Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Amputerade benen – nu tävlar hon i triatlon

Läkarna trodde det var en panikattack, det var en dödlig blodförgiftning – men nu ska Shahrzad mot alla odds genomföra ett triathlon. Foto: Patrik Johall
Shahrzad Kiavash har ett enormt stöd från sin personliga tränare Eva-Kajsa Andersson – det var hon som föreslog triathlon. Foto: Patrik Johall
"Jag vet att den styrkan finns i alla, men man måste kanske vara tvungen att ta fram den", säger Sharhzad som tvingades amputera båda benen och nu tagit sig tillbaka till livet.

Hennes föräldrar beredde sig på att deras dotter skulle dö.

Det som ambulanspersonalen trodde var en panikattack var en blodförgiftning som nästan kostade Shahrzad Kiavash, 31, livet.

Hon överlevde, men tvingades amputera båda benen och huvudet fylldes av självmordstankar.

– Till slut nådde det en punkt där jag antingen skulle ta mitt liv eller fortsätta att leva det.

Hon valde att fortsätta leva det.

Ambulanspersonalen trodde att det var en panikattack när de larmades om Shahrzad Kiavash kraftiga bröstsmärtor och andningssvårigheter den där torsdagen, men de ville inte lämna henne ensam. Hennes bror kom över tillsammans med en kompis för att hålla henne sällskap och det skulle bli värre. Morgonen därpå vaknade hennes bror av en duns. Shahrzad hade kollapsat på köksgolvet.

– Jag var blå i ansiktet och kunde inte andas. När ambulansen kom hade jag 41 graders feber, hög puls och röda prickar på hela kroppen. Inne på sjukhuset väntade ett helt team på mig, jag fick veta att min andning höll på att kollapsa. Sen minns jag inget mer, säger Shahrzad.

Beredde sig på döden

Det gick 13 dagar innan hon vaknade upp, hennes familj beredde sig på att hon skulle dö. Det var mars och året var 2012 och ingenting skulle bli som det varit igen.

Shahrzad hade drabbats av en kraftig blodförgiftning och döden hade varit närmare än någonsin. Hon som pluggat på KTH, tränade mycket och hade ett arbete där hon gavs mer och mer ansvar fick beskedet av läkarna att det skulle bli tvungna att amputera hennes ben.

– Benen var helt svarta, men min pappa som är ortoped vägrade låta dem amputera. Han ville prova allt och jag flyttades från Södersjukhuset till Sahlgrenska i Göteborg. Men efter två månader och över 40 operationer så var det bara att inse att de inte kunde rädda mina ben, säger Shahrzad.

Det kändes förjävligt och orättvist, men till en början var hon ändå hoppfull. Hon trodde att vägen tillbaka till ett vanligt liv skulle vara rätt lätt. Efter sju månader på sjukhus var det väl bara att ta på sig proteserna och bara köra. Men det var inte det som hände.

– Jag avskärmade mig själv från världen, ville ha minimal kontakt med allt och alla. Jag kollade på alla serier jag kom över och väntade på att tiden skulle gå eller ta slut inne i ensamheten i mitt rum.

Att fortsätta leva

Men självmordstankarna började avlösas med andra tankar. Hon var tillbaka i hemmet i Borås och kände att hon var skyldig sin bror, som räddat hennes liv, och sina föräldrar och vänner som ställt upp för henne att försöka komma tillbaka till livet.

– Till slut nådde det en punkt där jag antingen skulle ta mitt liv eller fortsätta att leva det. Jag fick inse att om jag skulle göra det måste jag göra det på bästa möjliga sätt med de nya förutsättningar jag hade.

Hon gick till en psykolog två gånger, men det var inte rätt väg. Efter samtalen var hon bara ännu mer nedstämd. I stället ville hon börja träna igen.

– Jag sa till pappa att jag ville ha en personlig tränare. Jag behövde avreagera mig och göra något jag är bra på. Men det var tungt i början.

Efter flera månader instängd i sitt rum fanns inte mycket muskelmassa kvar, hon orkade inte lika mycket och dessutom var träningen tvungen att anpassas då hon satt i rullstol. Men det gick bättre och bättre och hon ville göra mer.

Ska springa triatlon

Det slutade med att hon började gå på ett cirkelpass så att det inte bara blev gymmande på träningsschemat.

– Det blev "mitt" ställe. Ett ställe med vanliga människor och inte ett rehabiliteringsgym där alla har en tragisk historia att berätta för det kändes inte rätt för mig just då, säger Shahrzad.

I september 2012 fick hon benproteser, men det var först året efter som hon började använda dem. Och på hösten 2013 skulle samma person som lett cirkelpassen bli hennes nya personliga tränare – Eva-Kajsa Andersson.

– Vi träffades en gång i veckan från december 2013 och hade fokus på att träna med proteserna och träna benen. Någon gång på vårkanten sa jag till Shahrzad att hon borde tävla i någonting. Hon har ett driv som är något utöver det vanliga.

Triathlon var det förslag som kom upp. En sport med inte bara ett rörelsemönster utan med flera dimensioner av träning. Så fick det bli. Efter sommaren började träningen inför ITU World Triathlon Stockholm 2015.

Alla har styrkan

– Vi fick verkligen starta på ruta ett, eller ännu tidigare. Jag kan knappt simma, jag är ingen löpare och cykla har jag bara gjort för att ta mig från ett ställe till ett annat, säger Shahrzad.

Men tillsammans med Eva-Kajsa blir hon mer och mer redo för loppet, resan kan man också följa på Shahrzads blogg, som går av stapeln i augusti. Hon tränar ungefär två gånger om dagen och har uppmärksammats i flera medier på sin resa mot tävlingen.

– Jag förväntade mig inte det stöd och den uppskattning jag fått, det är inget man vänjer sig vid. Men om jag kan inspirera andra att välja livet genom att dela min historia är det värt det. Och det är värt det för mig.

Shahrzad fortsätter:

– Jag vet att den styrkan finns i alla, men man måste kanske vara tvungen att ta fram den.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!