Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Annas son dog i magen – dagar innan förlossningen

Anna Couchérs son Lucas dog i magen i veckan 38.
Foto: Privat / Privat
Anna Couchér tillsammans med Lucas storasystrar Saga och Linn, samt lillasyster Wilda.
Foto: Privat / Privat
Läkarna kunde inte hitta Lucas hjärtslag. Bilden är från ett annat tillfälle.
Foto: shutterstock

Anna Couchér var gravid i 38:e veckan när värkarna satte i gång och hon åkte in till sjukhuset.

Men väl där kunde läkaren inte hitta barnets hjärtslag.

Sonen Lucas hade dött i mammas mage bara dagar innan förlossningen.

– Jag kände att det var mitt fel. Tänk om jag hade åkt in till sjukhuset en dag tidigare? säger Anna Couchér, 26.

Anna Couchér och hennes make Fredrik från Främmestad, Essunga, väntade sin första son och lyckan var total hos de båda.

För Anna, som hade varit gravid två gånger tidigare, kändes allt med graviditeten normalt.

Men förlossningsdagen blev en mardröm, något som Anna tidigare berättat om för Nya Lidköpings-Tidningen. 

– Jag hade värk så vi åkte in till sjukhuset och läkarna började med CTG för att hitta bebisen, men de gjorde aldrig det. Jag kommer ihåg att jag tyckte det kändes som en evighet, till slut fick de hämta in en annan läkare för att göra ultraljud, säger Anna.

Den läkaren lyckades inte heller hitta bebisens hjärtslag. Efter ett tag, en evighet för Anna, fick de beskedet – hennes son Lucas hade dött i magen.

– Det kändes som att en bit av mig försvann. Jag förstod innerst inne vid CTG att han var död, men jag ville inte acceptera det. Jag vågade inte tänka på det, säger Anna.

Fick genomgå vaginal förlossning

Nästa steg i den smärtsamma processen var att genomgå en vaginal förlossning.

– Det är det värsta jag har gjort i hela mitt liv. Jag ville bara försvinna därifrån, jag ville inte vara kvar. Jag ville bara bli sövd. Samtidigt kände jag att läkarna kanske kommer kunna rädda honom när han föds, berättar Anna.

Men det fanns inget liv att rädda. Efter förlossningen togs Lucas till ett annat rum, men Anna krävde att få se honom.

– Jag ville se mitt barn, jag hade väntat på honom i nio månader. De la honom på mitt bröst och det första jag tänkte att han var perfekt. Det var bara att hans hjärta inte slog, säger hon.

Läkarna konstaterade efteråt att det slagits en knut på navelsträngen någon gång innan vecka 29, och de tror att knuten ska ha dragits åt två dagar innan förlossningen. Knuten kunde inte upptäckas med ultraljud, berättade läkarna.

La skulden på sig själv

Efter händelsen, som utspelade sig för fem år sedan, sjönk Anna ner i en djup depression.

– Jag la mycket skuld på mig själv i början och jag kände att det var mitt fel. Tänk om jag hade åkt in till sjukhuset en dag tidigare? Men jag har fått lära mig att det inte var mitt fel, säger hon.

Föräldrarna ordnade en begravning där bara de två var närvarande. Familjen besöker Lucas grav så ofta de kan.

Familjen har utökats sedan hans död. Sedan två år tillbaka finns utöver systrarna Saga och Linn även en tredje dotter, Wilda.

– Det var självklart för oss att försöka en gång till efter Lucas. Men under graviditeten fanns det en oro hela tiden. Jag förstorade varje liten småsak och så fort Wilda inte sparkade i magen tänkte jag på om hon hade dött, säger Anna.

Hur var det när hon föddes?

– Det var ren lycka. Hon var vid liv och det var allt jag brydde mig om. Även om hon aldrig kommer att kunna ersätta Lucas har Wilda gett oss så mycket.

Hur klarar man sig igenom något sådant här?

– Det är svårt. I början är man i ständig chock, man försöker överleva en minut i taget, sedan en dag i taget och så vidare. Men som tur var hade jag mina två tidigare barn som jag var tvungen att fortsätta för. Vi kunde inte bara ge upp.

”Aldrig glömma honom”

I dag är sorgen fortfarande tung att bära.

– Det kommer aldrig att bli detsamma som dagen innan födseln. Det är inte samma liv, men vi har lärt oss att leva med det, säger Anna.

Samtidigt har deras döttrar börjat fråga allt mer efter Lucas.

– De frågar vart han är och vad som hände. Det är fint att vi alla kan prata om Lucas och att vi aldrig glömmer honom, säger Anna.