Svarta pantrarna: Urcoola frihetskämpar, idoler – och grymma mördare

Ny dokumentärfilm skildrar de Svarta pantrarna. Men enligt kritiker är det en ensidig bild av partiet som målas upp.

I kategorin Världspolitik

LONDON.

Nästa år har det gått 50 år sedan de Svarta pantrarna gjorde sin entré på den amerikanska politiska scenen.

En ny lovprisad dokumentär – ”Black Panthers: Vanguard of the Revolution” – porträtterar nu organisationen för dagens publik.

Och utmaningarna känns igen.

Men filmen får också kritik för att sopa de mörkare sidorna av de Svarta pantrarna under mattan.

Medlemmar av Svarta pantrarna demonstrerar till stöd för den fängslade grundaren Huey Newton i en förort till Oakland 1968. Bilden kommer från dokumentärfilmen ”Black Panthers: Vanguard of the Revolution”. Foto: Stephen Shames

Det är onekligen en film som ligger rätt i tiden. I början av dokumentärfilmen, som är gjord av Stanley Nelson, visas gamla tv-nyhetsklipp om spänningar mellan polis och svarta invånare i USA:s storstäder.

Det låter nästan som aktuella nyhetssändningar från städer som Ferguson, Baltimore eller New York. Städer som i år och i fjol har skakats av oroligheter och protester sedan afroamerikaner skjutits ihjäl av poliser eller avlidit i häktet. När det hölls manifestationer i Ferguson på årsdagen av Michael Browns död – han sköts ihjäl av en vit polis – så slutade det exempelvis med att ytterligare en afroamerikan blev skjuten.

Aktivistgrupper som Black lives matter – Svarta liv har betydelse – har genomfört stora protestaktioner. Det är ett ämne som diskuterats ofta och mycket i amerikanska medier. När Stanley Nelson började arbetet med sin dokumentär om Svarta pantrarna för sju år sedan så kände han att många frågor fortfarande hade relevans, men han förutsåg inte att ämnet skulle bli så här aktuellt.

– Vi kunde givetvis inte ana att vi skulle befinna oss där vi är nu, med flera dödsskjutningar under det senaste dryga året. Det har verkligen ändrat hur folk i det här landet ser på polisbrutalitet, säger han i en intervju med Los Angeles Times.

  • Huey Newton grundade Svarta pantrarna 1966. Han hamnade i upprepade konfrontationer med polisen och sköt bland annat ihjäl en trafikpolis 1967. Foto: Stephen Shames
  • Bobby Seale, till vänster, grundade Svarta pantrarna tillsammans med Huey Newton.
  • Elridge Cleaver var en medgrundare till partiet och blev senare i livet mormon och övertygad republikan.
Helskärm

De Svarta pantrarna startades av två unga afroamerikaner – Huey Newton och Bobby Seale – i Oakland Kalifornien i oktober 1966. Deras idé var att konfrontera polisens våld mot svarta, genom att själva beväpna sig. De började patrullera gatorna för att ha koll på hur polisen agerade.

Då, 1966, fanns det bara 16 afroamerikanska poliser i en styrka på 661 poliser.

Newton kunde sina lokala lagar i Kalifornien. Han visste exempelvis att man hade rätt att vara beväpnad offentligt så länge man tydligt visade vapnet och inte riktade det mot någon. I maj 1967 fick de sedan stor nationell uppmärksamhet när en grupp beväpnade pantrar tog sig in i delstatskongressen i Sacramento. De kom klädda i svarta läderjackor och baskrar. De såg übercoola ut, tyckte en del.

”De där stjärnorna, de älskade den där skiten. De åt upp allt.”

Och partiet växte. De Svarta pantrarna öppnade kontor över hela USA, det fanns många supportrar bland vänsteraktivisterna som redan protesterade mot Vietnamkriget och även flera av Hollywoods stora lät sig charmas.

– Det kunde ha varit min son, sa Marlon Brando efter att en 17-årig Svart panter skjutits till döds 1968.

När kompositören Leonard Bernstein höll en kändispackad fest hemma i New York så fanns flera uniformerade Svarta pantrar på plats. Eller som en före detta panter säger i dokumentären:

– De där stjärnorna, de älskade den där skiten. De åt upp allt.

  • Ett gäng barn går förbi en hus med ”Panther power” klottrat på tegelväggen. Bilden är från filmen ”Black Panthers: Vanguard of the Revolution”. Foto: Stephen Shames
  • The Black Panther Party engagerade sig bland annat i att servera gratis frukost till skolbarn. Bilden är från nya filmen.
Helskärm

Författaren och journalisten Tom Wolfe skrev en lång artikel för veckotidningen New York 1970.

Han kallade de rika och kända som flörtade med revolutionära idéer och Svarta pantrar för ”radical chic”.

