Andreas, 33, är den mördade polisen – familjens stora sorg

Polisen Andreas Danman sköts ihjäl i Biskopsgården.
Andreas Danman var polisen som sköts ihjäl i Biskopsgården.
Foto: Hilda Frankki / SMÅLANDSPOSTEN
Blommor och ljus vid mordplatsen.
Foto: BJÖRN LARSSON ROSVALL/TT / TT NYHETSBYRÅN
Blommor och ljus vid mordplatsen.
Foto: BJÖRN LARSSON ROSVALL/TT / TT NYHETSBYRÅN
Andreas Danman var en av de svenska soldaterna inom ramen för FN-insatsen Minusma.
Foto: Privat
Andreas Danman.
Foto: Privat

Han hette Andreas Danman. 

Den 33-årige polisen vars liv släcktes av kulorna från en pistol för drygt en vecka sedan. 

Sverige skakas av mordet och de boende i Biskopsgården fruktar framtiden. Om en polis skjuts till döds, finns det då någon gräns för våldet?

För Andreas sambo, familj och vänner finns bara sorgen.

– Allt är bara tomt nu. Skriv något fint om Andreas, vi från familjen kanske säger något senare, men nu saknar vi orden, säger pappan Per Danman.

Den handskrivna lappen sticker fram bland buketterna. Vit mitt i färghavet.  

Ett barns bokstäver. ”Tack så mycket polisen”, står det. Ett s har hamnat bakvänt. 

Andreas Danman dog här. På asfalten invid en vändplan i ett av Sveriges särskilt utsatta områden.

Han sköts till döds av en maskerad gärningsman och hade aldrig någon chans att försvara sig. Flera skott ekade mellan husen och en vacker sommarkväll slutade att vara vacker. 

– Ett angrepp på en enskild polis är ett angrepp på såväl vår rättsstat som hela vårt demokratiska öppna samhälle, sa Stefan Löfven på en presskonferens dagen efter att Andreas dog. 

I Biskopsgården råder sorg, ilska och rädsla. I den ordningen. Våldet tog ännu ett hänsynslöst kliv in i vardagen och många grannar vill lämna området för alltid. Deras hopp om att situationen skulle bli bättre dog när Andreas – en polis – mördades framför deras ögon.  

– Han var så ung och han var här för oss alla, säger en äldre kvinna som såg allt från ett fönster hon aldrig mer vill se ut genom.

Hur ska hon någonsin glömma skriken och den mörka uniformen där nere på marken, frågar hon sig.

”Polis är det enda jag vill bli”

Sju år av strävan, sen gick det. Andreas Danman, som är uppvuxen i Allerum utanför Helsingborg, kom in på polisutbildningen i Växjö 2018. Polisyrket var aldrig en dröm, det var Andreas mål.

– Polis är det enda jag vill bli. Jag är beredd att satsa till hundra procent, sa han i en intervju med Landskrona Posten redan 2011. 

– Första gången klarade jag alla testerna, men var för ung och oerfaren tyckte de. Jag hade precis gjort lumpen.

Han fortsatte inom Försvarsmakten efter värnplikten. Först som ställföreträdande gruppchef i en pluton på P7. Vännerna därifrån beskriver ett brödraskap på tio personer, där Andreas hade en roll som den vänliga, roliga och prestigelösa. 

– Först blir man goda kamrater, men det övergår sedan i en djup vänskap, berättar Fredric, en av Andreas närmaste vänner. 

– Vi hade en otrolig sammanhållning i vår grupp och Andreas var verkligen ett av skälen till det. Folk tröttnar ofta ganska snabbt på soldatyrket, men vi höll ihop vår grupp tills Mali–insatsen inleddes 2016.

”Var en som man såg upp till”

Fredric valde en annan väg inom försvaret, men Andreas var en av dem som reste till Mali som en av de svenska soldaterna inom ramen för FN-insatsen Minusma. Han ingick i ett underrättelseförband och var på plats när basen Camp Nobel utsattes för en granatattack i maj 2017. 

– När Andreas blev polis var jag egentligen aldrig orolig, men den gången var jag det, säger Fredric. 

En annan av vännerna från P7 deltog också i Malistyrkan. Han minns Andreas som en förebild. 

– Han var en genomsnäll människa, ett föredöme både som person och yrkesman. Han var en som man såg upp till, som alltid hjälpte till och bidrog alltid med god stämning.

Det var som hemkommen från Mali som Andreas till slut började vägen till polisyrket.

Universitetslektorn Ola Kronkvist minns en engagerad elev: 

– Han var seriös och engagerad och jag hade lite med honom att göra i min roll som chef. Han var också utlandsveteran som jag själv är, som vi pratade om vid ett tillfälle, minns jag, berättar Ola Kronkvist, universitetslektor för polisutbildningen på Linnéuniversitetet, för GP.

”Min lillebror, bäste vän”

En 17-åring sitter häktad misstänkt för att ha avlossat skotten. Polisens teori är att han egentligen var ute efter någon annan, men Andreas var den som hamnade i skottlinjen. 

Hans kolleger samlar kraft. Koncentrerar sig på jobbet. Kvällstid efter tjänst återkommer några av dem till mordplatsen. Böjer knä, kramas. 

Sverige sörjer en mördad polis. Vännerna och familjen sörjer Andreas. 

”Jag har så mycket fint att säga om min lillebror, bäste vän och även nyblivne kollega. Dock finner jag inte ord just nu”, skrev hans bror, som också är polis, i en kommentar dagen efter mordet.

”Det finns något här att skydda ”

Den tidigare soldatkollegan och nära vännen Fredric tillåter sig att skratta ibland. Han delade månader i fält med Andreas och har dråpliga minnen som ingen annan skulle förstå. 

– Vi skrattade hela tiden ihop. Man får en ganska skruvad humor när man jobbar så som vi gjorde. 

– Jag har sagt till mig själv några gånger att nu har jag gråtit klart, men sen börjar jag igen. Jag vet inte om jag någonsin kommer sluta. 

Hur tycker du man bäst hedrar Andreas? 

– Gör polisyrket mer attraktivt, och se till att de får resurser att förebygga sådan här brottslighet. 

Det har gått sex år sedan den brutala masskjutningen på Vår Krog och Bar på Vårväderstorget. Då dödades två personer och åtta skadades. Andras Danman sköts till döds några hundra meter från krogen. Han visste att det var ett av Sveriges hårdaste områden att arbeta i. Men också; här går människor till jobbet och barn till skolan. Pensionärer samlas på torgen. 

– Det finns något här att skydda och det är vi som bor här och som inte kan flytta härifrån, säger den gamla damen som såg Andreas dö från sitt fönster.

Polisen i tårar: ”Det får vara slut nu”

Polisens presstalesperson efter skjutningen i Biskopsgården.