Foto: Olivier Hoslet / Epa / Tt

Tidslinje: Storbritanniens kluvna förhållande till Europa

Storbritannien har länge haft ett kluvet förhållande till Europa. Här är viktiga händelser från andra världskrigets slut till folkomröstningen om Brexit 23 juni.

1945: Delar upp Europa

Storbritannien deltar som en självklar partner när segrarmakterna i andra världskriget håller konferenser i Jalta och i Potsam för att bestämma Europas utseende efter kriget. Premiärminister Winston Churchill efterlyster nationer med fria demokratiska val. Han byts ut mitt under konferensen i Potsdam sommaren 1945 av Labourledaren Clement Atlee som vunnit valet i hemma i Storbritannien.

1946: Churchills varning

Winston Churchill – inte längre premiärminister – håller tal i Fulton, Missouri där han varnar för att en järnridå sänkt sig över Östeuropa. Storbritannien börjar se Sovjetunionen som det stora problemet, inte Tyskland längre. Storbritannien har en av ockupationszonerna i det besegrade Tyskland. Churchill vill se ett ”förenat” Europa.

1947: Tvingas släppa kolonier

Indien får sin självständighet från Storbritannien. London har inte råd att hålla imperiet längre. Året efter släpper britterna även Palestina och under de kommande 20 åren blir de flesta kolonier självständiga.

1948: Sluter försvarspakt

Storbritanniens statliga sjukvårdssystem NHS bildas. De första invandrarna från brittiska samväldesländer börjar anlända. Under 1950- och 1960-talen kommer många från den indiska kontinenten liksom från Karibien. Storbritannien sluter en försvarspakt i Bryssel tillsammans med Frankrike, Belgien, Nederländerna och Luxemburg. Riktat delvis mot Tyskland, men främst mot Sovjet.

1949: Nato bildas

Försvarsalliansen Nato bildas. Förutom länderna från försvarspakten i Bryssel, så deltar även USA och Kanada. Samma år skapas också Västtyskland av de amerikanska, brittiska och franska zonerna och splittringen av Tyskland är i praktiken ett faktum.

1950: Ställer sig utanför

Frankrikes utrikesminister Robert Schuman lägger fram förslag om en Kol- och stålunionen mellan Västtyskland och Frankrike. Tanken är att det ska säkra långsiktigt ekonomiskt samarbete mellan de forna ärkefienderna. Storbritannien är inte intresserat av att vara med. Hälften av britternas export går fortfarande till samväldet, mer än dubbelt så mycket som exporten till västra Europa.

1951: Churchill tar åter makten

Winston Churchill återkommer till makten, sedan Labour förlorat valet. Det impopulära Korea-kriget en viktig valfråga.

1952: Första steget mot EU – utan britterna

Den Europeiska kol- och stålgemenskapen träder i kraft. Medlemmar är Västtyskland, Frankrike, Belgien, Nederländerna och Luxemburg. Embryot till EU är fött. Britterna är inte med. Drottning Elizabeth II tillträder efter sin pappas plötsliga död. Hon kröns året efter.

1956: Suez-krisen

Storbritannien och Frankrike angriper tillsammans med Israel Egypten för att säkra kontrollen över Suez-kanalen. Anthony Eden är nu premiärminister, sedan Churchill pensionerats året innan. USA reagerar starkt emot kriget, och London och Paris får snabbt retirera. De brittiska politikerna drar slutsatsen att aldrig gå emot USA igen. Fransmännen känner att de aldrig kan lita på USA igen.

1957: Ställer sig utanför Rom-fördraget

Frankrike, Västtyskland, Benelux-länderna och Italien möts i Messina på Sicilien och skriver under Rom-fördraget som bildar den Europeiska ekonomiska gemenskapen, senare oftast kallat EG, föregångaren till EU. Storbritannien bestämmer sig för att stå utanför, delvis för att inte reta det Brittiska samväldet som fortfarande står för 40 procent av handeln.

1960: Bildar eget frihandelsområde

Storbritannien bildar ett eget frihandelsområde med länder som inte är med i EG. Storbritannien är det klart största landet i EFTA, där även Sverige, Norge, Danmark, Österrike, Portugal och Schweiz ingår.

