Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Magnus Falkehed

Jasminrevolutionen 2.0: Islamistpartiet vill slänga ut mullor och imamer ur politiken

Foto: Fethi Belaid / AFP AFP

PARIS.

Handen på hjärtat: hur sexigt låter det med en partikongress i Tunisien?

Håll i dig, för Ennahdakongress som hölls denna helg utanför Tunis kan visa sig vara lika rock’n’roll som jasminrevolutionen 2011 – som i sin tur öppnade vägen för den skakiga arabiska våren.

Det tunisiska islamistpartiets ledning vill vilja slänga ut mullor och imamer ur politiken.

– Vi vill att utövning av religion ska vara helt frånskilt politiken, sa det tunisiska islamistpartiet Ennahdas partiledare, Rached Ghannouchi i helgen till Le Monde.


Sug på den karamellen. Ett islamistparti med rötter i det Muslimska brödraskapet som inte vill ha predikan i politiken? Ledaren repeterade det inför sina anhängare i helgen. De hade samlats i en sporthall utanför Tunis. Showen inleddes med en flickkör, rapporterade Jeune Afrique.

Tunisen: Detta hände efter revolutionen

2011: Revolution. Diktatorn Zine al-abidin Ben Ali flyr landet. Protestvågen sätter hela arabvärlden i gungning. Islamistledaren Rached Ghannouchi kommer tillbaka i triumf efter 20 år i exil.
2013: Islamistpartiet Ennahda väljer bereder plats för en övergångsregering. Två politiska mord mot sekulära politiker skakar landet.
2014: En ny, och för regionen liberal grundlag införs. Det sekulära partiet Nidaa Tounes blir ledande i regeringen, vid sidan av Ennahda. 88-årige veteranpolitikern Essebsi blir president.
2015: Två blodiga attentat, i Tunis och senare i Sousse dödar 60 utländska turister. IS tar på sig dåden. Undantagslagar införs. Kvartetten, det vill säga fyra organisationer ur civilsamhället (fackförbund, advokatsamfund, arbetsgivarförening och en förening för mänskliga rättigheter) tilldelas Nobels fredspris för det gemensamma arbetet med att förhandla fram nya institutioner för landet.
2016: Islamistpartiet säger sig vilja skilja på politik och religion. Rached Ghannouchi återväljs på posten som partiledare.


Detalj: ingen av sångerskorna var beslöjad. På det följde en debatt om islamisterna skulle kvotera in tio procent kvinnor i det styrande organet – eller kanske fler?

För att förstå vad som har hänt måste vi gå spola tillbaka bandet fem år. Till en speciell januaridag.


Vårt flygplan rundade två stora, tjocka rökpelare från fängelset och från en oljedepå i staden Monastir. På flygplatsen visste polisen inte längre vilka regler som gällde, om de skulle arrestera oss eller släppa ut oss i skymningen? Den skräckslagne biluthyraren brydde sig inte ens om att fylla i kontraktet.

Protester och demonstrationer i Tunisien i januari 2011. ”Vi hade landat i ett totalt kaos. I en revolution”, skriver Expressens Magnus Falkehede.
Foto: Christopher Furlong / ALL OVER PRESS

Vi hade landat i ett totalt och oväntat kaos. I en revolution helt enkelt.

Det var den 15 januari 2011 och det rådde en total oförutsägbarhet i staden. Militär sköt på miliser och medborgargarden jagade regimens agenter som i sin tur jagade regimmotståndare.

Jag vet inte vart det här bär, men aldrig någonsin kommer något att bli som förr i Tunisien

Men redan då, när vi försökte undvika kulor och soppatorsk, så fanns det på revolutionens allra första dygn en grundmurad övertygelse hos tunisierna.

Eller som Muhammed på det tomma hotellet där vi sökte skydd sade till oss, med eftertryck:

– Jag vet inte vart det här bär, men aldrig någonsin kommer något att bli som förr i Tunisien. Det finns ingen väg tillbaka.

