Terese Cristiansson

Sverige har lämnat Nasrin åt sitt öde

Tolken Nasrin Majroh, 25, som riskerade livet tillsammans med svenska soldater kastar de till vargarna.

ISTANBUL. Sverige skulle rädda de afghanska kvinnorna.

Lära, skydda och utbilda dem. Det har varit och är många vackra ord, som regn från paradiset.

Men tolken Nasrin Majroh, 25, som riskerade livet tillsammans med svenska soldater kastar de till vargarna.

Det har gått ett par veckor sedan jag mötte Nasrin Majroh i staden Chandigarh i Indien.

Hennes visumdagar där går snabbt mot sitt slut och det är omöjligt att inte fundera på vad som ska hända med henne då? Som Expressen berättat arbetade hon i tre år som tolk tillsammans med svenska soldater i norra Afghanistan. Hon tolkade mellan soldater och kvinnliga afghaner, satt med i möten med högt uppsatta poliser och åkte ut i talibankontrollerade områden för att inte bara vara språktolk utan även hindra soldaterna från att göra kulturella misstag eller förklara vissa traditioner. Som Monica Larsson, som jobbade som gender rådgivare i Afghanistan, så klockrent sade: hon var både språktolk och kulturtolk. Ovärderlig.


Men ändå har hon hamnat i den svenska byråkratins tumlare och kommer varken fram eller tillbaka. Hennes bästa val är att stanna illegalt i Indien vilket innebär: arbetslös, ensam utsatt kvinna och en mörk framtid. Eller att åka tillbaka till Afghanistan där talibanerna hotat hennes familj på grund av hennes arbete med internationella trupper och tvingats lämna allt över en natt. Åker hon hem, riskerar hon utan omskrivningar att dödas, få halsen avskuren, som så många andra som anklagats för att vara spioner.


Och när jag försöker få svar på varför Sverige inte kan hjälpa en av två kvinnliga tolkar (den andra har fått asyl i Kanada) hänvisar myndigheterna bara till varandra. Det finns till och med en dom från Migrationsdomstolen som säger att tolkarnas säkerhet ska bedömas, men även den har hamnat i Kafkaland och är skriven för blinda ögon.

Det håller inte. Under de år jag bodde i Afghanistan och även efteråt har jag på repeat fått höra om hur mycket Sverige ska göra för de afghanska kvinnorna. Såväl från UD, Försvarsmakten och SIDA. Det ges enorma summor till utbildningar, väverier och workshops där kvinnor ska stärka varandra. Vem gillar inte det? Bra! Jag är stolt över Sverige när vi enat står upp för kvinnors rättigheter. Men att efter alla dessa vackra ord bara dumpa Nasrin Majroh till hennes öde, blir det svårt att tro på ärligheten.


Jag är en av dem som tycker att svenska lagar ofta är bra, vi har en hög rättsäkerhet och en byråkrati som gör korruption mycket svår. Men byråkrati kan också användas som ursäkt för ren lathet. Regelverk går att komma förbi, lagar går omprövas, till och med skrivas om. Det finns helt säkert sätt att hjälpa såväl Nasrin som andra tolkar som fortfarande är fast i Afghanistan. Men medan svensk byråkrati dricker kaffe och äter semlor, är Nasrins sista hopp att en advokat tar sig an och börjar driva hennes fall.

Då kanske hon till och med en dag kan bli svensk soldat som hon drömmer om.