Bombernas verkliga offer var inte soldater – det var deras pappa

Turkiets flygattack avbröt en två år lång vapenvila med PKK – och den segdragna konflikten om Kurdistan fortsätter.

QANDIL, IRAK. Drygt två veckor har gått sedan de turkiska bomberna föll över byn Zargala.

Åtta personer dog under de raserade husen.

Turkiet uppger att de dödat gerillasoldater - men enligt såväl byborna som krudiska partiet HDP var samtliga offer civila.

– Jag räknade till 16 bomber, säger Jeger, vars 70-åriga svärmor dödades.


Vindolmar. Färskrullade, fuktiga vindolmar. Efter att ha avslutat telefonsamtalet med sin yngste son bestämde sig Aish Ahmed Mustafa, 70, för att göra vindolmar till sönerna som skulle komma hem dagen därpå.

Hon sade till sin man Khader, 86, att hon skulle stiga upp tidigt och börja förbereda för lunchen. För det gamla kurdiska paret var det en underbar nyhet att alla fem sönerna äntligen skulle samlas hemma, efter att de i veckor och månader varit vid fronten och krigat mot IS.

Eller, inte riktigt alla - en av sönerna dog redan i kriget mot Iraks diktator Saddam Hussein. Då som nu stöttade föräldrarna sönernas val att bli soldater. Under kriget mot Saddam hjälpte Aish Ahmed Mustafa till och med till. Hon brukade klättra uppför de steniga kurdiska bergen med mat till soldaterna.

Nu var hon för gammal för att klättra upp på bergen, men fortfarande lika stolt över att hennes söner nu valt att slåss mot IS, en av de värsta terrororganisationerna i modern tid.

– Men hon hann aldrig träffa sönerna och laga vindolmarna. Hon dödades den natten, säger hennes man Khader.

”Hon hann aldrig träffa sönerna och laga vindolmarna. Hon dödades den natten”

Vi möter honom långt upp i de delvis PKK-kontrollerade Qandilbergen i irakiska Kurdistan. Det är 45 grader varmt. Fåren som vandrar på bergen har sökt skydd under klippblock och enstaka träd. Bara ett fåtal bilar kommer längs den smala bergsvägen. Då och då hörs en drönare cirkulera över området.

Längs vägen finns flera minnesplatser över personer som dödats i krig, ibland civila, ibland soldater. På flera av bergens sluttningar finns enorma bilder på områdets hjälte: PKK-ledaren Abdullah Öcalan, som sitter fängslad på livstid i Turkiet.

Efter att ha passerat några av PKK:s vaktposter kommer vi till slut fram till Khader och hans familj. De har samlats en bit utanför PKK:s område för att sörja de familjemedlemmar som dog när Turkiet bombade Qandilberget klockan 04.10 den 1 augusti.

Khader möter oss på kryckor och sätter sig mödosamt ned. Hans söner hjälper honom. Han höjer sina båda armar och visar såren på armbågarna.

– Jag begravdes under rasmassorna när första bomben kom. Jag var helt fast och kunde inget göra. Min fru Aish Ahmed Mustafa var i ett annat rum och dog direkt, säger han.

Men hon blev inte det enda offret.

När sonen Hawden, som var hemma på permission från Peshmerga, dotterns man Jeger och flera andra grannar kom springande för att rädda Khader som var fast under husmassorna, kom flygplanen tillbaka och släppte ytterligare bomber.

– Jag räknade till 16 bomber, säger Jeger som lyckades rädda Khader från den andra vågen av bomber.

Ahmer Khader, 41, vid sin mors grav. Hon var en av åtta bybor som dödades när bomberna föll över Zargala.

Men flera andra dog, bland annat tre kusiner och en brorson. Och Hawden blev svårt skadad i ansiktet och förlorade medvetande. Han kördes i väg till sjukhuset.

En av dem som dog under räddningsaktionen var trebarnspappan Karox.

Hans fru Belaluk sitter tillsammans med de andra på gårdsplanen. Blek i ansiktet och med en svart sjal hårt runt håret. Hon håller i sin tre månader gamla bebis Sharmanga. Barnen Sina, 7, och Siver, 5, leker en bit bort. Belaluk ser apatiskt på. Ibland gungar hon Sharmanga lite förstrött.

– Jag vet inte vem som ska ta hand om oss nu. Jag har tre små barn att försörja, säger hon trött.

