ju fråga sig hur de ska få personal till 21 platser när dom stängde för att de inte hade folk att sköta tolv, säger Ingvar Dahlgren.