TRE LEDANDE SVARTA PANTRAR

HUEY NEWTON

Han var bara 24 år när han grundade Black Panthers Party i Oakland, Kalifornien. Han hamnade i upprepade konfrontationer med polisen och sköt bland annat ihjäl en trafikpolis 1967. Han sköts ihjäl 1989 i ett knark- och gängrelaterat bråk.

BOBBY SEALE

Den ende av de ledande Svarta pantrarna som fortfarande lever. Grundade partiet tillsammans med Huey Newton 1966. "Frihet till varje pris", var deras slogan. De citerade den mördade Malcolm X.

ELDRIDGE CLEAVER

Var Svarta pantrarna informationsminister och ledde partiet när Newton satt i fängelse. Levde ett tag i exil i Kuba och Algeriet. Hamnade i bråk med Newton. Blev senare mormon och övertygad republikan. Avled 1998.

Visa merDölj

Men dåvarande FBI-chefen J Edgar Hoover tog pantrarna på allvar. I september 1968 gick han så långt att han kallade partiet för ”det största hotet mot landets interna säkerhet”. FBI hade redan året innan inlett en kampanj för att "neutralisera” det FBI såg som ”svarta nationalistiska hatgrupper”. De använde sig bland annat av infiltratörer för att slå splittring och misstro inom och mellan grupperna.

Det är också på FBI som Stanley Nelson lägger skulden för att så mycket gick snett med pantrarna.

– Om jag fick välja ut en enda sak så blir det J Edgar Hoover och FBI, säger han till the Guardian.

– Vi ville visa den tidigare förståelsen för Svarta pantrarna, varför de sågs som en inspiration och inte som något skamligt. Vi ville ge filmen en känsla av den revolutionära anda som rådde.

Men det hör definitivt också till historien att många av de ledande figurerarna i partiet var mördare och våldtäktsmän. Huey Newton sköt exempelvis ihjäl trafikpolisen John Frey sedan han blivit stoppat en tidig oktobermorgon 1967.

Rättegången fick stor uppmärksamhet och en ”Free Huey”-kampanj drogs i gång. Han fälldes först för dråp, men släpptes 1970. Året efter besökte han Mao Zedongs Kina mitt under kulturrevolutionen och hyllades som en hjälte.

En folkmassa protesterar i Washington i november 2014 efter att domstolen i Missouri vägrat åtala Ferguson-polisen Darren Wilson för att ha skjutit ihjäl 18-årige Michael Brown. Foto: Carolyn Kaster

De Svarta pantrarna hade internationella band med många av världens mest hårdföra kommuniststater, från Maos Kina till Kim Il-sungs Nordkorea. Huey Newton skulle 1974 fly till Kuba sedan han mördat en 17-årig prostituerad. Hans ”första icke-politiska mord”, skulle han medge senare, men han friades under rättegången sedan ett vittne tagit tillbaka sin berättelse.

Även en annan ledande svart panter – Eldridge Cleaver – flydde för övrigt till Kuba, sedan han skadat två poliser i ett överfall.

En sak som filmen också lyfter fram är den roll kvinnorna spelade i Svarta pantrarna.

Partiet leddes av en kvinna – Elaine Brown – under några år på 1970-talet. I början av 1970-talet var en majoritet av medlemmarna kvinnor. Men det var ingen lätt kamp för jämlikhet. Många av männen i Svarta pantrarna var öppet sexistiska och nedlåtande. Eller som Elaine Brown skrev i sina memoarer 1992, ”A Taste of Power”: ”Lyckade vi övervinna detta? Naturligtvis inte. Eller som jag brukade säga: ”Vi fick inte dessa bröder från den revolutionära himlen”.

Och inte heller kvinnorna var främmande för våld. En av dem som intervjuas i filmen är Ericka Huggins. Hon var med och bevittnade när 19-årige Alex Rackley torterades och mördades av de Svarta pantrarna. Han var själv medlem men misstänktes felaktigt för att vara FBI-informatör. Han fick kokhett vatten hällt över sig och låg fastbunden i en säng i tre dagar innan han ”erkände” och sköts.

”Kritiker lastar dem i dag för att bidragit till den vapenkultur och gängmentalitet som fortfarande plågar många afroamerikanska kvarter.”

Det är inget som nämns i filmen, men när the Guardian frågar varför Ericka Huggins stannade i en organisation där flera ledande personer var sadistiska mördare, svarar hon:

– För jag hade min lojalitet med partiet, och inte FBI:s iscensättningar. Jag ville tjäna folket. Det var därför jag stannade.

De Svarta pantrarna upplöstes formellt 1982 och hade mot slutet bara en handfull medlemmar.

Kritiker lastar dem i dag för att bidragit till den vapenkultur och gängmentalitet som fortfarande plågar många afroamerikanska kvarter.

Andra menar att de riktade strålkastarljuset på viktiga orättvisor och gav många svarta en känsla av stolthet. Klart är att många av problemen fortfarande består.