”Jag vet inte vem som ska ta hand om oss nu. Jag har tre små barn att försörja”

Männen runtomkring henne försäkrar henne att hon inte är ensam. Att de kommer hjälpa henne.

Farfadern Khader sjunker ihop lite i den vita plaststolen. Han vet inte var han ska bli av med sin stympade familj. Bara fem av sex söner är kvar och hans fru är borta. Dessutom är alla husen förstörda.

Sönerna Ahmed, Dalshad och Salim, som var vid fronten och krigade mot IS när bomberna föll, berättar att de möttes av en massaker när de kom hem. Deras hus var fullständigt sönderbombade, deras mor var död och deras äldste bror borta.

– Turkiet bombar alla kurder. De säger att de ska bomba PKK:s baser men de bombar kurder. Min mamma var väl ingen terrorist? Eller de andra, säger Dalshad och ser arg ut.

Storebror Ahmed klappar honom på axeln.

En stund senare tar Ahmed oss till gravplatsen där totalt fem av de åtta civila som dödades i attacken är begravda. Gravarna är prydda med lila och vita tulpaner och familjen har satt upp ett staket för att skydda gravarna.

Mitt bland gravarna finns en grävd men tom grav.

– Vi skulle begrava vår bror Hawden där. Vi trodde att han var död på sjukhuset. Men det visade sig vara fel. Han är i Turkiet och får vård, säger Ahmed och skakar förvirrat på huvudet.

KCK:s talesman Zagros Hiwa kallar flygbombningarna en massaker och hoppas att turkiske presidenten Erdogan en dag ställs inför rätta.

Ett par timmar tidigare har vi mött KCK:s talesman Zagros Hiwa, talesman för KCK, Koma Civakên Kurdistan, som fungerar som en form av paraplyorganisationen för de kurdiska gerillagrupperna, bland annat PKK. Vi träffar honom vid platsen där bomberna föll i byn Zargala.

Åtta personer dog under husen. Turkiet hävdar att de dödade gerillasoldater, inte civila. Enligt såväl byborna som det kurdiska partiet HDP, var samtliga civila. Två äldre kvinnor, en kvinnlig lärare, fem män.

Flera hus har smulats sönder av bomberna. En lila tygdocka och en grön boll ligger bland spillrorna. Och en ljusblå herrskjorta, aldrig använd, med etiketten kvar.

– Jag kan bara säga att vi inte har en bas här, de ligger ganska långt bort, säger Zagros Hiwa.

Han har varit i bergen i mer än tio år. För honom var Turkiets anfall väntat.

– Att HDP tog sådan makt i sommarens val var ett stort hinder för Erdogan. Nu kan han inte skapa sitt välde. Det han gör nu handlar inte om PKK, eller några gerillasoldater, utan om att ta makten från kurderna, säger han.

”Det han gör nu handlar inte om PKK, eller några gerillasoldater, utan om att ta makten från kurderna”

Zagros Hiwa pekar ut över rasmassorna.

– Här har skett en massaker, säger han. Erdogans enda sätt att undgå rättsliga följder för krigsbrott är att förbli president. Det här kommer fortsätta.

Med anfallet mot den lilla byn Zargala bröts en två år lång vapenvila mellan Turkiet och PKK. Sedan den 1 augusti har Turkiet fortsatt att flygbomba flera av PKK:s baser i Turkiet och Irak. PKK har hämnats genom attacker längs gränsen. Även Istanbul har drabbats av attacker, men de tros ha begåtts av vänsterextrema partiet DHKP-C. Inget tyder på att en ny vapenvila är på gång.

Situationen är komplex. Strax före anfallet mot Qandilberget gick Turkiet ut med att de skulle börja bomba IS och tillåta USA använda flygbasen i Incirlik. Trots västs påtryckningar har Turkiet i flera år varit emot detta och misstänks ha tillåtit IS-soldater passera tämligen obehindrat över gränsen. Nu ändrade de sig och förklarade samtidigt att vapenvilan med PKK var över. Därefter började de bomba PKK-baser.

Turkiets president Erdogan.

Turkiets vändning kan bero på en stor attack i gränsstaden Suruc mot en grupp kurdiska ungdomar som samlade pengar för att bygga upp Kobane. Attacken ledde till stor kritik i Turkiet och protestanter menade att regimen inte gjort något för att skydda kurderna vid gränsen. Under samma tid dödades också några turkiska soldater vid gränsen, troligen av PKK.

