Thomas Mattsson: Då som nu – vi vill ge er de bästa berättelserna från hela världen

EXPRESSENS CHEFREDAKTÖR THOMAS MATTSSON: Det som Geo kommer att handla om är allvar.

”NY TIDNING”. Så stod det i Expressens allra första ledare, skriven av chefredaktören – eller huvudredaktören, som det hette då – Ivar Harrie den 16 november 1944.

Redan där slogs det fast att ”…den nya tidningen skall söka följa skeendet så nära det bara går”.

I helsidesannonsen i Dagens Nyheter inför premiärnumret hade vi också lovat: ”

”EXPRESSEN skall följa världsdramat genom egna utrikeskorrespondenter.”

 

”NY SAJT”. Så skulle det kunna stå här, när vi i dag berättar om Geo – den nya forumet för berättande som berör om omvärlden. På Geo kommer vi att erbjuda fördjupning och fakta, det som i egenreklamen om kvällstidningen för 70 år sedan beskrevs som att ”…Expressens nyheter blir snabba, upplysande, exakta”.

Nu, 2015, handlar det inte längre bara om att med block och penna och kanske kamera i hand vandra runt i krig och naturkatastrofer och ringa eller telegrafera hem vad som skett. Med bloggar, chattar, podcasts, tv-inslag och direktsändningar är möjligheterna så mycket större.

Med skribenter som Mats Larsson, Anne-Sofie Näslund, Carl Fridh Kleberg, Terese Cristiansson, Kassem Hamadé och Magda Gad tror jag att vi kommer att kunna ge nya inblickar, men vi behöver också din hjälp. Vad vill du läsa mer om? Skriv till Expressens reportagechef Christofer Brask på christofer.brask@expressen.se

Förebilden för många är förstås Stig Dagerman och hans artiklar i Expressen 1946-47, de som senare blev till boken ”Tysk höst” och var utrikesjournalistik när den är som allra bäst.Han stövlade runt i ruinerna i Hamburg, Berlin, Hannover, Düsseldorf, Essen, Köln, Wuppertal, Solingen, Frankfurt am Main, Stuttgart, München, Nürnberg, Darmstadt och Heidelberg och skrev långa reportage med långa meningar om hur civilbefolkningen leder och dina texter förändrade – faktiskt! – hela den svenska bilden av hur hårt de-nazifieringen bör drivas igenom.

Bo Enander, Expressens förste utrikeschef, skulle säkert också gillat exempelvis Kassem Hamadés scoop från 2o11 att Libyens diktator Muammar Khadaffi beordrade Lockerbie-attentatet 1988. Jag nämner det här, eftersom det blev ”BREAKING NEWS” på CNN om Expressen-intervjun med den avgående justitieministern Mustafa Mohamed Abud Al Jeleil och jag skulle förstås hymla om jag inte tillstod att vi blir lite extra stolta när man citerar Expressen i sådana sammanhang.

  • En ensam irakisk soldat kapitulerar franför Roger Turessons kamera och Roger tar "Årets bild" 1991. Foto: Roger Turesson
  • Peter Kadhammar intervjuar den bosnienserbiske överbefälhavaren – och krigsförbrytaren – och Ratko Mladic, som slår fast: ”Det är inte människor som dött i Sarajevo. Det är muslimer”. Foto: Torbjörn Andersson
  • 1979 tog sig Expressens reporter Arne Lemberg (till höger), tillsammans med Svenska Dagbladets Karl Bergman, över Victoriasjön för att ta sig in i Idi Amins Uganda. När de nådde stranden väntade ett milisförband som sköt svenskarna, och två tyska journalister, till döds. Foto: Kenneth Jonasson
  • Brita Håkansson var på plats i Buchenwald 1945. Hon såg likhögarna i koncentrationslägret och skrev sitt otroliga reportage. Foto: Roger Schederin
  • Gunnar Johansson klättrade ner i den grop där Iraks president Saddam Hussein gömt sig för amerikanerna 2003. Foto: Torbjörn Andersson
  • Håkan Matson på gatorna i New York när World Trade Center-skyskraporna rasade 2001.
Helskärm

 

Världsnyheter är det ju något extra med, som när Diamant Salihu och Niklas Svensson 2010 avslöjade sexbrottsmisstankarna mot Wikileaks grundare Julian Assange: alla, från New York Times till Frankfurter Allgemeine till El Pais, citerade då Expressens uppgifter.