1961: Ansöker om EG-medlemskap

Storbritannien ändrar sig och den Konservativa regeringen under ledning av Harold MacMillan lämnar in en ansökan om medlemskap i EG. Det är hos Labour de flesta motståndarna finns. Labourledaren Hugh Gaitskell varnar i ett tal året efter för att EG-medlemskap är ”slutet på Storbritannien som självständig nation, slutet på tusen års historia.”

1962: Uppmärksammat tal

Den förre amerikanske utrikesministern Dean Acheson summerar upp den brittiska situationen med ett känt citat: ”Storbritannien har förlorat ett imperium, men har ännu inte hittat en roll”.

1963: de Gaulle vill stoppa Storbritannien

Chocken i Paris. Frankrikes president Charles de Gaulle meddelar vid en presskonferens att Frankrike lägger in sitt veto mot brittiskt EG-medlemskap. Han fruktar att EG till slut ska hamna under amerikansk kontroll ifall Storbritannien släpps in. Premiärminister Harold Macmillan känner sig djupt sviken.

1964: Labour tar makten

Labour vinner makten igen under ledning av Harold Wilson. Labour utökar sitt mandat i underhuset vid ett nytt val två år senare.

1966: Ökat beroende av Västeuropa

Storbritannien drar sig tillbaka ”öster om Suez”. Hädanefter koncentreras de militära resurserna på Europa och hotet från Sovjet. Landet börjar få ekonomiska svårigheter och är mer beroende av västra Europa. England vinner fotbolls-VM på hemma plan. Enda gången detta skett.

1967: Ny EG-ansökan – och nytt nej

Storbritannien lämnar in en ny ansökan om EG-medlemskap. Charles de Gaulle säger nej ännu en gång. Abort och homosexualitet legaliseras.

1970: Hoppet tillbaka

De Konservativa vinner valet under ledning av Edward Heath. Europa har spelat roll i valet. Heath är starkt för medlemskap. Charles de Gaulle har avgått året innan i Frankrike innan och det öppnar upp för ett nytt brittiskt försök att gå med i EG.

1971: Vinner viktig debatt

Den konservativa regeringen vinner en debatt i underhuset om att landet ska ansöka om medlemskap. ”Så här är det. Vi har en ny chans till storhet. Vi måste ta den nu”, säger Edward Heath i ett tv-tal.

1973: Tredje gången gillt

Storbritannien blir ny EG-medlem tillsammans med Danmark och Irland som också blir nya medlemmar den 1 januari.

1974: Minoritetsregering

Labours Harold Wilson blir ny premiärminister i en minoritetsregering i februari. Vinner en liten majoritet vid ett nytt val i oktober samma år.

1975: Brexit 1

Britterna håller folkomröstning om huruvida landet ska vara med i EG. Nej-sidan leder med 70 procent i början, men opinionen svänger och när folkomröstningen hålls den 6 juni så röstar mer än två tredjedelar för medlemskap. Det är första gången britterna håller en nationell folkomröstning.

1976: Fälls av Europadomstolen

Storbritannien fälls av Europadomstolen för de brittiska säkerhetsstyrkornas aggressiva metoder i Nordirland. En första påminnelse om att Europa kan genera London. Storbritanniens ekonomi är i djup kris och tvingas låna pengar från Internationella valutafonden IMF.

1979: Thatcher tar makten

Missnöjets vinter med omfattande strejker. I maj vinner de Konservativa makten och Margaret Thatcher blir landets första kvinnliga premiärminister. Skottland och Wales säger nej till ökat självstyre i lokala folkomröstningar.

1981: Europa-vänliga bryter sig loss

Labour är fortfarande det mest EG-kritiska partiet. De Europa-vänliga bryter sig loss och bildar det Socialdemokratiska partiet. London skakas av svåra kravaller i Brixton. Thatcher impopulär för sin ekonomiska åtstramningspolitik.

1982: Falklandskriget

Argentina invaderar Falklandsöarna, men Margaret Thatcher sänder ner den brittiska flottan för att återerövra kontrollen över området. 655 argentinare och 255 britter dödas i kriget, som blir en stor framgång för Thatcher.