Kanske vill Turkiet hämnas på IS, eller PKK. Eller så beror det på valresultatet i juni då det kurdiska partiet HDP för första gången passerade 10-procentgränsen till parlamentet och satt Erdogans parti AKP i gungning. Fortfarande två månader senare har inga partier kunnat enas om en koalitionsregering och det lutar åt ett nyval i november.

Attackerna mot PKK är internationellt sett komplicerade. Såväl USA som Nato har vetat att PKK, som är på terroristlistan, stridit sida vid sida med YPG i Syrien och Peshmerga i Irak. Tillsammans har de lyckats stoppa IS från att ta Kobane och Sinjarberget dit 100 000-tals yezidier flydde i augusti förra året. På många sätt har de kurdiska gerillagrupperna varit västs bästa vänner i kriget mot IS. Nu bombas de av Turkiet, som allierat sig med USA och Nato.

”Vi hade gjort upp en lägereld för att äta mat när vi plötsligt blev beskjuta”

I utkanten av Qandil möter jag krigsskadade Baban, 24, som tillsammans med YPG stridit sida vid sida med PKK. Först i Kobane i Syrien, en stad som blev en symbol för att IS gick att besegra, och senare på Sinjarberget som länge var en symbol för hur IS intog, kidnappade och terroriserade alla grupper som inte tänker som dem. Nu är berget under kontroll av de kurdiska grupperna.

– Jag hade varit på Sinjar ett tag när jag skadades. Vi hade gjort upp en lägereld för att äta mat när vi plötsligt blev beskjuta. Sedan försökte vi omringa IS-fienden men de sköt ett raketgevär rakt mot oss och jag träffades av något. Först svimmade jag och när jag vaknade såg jag att min arm och mitt ben var alldeles söndertrasade.

Baban togs snabbt till sjukhus och benet gick att rädda men inte armen. Nu väntar en lång period av sängliggande återhämtning.

– Jag ångrar inget, det är vår skyldighet att skydda vårt folk, säger han.

Enligt honom har PKK alltid varit där tillsammans med YPG eller Peshmerga och stridit mot IS. De är den gerillagruppen med största stridsvana och har tagit stort ansvar i kriget mot IS.

– När vi strider är vi samma. Peshmerga, YPG och PKK. Vi har samma fiende.

Baban är inte förvånad över att Turkiet misstänks ha dödat civila.

– Jag tror inte Turkiet bryr sig om vem de bombar så länge det är kurder, säger han.


Attackerna har påverkat hela Qandilberget, även de som inte är med i PKK. Längs vägen möter jag en familj som tvättar fårull i den kalla floden. Svetten rinner på alla men trots den 45-gradiga solen slutar de inte. De vill bli klara med alla de 70 pälsarna under dagen så att de slipper köra längs vägarna igen.

– Alla vi chaufförer är oroliga nu när Turkiet börjat bomba igen. Det är lätt att de bombar en bil som de gjorde för några år sedan, säger Kameran.

Ändå vill de inte lämna området.

– Nä, det går ju inte. Vi har vårt hem och våra djur här, säger Kamera.

En bit bort möter vi PKK-soldaten Dersim. Han har ansvar för en provisorisk vaktpost tillsammans med ytterligare en ung soldat. Dersim har varit med PKK i Qandil i tio år.

– Turkiet är vår fiende så vi förväntar oss att de ska anfalla, säger Dersim.

Han har inte så mycket åsikter om möjligheterna till en ny vapenvila.

– Det är politik och om Öcalan säger att det är vapenvila så är det så. Men Turkiet är vår fiende.


Borta vid gravplatsen med de fem nygrävda gravarna och en tom, går Ahmed omkring. Han rättar till kransen som ligger på hans mor Aish Ahmed Mustafas gravplats och stryker med handen över sin brorsons grav. Han önskar att han hade fått äta vindolmarna Aish Ahmed Mustafa hade lovat natten innan hon dödades. Att han skulle ha fått en middag till med sin mamma.

– Men vi kommer fortsätta vårt arbete med Peshmerga. Det är vårt uppdrag, vår skyldighet mot vårt land att skydda det mot grupper som IS. Så fort de vill kommer vi. Det här kommer inte stoppa oss i kriget mot IS, säger han.