Eller ta denna historia, som jag nämnt tidigare:

När Berlinkorrespondenten Dietrich Winter en dag 1953 var ute på stan och råkade se arbetare protestera mot lönerna i DDR och hur den kommunistiska diktaturen svarade med automateld, då ringde han hem till redaktionen i Klara i Stockholm – som i luren fick höra skottlossningen! – och blev Expressen först i världen med nyheten om protesterna.

Men Geo-sajten är inte en avslöjarsajt. Här ska vi skildra världen med berättelser och analyser, och gärna vara på plats. Det var på plats i USA som Ulf Nilson 1963 efter mordet på John F Kennedy, skrev mellan 23 och 26 artiklar – per dag, i en vecka. Det var på plats på Himmelska fridens torg i Peking som Torbjörn Andersson 1989 tog de otroliga bilderna av de modiga studenterna som trotsade den kinesiska regimen – och utsattes för en massaker. Och det var, förstås, på plats i Buchenwald som Brita Håkansson 1945 såg likhögarna i koncentrationslägret och skrev sitt otroliga reportage.   Närvaro med egna ögon och öron ger en unik journalistik. Stig Dagerman hade nog inte kunnat skriva ”Tysk höst” om civilbefolkningens lidande bara med telefonintervjuer och nyhetsbyråmaterial:

”Man vaknar, om man överhuvud taget sovit, frysande i en säng utan filtar och går i kallt vatten över fotknölarna fram till kaminen och försöker få eld på några sura grenar från ett bombat träd. Någonstans i vattnet bakom hostar barn vuxet och tuberkulöst. Får man så småningom eld i denna kamin, som man med fara för eget liv förlöst ur en störtande ruin och vars ägare sedan ett par år låg begravd några meter under den, slår röken ut i källaren och de redan hostande hostar ännu mer.”

 Så viktigt det är att vara där. När muren 1989 börjar rivas framför vår dåvarande fotograf Ingvar Näslund, också han i Berlin, och fotona i Expressen dagen efter visar hur öst och väst möts.

När en ensam irakisk soldat kapitulerar framför Roger Turessons kamera och Roger tar ”Årets bild” 1991. När Jens Assur 1992 är i Somalia och Expressen gör hela förstasidan på hans otäcka bild på ett barn som fått foten söndersprängd. Eller när Peter Kadhammar 1994 intervjuar den bosnienserbiske överbefälhavaren – och krigsförbrytaren! – och Ratko Mladic slår fast:

– Det är inte människor som dött i Sarajevo. Det är muslimer. När Håkan Matson på gatorna i New York ser World Trade Center-skyskraporna rasa 2001. Vilken journalistik. Mats Larsson, i dag vår London-korrespondent, såg de slaktade offren för folkmordet i Rwanda och har bevakat många krig, men han var också på plats i Bukarest den där julhelgen 1989 när Ceausescu föll och arkebuserades. Många gånger är utrikesreportaget just ett vittnesmål, men ofta är det också med aktiv journalistik som närvaron gör skillnad. Som när Gunnar Johansson 1990 åkte hem till Michail Gorbatjovs mamma och provlåg den siste Sovjetledarens egen säng. Eller när Gunnar 2003 klättrade ner i den grop där Iraks president Saddam Hussein gömt sig för amerikanerna och tittade upp ur hålet – snacka om engagemang. Aktiv journalistik är viktig och Expressen ska också gripa in – även utomlands. Som när Gunnar Johansson 994 såg den bombskadade pojken Misja utan ben i Tjetjenien och Expressens läsare samlade in 1,4 miljoner kronor till protester. Som när Röda armén 1991 ockuperade tidningen Dienas tryckeri, och Expressens chefredaktör Bo Strömstedt lät trycka en specialupplaga av Expressen på lettiska och Gunnar smugglade in den – 223 kilo tidningar! – för distribution på Rigas gator. Men ofarligt är det inte. Terese Cristiansson, nu stationerad i Istanbul, var den enda svenska journalisten som bodde i Afghanistan, men rapporterar fortfarande regelbundet om kriget för Expressens läsare och 2010 hon faktiskt inbäddad med talibanerna för att kunna ge deras version av kriget.