1984: Storbritannien får EG-rabatt

Margaret Thatcher har i flera år argumenterat för att landet borde få en rabatt från EG. Storbritannien är en av de stora nettobidragsgivarna. Hon får sin vilja fram till slut detta år.

1985: Thatcher positiv EU:s inre marknad

Jacques Delors - före detta fransk finansminister - tar över som EG-kommissionens ordförande. Blir inledningen på en mycket aktiv period. Han är arkitekten bakom EU:s inre marknad där varor, tjänster, personer och finanser fritt ska kunna röra sig över gränserna. Thatcher är till en början positiv till den inre marknaden.

1987: Thatcher vacklar om EG

Margaret Thatcher vinner ett historiskt tredje val. Det är under denna hennes sista period som hennes skepsis mot Bryssel växer på allvar. Hon misstror bland annat socialisten Delors planer på att även ge EG - framtidens EU - en social dimension och låta Bryssel fatta beslut om exempelvis arbetslagstiftning.

1988: Talet i Brygge

Thatcher håller ett känt och djupt Bryssel-kritiskt tal i den belgiska staden Brygge. ”Vi har inte framgångsrikt rullat tillbaka statens gränser i Storbritannien, bara för att få dem återinrättade på en europeisk nivå, med en europeisk superstat som utövar sin domineras från Bryssel”, säger hon bland annat.

1989: Muren faller

Thatcher är mycket skeptisk till det återförenade Tyskland. Frankrike driver på förslaget om en gemensam valuta. Tyskland går mer på att ge upp D-marken i utbyte mot återförening. Storbritannien gör klart att man inte vill delta i ytterligare fördjupning av samarbetet inom Europa.

1990: Europa blir Thatchers fall

Hennes allt mer hårda motstånd mot Bryssel leder till att hennes vice premiärminister Geoffrey Howe avgår. Några veckor senare har Thatcher själv tvingats bort och John Major tar över. Storbritannien har inga planer på att ge upp sin valuta, men binder kursen och går med i europeiska växelkursmekanismen.

1991: Konservativa partiet allt mer splittrat

John Major säger vid ett besök i Tyskland att Storbritannien hör hemma ”i Europas hjärta”. Men hans Konservativa parti blir alltmer splittrat i Europa-frågan. Vid toppmötet i Maastricht i december skapas den Europeiska unionen, EU. Datum sätts för när euron ska införas. John Major säkrar att Storbritannien kan ställa sig utanför lagstiftningen på det sociala området.

1992: Eurotunneln öppnas

John Major och de konservativa vinner valet. Eurotunneln öppnas mellan Storbritannien och Frankrike. Storbritannien och pundet tvingas i september överge växelkursmekanismen och pundet rasar i värde. I EU finns en spricka mellan de som vill fördjupa samarbetet - som Frankrike - och de som vill utvidga EU - som Storbritannien. I praktiken kommer bägge processer att äga rum.

1993: Trupper till Balkan

Kriget i det forna Jugoslavien rasar för fullt och Storbritannien är ett av de länder som bidrar med mest FN-trupp. London argumenterar emot utländsk militär inblandning, bland annat av rädsla för sina egna soldater. USA ingriper till slut 1995 och får slut på kriget.

1995: Schengenavtal – utan Storbritannien

Schengen-avtalet börjar träda i kraft och gränskontrollerna tas bort mellan medlemsländerna. Avtalet förhandlades fram 1990, och Storbritannien valde att stå utanför. Landet har fortfarande kvar sina gränskontroller.

1997: Tony Blair tar makten

Labour återkommer till makten med Tony Blair som premiärminister. Labour har nu en positivare syn till EU än vad de Konservativa haft. ”Vi måste sluta med att driva mot en isolering i Europa och påbörja ett konstruktivt engagemang igen”, säger Blair. Labour-regeringen säger att Storbritannien kan gå med i euro-zonen men fem villkor måste först vara uppfyllda. Skottland och Wales säger ja i nya folkomröstningar om ökat självstyre.

