Terese Cristiansson

Hon pekar på min gravidmage, jag ser mig omkring och skäms

DEHLI.

Den fårade kvinnan pekar med ett smutsigt finger på min stora gravidmage.

– Vill du ha hjälp?

Jag tittar ner i hennes förlossningsväska där det bara ligger ett par blöjor och ryser till av tanken att föda i ett av plåtskjulen.

Sen skäms jag.

Mitt i slummen i Delhi blir orättvisan avgrundsdjup.

Annwari föser bort en grupp barn och för en plåtbit åt sidan. Innanför sitter en ung kvinna.  I hennes famn ligger ett spädbarn. Hon nickar trött mot mig och tittar beklagande på min gravida mage. Sedan återvänder hon till att försöka lugna bebisen.

– Jag plockade ut henne ur magen. Och flickan där borta. Innanför den dörren har jag förlöst tvillingar, grannkvinnan har jag hjälpt föda fem barn, rabblar Annwari och pekar på barn efter barn i ett av Delhis enorma slumområden.

Kvinnorna vi möter i de trånga gränderna nickar men ler inte. De ser trötta ut, med flera barn som hänger i deras saronger och en nyfödd vid barmen.

Jag kan inte låta bli att tänka på att jag bara veckan tidigare gjort ett av flera ultraljud på ett toppmodernt sjukhus. Flera gånger har jag och barnets pappa fått höra barnets hjärta och jag har sett både fingrar och tår. Det betyder inte att allt är under kontroll, men resten avgör turen och naturen. Jag har så bra vård en gravid kvinna kan ha.

Kvinnorna i Delhis slum har en helt annan verklighet. De lever i ett av världens farligaste områden för att föda barn. Bara 19 procent kommer få professionell hjälp under sin förlossning, resten kommer föda med hjälp av Annwari eller hennes medsystrar. Hon har förvisso förlöst tusentals barn de senaste 14 åren men hon har ingen medicinsk utbildning. Vid minsta komplikation står hon handfallen med sina fem blöjor i förlossningsväskan.


Många lyfter fram att bland annat mödra- och barndödligheten minskar i världen. Det stämmer förvisso men det betyder inte att det är bra. Fortfarande dör över 760 000 spädbarn i Indien varje år. 2013 dog 190 av 100 000 mammor under sin graviditet (jämfört med 4 av 100 000 i Sverige). Orsakerna kan vara undernäring, havandeskapsförgiftning, infektioner eller förblödningar. Med ett ord: fattigdom. Det krävs fortfarande enorma insatser för att förhindra fullständigt onödiga dödsoffer. När jag frågar Annwari hur många barn eller mammor som dött under hennes vård vill hon inte svara.

Till slut frågar jag mödrarna: vad behöver ni för att situationen ska bli bättre?

– Piller så att vi slipper få barn överhuvudtaget, svarar de blixtsnabbt.

På kvällen stryker jag handen över min mage och tänker på hur hen är efterlängtad, redan älskad. Sen tänker jag på kvinnorna i slummen som inte ens vill ha sina barn. Hur kunde orättvisan bli så avgrundsdjup?