Ibland går det illa. 1979 tog sig Expressens reporter Arne Lemberg, tillsammans med Svenska Dagbladets Karl Bergman, över Victoriasjön för att ta sig in i Idi Amins Uganda. När de nådde stranden väntade ett milisförband som sköt svenskarna, och två tyska journalister, till döds.

Tyvärr handlar utrikesjournalistiken ofta om detta: våldet.

Den pågående konflikten på Krim mellan Ryssland och Ukraina har påmint om att det var där, för cirka 160 år sedan, som den moderna krigskorrespondenten föddes i form av William Howard Russel. Han skrev i London-tidningen The Times om den brittiska arméns usla fältsjukvård, och texterna engagerade allmänheten hemma lika mycket som de upprörde premiärminister Lord Aberdeen. Den senare fick avgå, och en ny journalistik var född med vanliga människor i fokus.

Det var i just den andan som Nils Horner, Sveriges Radios korrespondent i Asien och Mellanöstern, verkade och det var därför som han 2014 gjorde ett reportage på gatan utanför den libanesiska restaurangen i Wazir Akbar Khan-området i Kabul – när han plötsligt sköts i bakhuvudet.

Från John Bell, han som väl egentligen var den första krigskorrespondenten och för sin egen tidning The London Oracle följde Hertigen av Yorks äventyr i Europa 1794, och framåt har reportrar och fotografer varit på plats för att rapportera.

Eller: ibland varit på plats. Henry Crabb Robinson, också från The Times, följde den franske kejsaren Napoleon 1807 men nöjde sig med att prata med höga officerare…

## Så jobbade inte Nils Horner, som blev utrikeskorrespondent för Sveriges Radio 2001 och som var i Aghanistan när talibanväldet föll då USA hämnades 9/11-attackerna. Horner var i Bagdad när USA invaderade Irak 2003 och bevakade båda tsunamikatastroferna i Asien 2004 och 2011. Horner var ingen ”deskreporter”, som vi säger i branschen, och därför blev han i går ännu en i raden av svenska journalister som betalat det högsta priset för att vi andra ska få veta vad som händer i världen.

Och det saknas ju inte svenska förebilder i presshistorien om ”korrar”.

Barbro ”Bang” Alving gjorde spanska inbördeskriget, finska vinterkriget och Ungern-revolten 1956 för Dagens Nyheter. I Ungern var också en ung Ulf Nilson, då på Se! och senare på Aftonbladet, som Expressen vad det led skickade till krig efter krig – inte sällan i konkurrens med Herman Lindqvist, bland annat på Expressen och Aftonbladet och Sveriges Television och Sveriges Radio… ja, ni fattar.

Herman var förresten instängd med den utländska presskåren inne på den franska ambassaden i Phnom Penh i Kambodja när röda khmererna inledde sitt folkmord, historiska scener som bland annat skildrats i boken och filmen ”Dödens fält” om och av The New York Times Sydney Schanberg.

På löpsedeln stod det:

Expressens utsände Herman Lindqvist finns inne i staden PNOM PENH FÖLL I MORSE Läs hans skakande rapport!”

Då, 1975, var det inte så noga efteråt. Ingen samtalsterapi, direkt, men Expressen skickade Lindqvist med familj på semester till Hongkong, Manila och Bali. Sedan var det bara att börja randa igen – från Hongkong, Macao, Japan, Indien, militärjuntans Chile och inbördeskrigets Libanon…

## Jag nämner Herman Lindqvist som ett exempel på en genre av journalister som vill ut. Som vill vara med. Det är ingen slump att hans memoarer heter ”Mitt i allt”.

Det gäller också Staffan Heimerson, veteranen från Aftonbladet och Sveriges Radio som 78 år gammal tog sig till krigets Syren för tidskriften Café!

Eller ta bara Johanne Hildebrandt, då Fredriksson, som väl lämnade lokaltidningen Sydöstran för att åka ner till Balkan och frilansa under krigen i ex-Jugoslavien. Det var där hon lärde sig att bli en av Sveriges skickligaste krigskorrespondenter, vilket vi bland annat sett i även från Afghanistan.