1999: Ställer sig utanför eurosamarbetet

Storbritannien bestämmer sig för att ställa sig utanför eurosamarbetet. Blair säger att Storbritannien är en bro mellan USA och Europa. Säger i ett tal i Chicago att det internationella samfundet har en moralisk plikt att ingripa i ställen som Kosovo där svåra övergrepp äger rum mot civilbefolkningen. Blir inledningen på några år av aktiv brittiska utrikespolitik, ofta i nära samarbete med USA.

2001: Hjälper USA militärt

Tony Blair ser terrorattacken mot USA den 11 september 2001 som en chans att skapa en mer rättvis värld. ”Kalejdoskopet har skakats om, bitarna är i rörelse, låt oss bygga om världen kring oss”, säger han. Brittiskt flyg och marktrupp hjälper USA i invasionen av Afghanistan.

2003: På kollisionskurs med Tyskland och Frankrike

Storbritannien är USA:s viktigaste allierade vid invasionen av Irak. Men några massförstörelsevapen hittas inte, och Tony Blair återfår aldrig sin tidigare popularitet på hemmaplan. Hans Irak-politik leder också till att han hamnar på kollisionskurs med Frankrike och Tyskland som bägge varit emot invasionen.

2004: Röstar för ett större EU

EU utvidgas österut med tio nya medlemmar. Storbritannien har varit för utvidgningen. Vill hellre bredda än fördjupa samarbetet. Den brittiska regeringen låter medborgare i östeuropeiska länder komma till Storbritannien och söka arbeta utan någon övergångsperiod. Labour-regeringen tror det ska komma mellan 5 000 och 13 000 per år. De har på tok fel. Det kommer i snitt 170 000, främst från Polen.

2005: EU-skeptiker väljs in

Labour vinner valet en tredje gång under ledning av Tony Blair. Han har gjort klart att han kommer att avgå före nästa val. En majoritet av de Konservativa som väljs in är EU-skeptiker. London skakas av ett terrordåd den 7 juli då 52 personer dödas när fyra självmordsbombare spränger sig på tunnelbanan och en buss.

2007: Gordon Browns euro-motstånd

Tony Blair avgår och ersätts av sin finansminister Gordon Brown. Brown fortsätter sitt hårda motstånd mot euron. Många brittiska tidningar är också djupt EU-kritiska i sin rapportering och har varit så i flera år.

2010: Cameron premiärminister

De Konservativa återkommer till makten men tvingas samarbeta med EU-positiva Liberaldemokraterna. David Cameron blir ny brittisk premiärminister. Han tillhör partiets mer EU-vänliga flygel men leder ett svårt splittrat parti.

2011: Röstar mot stabilitetspakt

Storbritannien driver tillsammans med Frankrike genom militära aktioner mot Libyen. 26 av 27 EU-länder länder röstar för en stabilitetspakt i kampen mot den pågående euro-krisen. Cameron och Storbritannien det enda landet som röstar emot.

2012: Kravaller vid hemma-OS

Sommar OS arrangeras i London. Många brittiska framgångar. Svåra kravaller utbryter i norra London.

2013: Camerons löfte

David Cameron säger vid ett tal att om de Konservativa vinner en egen majoritet vid nästa val, så kommer Storbritannien att hålla en folkomröstning om huruvida landet ska stanna var i EU eller inte. Den ska hållas senast 2017 säger han. Cameron lider ett svårt utrikespolitisk nederlag när underhuset röstar emot militära aktioner i Syrien.

2014: Skottland röstar

Skottarna håller folkomröstning om Skottland ska bli en självständig nation eller inte. Skottland har sitt eget parlament sedan 1999 och det Skotska Nationalistpartiet styr sedan 2012 med egen majoritet. SNP är för självständighet. Nej-sidan vinner, men Cameron lovar Skottland än mer självstyre.

2015: Klart för folkomröstning

De Konservativa vinner överraskande en egen majoritet i parlamentsvalet. Därmed står det också klart att det blir en folkomröstning. Cameron vill först förhandla fram bättre villkor för Storbritannien innan han utlyser datum.

2016: Brexit?

Cameron återvänder nöjd hem från EU-förhandlingar i februari och tillkännager att folkomröstningen om EU ska hållas den 23 juni. Flera tunga ministrar i hans regering ställer sig på Brexit-sidan, däribland Michael Gove och Boris Johnson.