Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Terese Cristiansson

Volontärerna strömmar till spökbrigaden

Foto: Jonte Wentzel

Expressen har rest på båda sidor fronten i östra Ukraina och träffat människorna som valt att kriga för ett land som inte är deras. Idag kan ni läsa om den ökända ryska spökbrigaden som strider med de proryska rebellerna.
Imorgon kan ni läsa om den muslimska brigaden Dzhokhar Dudayev som slutit upp på den ukrainska sidan.


DONETSKIY. Ina är från Israel. Rami är från Syrien. De borde vara fiender. Nu strider de tillsammans i den ökända ryska spökbrigaden. De har hittat en gemensam fiende.

– Vi kan inte tillåta att nazismen vinner, säger Ina och syftar på Ukraina, Europa och Usa.

– De är som al-Qaida, säger Rami och syftar på samma länder.


Den slitna lokalen ligger bara 1,5 kilometer från fronten i det lilla samhället Donetskiy. Flera hus runtomkring är sönderskjutna och civilbefolkningen skyndar snabbt mellan marknad och hemmen. Över 6 000 personer har dödats i krigets i Ukraina och även om det just nu är en skör vapenvila så kommer det fortfarande raketer, framförallt mot de områden där de proryska rebellerna har sina fästen. Här i Donetskiy har den ökända ryska spökbrigaden kontrollen.

Jag har hittat hem här

Inne i entrén på deras bas hänger en stor rysk flagga på väggen och ibland skrålar en rysk kampsång från en bandspelare. Soldaterna tittar skeptiskt på oss när de hör att vi är från Sverige. Först när de får veta att ledaren Yuriy Shevchenko godkänt intervjuerna blir de vänliga och visar in oss längst in i lokalen där Ina sitter, en av flera kvinnliga soldater i spökbrigaden.

– Jag har hittat hem här. De drivs av samma ideologi och jag tror på Nya Ryssland. Det enda jag inte gillar är att det är så patriarkalt, säger Ina när vi kommer in i rummet.

Ina är från Israel men har valt att lämna sina döttrar och sitt land för att kriga mot Ukraina tillsammans med spökbrigaden. Hon är gruppens signalist.

– Jag läste om allt på nätet och förstod att många rysktalande i Ukraina inte har rätt att tala ryska och diskrimineras. Hur kunde det bli så? Till slut bestämde jag mig för att åka hit, säger hon.

Att det pågår ett krig i hennes hemland rycker hon på axlarna åt.

– Jag kunde inte hitta min sida i konflikten i Israel. Det är ett litet land i händerna på USA och Europa, säger hon med avsmak.

I signalistrummet hänger en förenklad karta över fronten som visar en tecknad djävul på den ukrainska sidan och en tank och en soldat på den proryska.

– Den är inte så komplicerad att förstå, säger Ina.


Se tv-klippet med israeliska Ina som strider i östra Ukraina


Plötsligt ringer det på fälttelefonen. Den har en vev på sidan och signalen är från svunnen tid, det är som att tiden stått still sedan andra världskriget.

– Vi måste stå upp mot nazismen och fascismen, svarar Ina skarpt på min fråga om varför hon vill delta i kriget.

Under en veckas tid reser vi på båda sidorna av fronten i östra Ukraina. På båda sidor passar vi sönderbombade broar, vägar och hus och vaktposter med bistra soldater.

Ina möter vi i Luhanskregionen i östra Ukraina som de proryska rebellerna kontrollerar sedan våren 2014. Området styrs idag av militärer från Luhansk republik som samarbetar med Donetsk republik några timmar bort med bil. Båda grupperna vill vara självständiga från Ukraina men Luhansk republik är tydligare med att de vill tillhöra Nya Ryssland. Om det är känsligt att säga att man är från Ryssland i vissa delar av Donbass, är det något soldaterna stoltserar med här i Luhansk. Det har lett till att en rad proryska miliser samlats i regionen. Inne i Luhansk patrulleras gatorna av det ryska mc-gänget Night Wolves och en bit utanför har ryska kosacker sin bas. En stor del av området kontrolleras av den ryska spökbrigaden, som består av volontärer från hela världen men i första hand från Ryssland.

Det är spökbrigaden vi har kommit för att träffa.