Afghanistan är förstås en ytterst farlig plats, senast i söndags attackerades ju journalister i Mazar-i-Sharif regionen. I Afghanistan mördades av rånare hösten 2001 också TV4-fotografen Ulf Strömberg i ett hus som han delade med TV4-kollegan Rolf Porseryd – som händelsevis skulle varit i Aghanistan denna vecka, om han inte råkat ut för en skidolycka – och Aftonbladet-teamet Bo Lidén och Martin Adler.

Adler, förresten, sköts till döds i Mogadishu, Somalia, 2006 under en demonstration som han bevakade och journalister dödas uppenbarligen under alla möjliga omständigheter; Horner mitt på gatan på dagtid, Strömberg i en hyrt hus mitt i natten, Adler när han dokumenterade en politisk aktion och – ännu ett sorgligt exempel – Leonardo Henrichsen när han för Sveriges Television filmade ett kuppförsök i Santiago, Chile, 1973 och sköts och senare avled med ”Rapport”-kollegan Jan Sandquist intill sig.

Nils Horner och alla som söker sig till konfliktområden vet naturligtvis att det är förenat med livsfara att vara där, men deras önskan om att få berätta väger över.

För hemmaredaktioner, som Sveriges Radio eller för den delen Expressen, är det svårt att säkerställa en rimlig arbetsmiljö för medarbetare som är i krig och katastrofer. En del medieföretag skickar med sina utsända så kallat personskydd, alltså livvakter, och andra anlitar lokal personal som eskort. Men många journalister gör bedömningen att sådana åtgärder bara ökar uppmärksamheten – och risken.

Man vet aldrig. Under upproret i Ukraina skadades Expressen-fotografen Christoffer Hjalmarsson lindrigt, sannolikt av en gummikula, i Kiev när han tog ”Årets bild”. Där blev även Mats Larsson och fotograf Jonte Wentzel hotade efter att ha fotograferat en milispostering på Krim, deras fotograf fick ta emot slag och man bankade med knivar på deras fordon. Men det gick bra – den gången.

SVT:s Bert Sundström överlevde en knivskärning i Kairo, Egypten, 2011. TV4:s Stefan Borg var med i Goma i dåvarande Zaire 1996 när Fyrans fotograf Bengt Stenvall skottskadades allvarligt och ett år senare träffades han själv under en bilfärd med fotografen Marco Nilson mellan Pale och Sarajevo i Bosnien-Hercegovina.

Det är inte utan att man ibland håller i andan när man ser utrikeskorrespondenterna arbeta. Samir Abu Eid, idag på SVT men snart på TV4, är väldigt bra på att skapa känslan av närvaro för oss som sitter i tv-soffan. Och visst undrar man hur Elin Jönsson, SVT-korren i Moskva, har det i Ukraina när man ser henne med någon krigsherre?

Ett svar är förstås resurser, som ju traditionella mediebolag fortfarande förfogar över, men det är också viktigt med andra röster. Med frilansare – som tyvärr också tar stora risker. Reportern Martin Schibbye och fotografen Johan Persson greps inne i Etiopien 2011, och släpptes först ett och halvt år senare efter att ha dömts till fängelse i diktaturen under en riggad rättegång. Reportern Magnus Falkehed och fotografen Niclas Hammarström kidnappades i Syrien 2013, och blev fria 2014 efter rikskriminalpolisens förhandlingar.

När vi på Expressen nu startar Geo kommer vi att publicera texter, bilder och tv från egna anställda medarbetare men också från frilansare. Vi tror att Expressens läsare – fler än två miljoner varje dag – berikas av deras berättelser från omvärlden.

Berättande som berör” kan låta som en slogan, en reklam lik den som fanns i Dagens Nyheter inför Expressens lansering 1944, men det som Geo kommer att handla om är allvar. Tyvärr, tillägger jag, för det är inte alltid positiva historier. Men vi söker sådana med.

FOTNOT: Texten är en bearbetad version av Thomas Mattssons tidigare texter om utrikesjournalistik.