Kvartetten som mottog Nobels fredspris i fjol: ”Tunisiens nationella dialogkvartett” som är en grupp av fyra tunisiska organisationer som arbetar för en stabil demokrati efter jasminrevolutionen 2011.
Foto: Mohamed Krit / POLARIS POLARIS IMAGES

Fem år senare har Tunisiens civilsamhälle (den så kallade kvartetten) fått Nobels fredspris och landet håller mot alla odds kaoset stången.

Det är som om tunisierna från första stund visste att det bara fanns en väg ut ur det mörker som snart skulle omge dem, västerut i Algeriet med en föråldrad militärjunta och österut med unga blodtörstiga IS-krigare som störtar Libyen i avgrunden.

Den vägen möjliggjordes av tunisiernas unika förmåga att ömsa skinn, att anpassa sig.


Under tiden som vi, den där januarikvällen 2011, mejlade hem våra bilder och texter från revolutionen befann sig Rached Ghannouchi i London i exil.

Ledaren för Tunisiens islamistiska, värdekonservativa opposition visste nog inte heller vad han skulle tro om en revolution som drevs genom av facebookande ungdomar.

När diktatorn flytt återfick islamisterna fattningen snabbt. Med disciplin och god organisationsförmåga stod de enade

Rached Ghannouchis värdekonservativa bröder, ofta inspirerade av det Muslimska brödraskapet, led svårt av diktatorn Ben Alis förtryck. Brödraskapets medlemmar fängslades, misshandlades och våldtogs på löpande band i diktatorns häkten.

Samtidigt anklagades islamisternas för komplotter och diverse våldsamheter för att få sina landsmän att följa deras syn på sharia och islam.

När diktatorn flytt återfick islamisterna fattningen snabbt. Med disciplin och god organisationsförmåga stod de enade, till skillnad mot en långt mer brokig, konfessionslös opposition.

Redan 2011 vann Ennahda Tunisiens första folkomröstning och Rached Ghannouchis parti kunde bilda en regering.

2011: Rached Ghannouchis parti bildar regering.
Foto: Amine Landoulsi / AP

Men många tunisier kände sig inte bekväma med att radikala imamer började predika hat och kvinnoförtryck i moskéer. Än mindre med att ledande icke-religiösa politiker mördades utan att brotten utreddes ordentligt. Ennahdas politiker misstänktes för samröre med hardcore-islamister. Med sådana som undervisade barn i sharia på daghem.

Den tidigare textil-, gruv-, och turistbaserade ekonomin dalade som en sten i Medelhavet.


2014 förlorade Ennahda valet mot rivalen Nida Tounes – och accepterade resultatet, vilket är unikt i en nyfödd stapplade demokrati. I dag deltar de i en samlingsregering med rivalen.

Under tiden sökte sig tusentals unga tunisier utomlands för att döda och dödas i tjänst hos al-Qaida, al-Nusra och den Islamiska statens föregångare. Tunisien blev världens största exportör av jihadister. Runt 5 000 beräknas ha lämnat landet för att kriga under al-Qaida- eller IS-flagg. De flesta har rest till Syrien och Irak, men runt 1500 har korsat den torra, steniga smugglargränsen till Libyen.

Terrorattentatet i mars 2015.
Foto: Salah Ben Mahmoud / AP

Några av dessa kom tillbaka för att begå terrorattentat utanför huvudstaden eller utmed solkusten i Sousse. I mars 2015 mördades 24 personer (nästan alla utländska turister) i Bardomuseet utanför Tunis och i juni ytterligare 39 personer i Sousse.

Ennahda anklagades för att ha närt ett monster – eller åtminstone för att ha blundat.

Vi var kanske inte fria då, men vi hade i alla fall arbete

Efter attentaten var Tunisiens befolkning nära nervsammanbrott. Allt fler talade med nostalgi om lugnet och om den florerande turistnäringen under diktatorn Ben Alis tid.

– Vi var kanske inte fria då, men vi hade i alla fall arbete, sade en handlare intill det attackerade hotellet i Sousse och tittade på skotthålen i muren som omgärdade hotellet.