Eva från Ryssland är underrättelsechef inom spökbrigaden.
Foto: Jonte Wentzel
Ina från Israel har gått med spökbrigaden för att hon vill stoppa nazisterna och hoppas på ett nytt Ryssland, det så kallade Novorossia.
Foto: Jonte Wentzel
Längs vägen inne i Donbass passerar vi gator, hus och skolor som sprängts sönder i kriget. Flera miljoner är på flykt och över 6000 personer har dödat på 1,5 år.
Foto: Jonte Wentzel
Den ökända spökbrigadens ledare Alexey Mozgovoy dödades i ett bakhåll i maj. Men brigaden har inte ändrat inriktning.
Foto: Jonte Wentzel
Syriern Rami som strider med spökbrigaden liknar Ukraina och Europa med de fundamentalistiska islamistgrupper som slagit till i hans hemland Syrien.
Foto: Jonte Wentzel
Ryska Tatjana har precis kommit tillbaka från fronten där hon är sjuksköterska.
Foto: Jonte Wentzel

Vi tas emot av Luhansk republiks presskontakt Taras som ska köra oss till spökbrigadens bas i Alchevsk en timme från Luhansk. Området är ensligt och vi passerar flera sönderbombade vägar. Telefonnätet är dåligt och många av städerna vi kör förbi lider av svår vattenbrist. På vägen till Alchevsk stannar presstalesmannen till och pekar på en stolpe som är klädd i blommor.

Han var för öppen med sina åsikter och skapade sig många ovänner

– Här dödades spökbrigadens ledare Alexey Mozgovoy i maj, säger han och beskriver hur bilen körde på en mina och sedan besköts av ett bakhåll.

Vem som dödade den medieglade ledaren är fortfarande oklart. Det kan ha varit både ukrainsk militär eller ett internt jobb. Även inom de proryska rebellerna pågår en strid om makten.

– Han var för öppen med sina åsikter och skapade sig många ovänner, säger presstalesmannen.

Framme i Alchevsk kör han oss till ett torg där Night Wolves har organiserat en musikgala och ett tivoli. Soldater med vapen, långhåriga mc-killar och barn med ballonger syns i publiken. Michael Jackson blandas med ryska militärsånger och Che Guevara-låtar. Längst fram står Yuriy Shevchenko, rysk nyutsedd ledare för spökbrigaden. Efter en stund går han med på ett par minuters intervju.


Varför kallas ni spökbrigaden?

– Den 27 maj 2014 gick Ukraina ut och sa att vi förstörts och att ingen mer rysk division fanns kvar. Men vi kom tillbaka i dimman, som spöken. Nu har vi mer och mer folk, volontärer strömmar till oss. Bara i veckan fick vi 150 nya volontärer, främst från Ryssland, säger han.

Men vi tycker om er socialekonomiska plan, som Ikea

Han funderar en stund på Sverige.

– Sverige… I mitt förra jobb jobbade jag i tullen och jag såg att kineserna försökte göra kopior av Husqvarnamaskinerna. Jag kontaktade Husqvarna så att de kunde skydda sin produkt, säger han och börjar sedan rada upp svenska ishockeystjärnor som han jämför med ryska.

– Jag är mycket förtjust i er i hockey, men vi men vi har inga svenskar här. Folk kommer från Tyskland, Spanien, Italien, Syrien, Israel men ingen från Skandinavien. Men vi tycker om er socialekonomiska plan, som Ikea. Så vill vi ha det här, säger han.

Nya Ryssland

■ Var ett område i den europeiska delen av Ryssland. Det låg mellan Dnestr, Lillryssland (Ukraina), Donkosackernas land, Azovska sjön och Svarta havet. Beteckningen användes under perioden 1764–1874.
■ Begreppet fick nytt liv av den ryske presidenten Vladimir Putin  i april 2014.
■ Han ifrågasatte då att området på 1920-talet tillfördes Ukrainska SSR.
■ Han har bland annat sagt:
– Södra delen av Ukraina heter historiskt Novaja Rossija och intogs av Katarina den stora. Varken det här området eller trakterna kring Charkiv och Donetsk har någonsin tillhört Ukraina. Men de blev en del av Ukraina efter Sovjetunionens fall. Vi erkände de nya geopolitiska realiteterna, de här områdena tillhör fortfarande Ukraina. Men befolkningens rättigheter måste tryggas.