Attentatet i Sousse förra sommaren.
Foto: Hassene Dridi / AP

Med attentaten kom undantagstillstånd och med undantagstillståndet blev den tunisiska polisen allt mer maktfullkomlig. Fackförbund fick sina demonstrationer för högre löner indragna av säkerhetsskäl. Homosexuella trakasserades.

Sousse betraktades länge som något av Nordafrikas San Francisco för homosexuella. Nu lever de homosexuella mer underjordiskt än någonsin och byter ständigt mötesplats.

– Jag vågar inte längre raka av håret på armarna längre, förklarade Paula för mig. Paula var hans artistnamn.

Det räcker med att ha en kondom i ficka för att polisen ska betrakta det som ett bevisföremål för homosexualitet

För det behövdes det inte några islamistparter. Det räckte med Tunisiens 89-årige president Caï Essebsi från det konkurrerande partiet Nida Tounes. Han ser inget problem med en lag från kolonialtiden som tillåter poliser att utföra förnedrande analtester på homosexuella.

– Det räcker med att ha en kondom i ficka för att polisen ska betrakta det som ett bevisföremål för homosexualitet, berättade hösten 2015 en av de aktivister som kämpar för mänskliga rättigheter i Tunisien.

I dag säger islamisternas ledare Rached Ghannouchi i intervju med franska medier, om de homosexuellas situation, att sexlivet ska vara en privat angelägenhet – åtminstone så länge det sker innanför hemmets väggar.

Underförstått: allt lugnt så länge inga personer av samma kön gosar på öppen plats.


Så vad har hänt? Har islamister, gayaktivister och fackliga ledare plötsligt någonting gemensamt i den arabiska vårens laboratorium?

Ja och nej.

Ennahdas ledare och hans anhängare har mycket dåliga minnen av Ben Alis diktatur. Just nu är flera av den gamla regimens ledare på väg tillbaka i politiken.

De tunisiska islamisterna har historiska band till det muslimska brödraskapet och såg vad som hände i Egypten 2013 och drog lärdom av det. 2012 fick det Muslimska brödraskapets presidentkandidat i Egypten Muhammad Mursi 51,73 procent av rösterna i presidentvalet.

En ung demokrati kan inte kosta på sig lyxen att inte ha en samlingsregering och samförstånd

Efter segern drev de en politik som gjorde den andra halvan av befolkningen rasande. Det öppnade för statskupp och en ny och ännu grymmare militärdiktatur. Mursis anhängare avrättades på löpande band av militären.

Det misstaget är Rached Ghannouchi fast besluten inte begå i Tunisien. Då kvoterar han hellre in kvinnor i partiet och låter flickor sjunga obeslöjade på partikongressen.

En ung, stapplande demokrati är inte samma sak som en gammal, stabil demokrati, förklarar Rached Ghannouchi för Le Monde. En ung demokrati kan inte kosta på sig lyxen att inte ha en samlingsregering och samförstånd.

– Vi har betalat den insikten dyrt, säger Rached Ghannouchi.

Rached Ghannouchis parti är i dag Tunisiens största.
Foto: Mohamed Messara / Epa / Tt / EPA TT NYHETSBYRÅN

Hans parti är i dag det enskilt största i Tunisiens parlament.

Men partiledningen har förbisett att de välutbildade tunisierna till 78 procent (enligt en opinionsundersökning) inte vill att religion ska blandas med politik.

Så i stället för att ägna sig åt sharia i samhället ska nu Rached Ghannouchi och hans – inte längre islamistiska utan numera muslimdemokratiska parti – ägna sig åt andra frågor.

Till exempel hur Tunisien ska få landets ekonomi på samma raketbana som Turkiet lyckades med.

Kritiken mot har inte låtit vänta på sig. Skeptiker talar om islamisternas helomvändning som en fasadputsning och som hyckleri. Det hindrar inte att konsekvenserna kan bli gigantiska om Nordafrikas tongivande islamistparti faktiskt håller religionen utanför politiken – oavsett vilka skäl de har till det.

I så fall har Tunisien verkligen vuxit i rollen som ett exempel att följa för andra länder i regionen.