Kan du förklara varför ni slåss här?

– Vi försvarar vårt folk och deras land. Vi tycker vår kamp är ärlig men vi kallas terrorister. Vi är inte terrorister. Vårt huvudsakliga mål är att hitta en överenskommelse med ukrainsk militär men jag kommer aldrig förhandla med fascister eller högerextremister. Då får kriget pågå.

Det har varit vapenvila i östra Ukraina sedan i februari, men de bryts nästan varje natt. Det är ingen som avancerar över gränserna men raketer avskjuts från båda håll. Nu har de proryska rebellerna gått med på att backa 3 kilometer.

Jag vet vad krig är eftersom vi har haft det i fem år i mitt eget land

– Nu är det bestämt. Men samtidigt var det stora attacker mot Donetsk i natt. Det är svårt att förklara får våra soldater, varför vi ska backa men inte de andra, säger Yuriy Shevchenko som avslutar med att han tror att konflikten kommer pågå i flera år.

Efter intervjun åker vi till basen i Alchevsk. Där inne finns Rami. Han är från Syrien men har valt att lämna konflikten i sitt eget land för att gå med i spökbrigaden.

– Jag vet vad krig är eftersom vi har haft det i fem år i mitt eget land. För mig är de nationalistiska grupper som slutit upp med Ukraina som al-Qaida.  Precis som IS kommer de så småningom ta över och sprida sitt nazistiska budskap. De måste stoppas.


Rami var tidigare gift med en ukrainsk fru men när det blev krig i Syrien och han förlorade alla sina pengar lämnade hon honom.

– Men jag känner för folket här. Jag kommer stanna här i 100 år, säger han.

Han förstår att det kan se konstigt ut att exempelvis en syrier och israel slåss på samma sida, men här har de hittat en gemensam fiende.

– Det handlar inte om vårt land utan om vår ideologi. Och vi tror på Nya Ryssland, säger han.

När vi dagen därpå träffar Ina, säger hon samma sak.

– Det spelar ingen roll att våra länder är ovänner, det viktiga är vad vi brinner för, säger hon.

För Ina är kampen allt. Hon har två barn som är kvar i Israel. Hon har inte träffat dem på mer än ett år.

En del är här för sin egen skull

– Klart jag vill träffa dem men om jag reser nu kommer jag säkert bli gripen. Då kommer jag inte kunna åka tillbaka hit för kampen. Jag stannar här för nu, säger hon.

Hon säger att målet är att östra Ukraina ska tillhöra Nya Ryssland och ha ett kommunistiskt styre.

– Men ibland undrar jag om ledarna verkligen är intresserade av detta. En del är här för sin egen skull.

Hon säger att hon är lycklig på basen. Det enda som hon kritiserar är att hon behandlas olika för att hon är kvinna.

– Här är andra kvinnor också, men det är sällsynt att de tar ton som jag gör mot cheferna, säger hon.

Utanför hennes rum kommer Eva. Hon är från Ryssland men har rest till Ukraina för att slåss för Donetsk självständighet. Hon är chef för underrättelsegruppen.

– Dels förhör jag befolkningen, utreder om spioneri och ser till att soldaterna sköter sig.

Bland annat har hon satt upp en skampåle utanför basen. Soldater som druckit för mycket sprit kedjas fast där tills de nyktrat till.

– Men framförallt utreder jag förstås andra brott, säger hon.


På trappan träffar vi prickskytten Zoya, även hon från Ryssland.

–Jag är sjuksköterska i botten och kunde inte titta på när oskyldiga barn dödas, säger hon.

Hon vill inte svara på hur det känns att även barn på andra sidan fronten drabbas men hon vill stanna tills östra Ukraina tillhör Nya Ryssland.

–Folket här måste få rättvisa och få leva tryggt, säger hon.

Men hon längtar hem.

–Rädd? Säg den som inte är rädd här, mitt i kriget.

Israeliska Ina tänker inte på rädsla. För henne övervinner kampen, hennes idé om Nya Ryssland och gemenskapen den. Att det inte är hennes land eller att delar av befolkningen tycker annorlunda, att de vill tillhöra Ukraina, är oviktigt.

–Jag är beredd att offra mig. Vi måste offra oss för det här, säger hon.