Mittemot oss i tältet satt hans nyligen befriade syster. Under långa månader hade den jezidiska kvinnan fått utstå vad kvinnor i regel får utstå som slavar hos IS: misshandel, våldtäkt och total förnedring.
Som om inte det var nog så hade hennes två pojkar, fyra och åtta år gamla, hjärntvättats till IS-krigare i Mosul och Raqqa.
Tillvägagångssättet är det svårt att sätta ord på. Pojkarna tvingades inte bara se hur en levande bebis slets sönder av en psykopatisk libyer. De tvingades också själva skära av ben och arm på en levande man.
– Han hade ingen munkavle. Bara en bindel för ögonen, mindes den ena pojken.
Det var bara början i en hjärntvätt som lyckades över förväntan. I slutändan fanns det ingenting från barnens tidigare liv kvar i barnen. Varje fredag när de fick träffa sin mamma under ett par timmar grät de. De grät för att de ville tillbaka till sina IS-lärare. Mamman berättade att de till och med talade med samma dialekt som sina lärare. Idag var barnen hypervåldsamma och attackerade en grannflicka med rakblad framför ögonen på oss.
Vi satt där i tältet, med några av dem som kanske mest av alla kunde önska hämnd på IS. Men det fanns en anledning till Mattos bön:
– Vi har fortfarande släktingar i fångenskap. Jag är rädd för vad som händer dem när koalitionen bombar. IS använder dem som mänskliga sköldar, förklarade Matto.
Det var i våras. Nu har dagen kommit när bomberna riskerar att falla tätt. För den som har upplevt hur det är när granater och bomber skakar om jordskorpan är det nästan outhärdligt att tänka på hur barnen i Mosul har det. Föräldrar som kramar om dem krampaktigt, damm som faller ned från taket, rasmassor och skrik…
Jag tänker också på den där jezidiska flickan som berättade om helvetiska underjordiska fängelser i Mosulområdet. Djupt ned i jorden. Vatten och simmande råttor. Jag tänker mig att både en och annan IS-krigare sitter där och trycker i skydd nu, samtidigt som civilbefolkningen får vara ovan jord.
Jag tänker också på flickan som under och efter sin fångenskap bara tänkte på att dö. Det var det enda hon ville: ta sig ur den där våldtagna, uthungrade och misshandlade kroppen som vägrade att släppa henne fri.
Hur många av hennes olyckskamrater får sin önskan uppfylld i dag? Hemsk tanke.
Samtidigt: vilka andra lösningar står till buds? ”Bomba med måtta”, låter mest som något som kommer från ett propagandaministerium.
Måttlighet och krig är två motpoler.
Hur många trasiga barn kommer att komma ut ur ruinerna i Mosul? Vid vet inte ens hur vi ska göra med pass och papper åt barn som har fötts där inne av europeiska föräldrar. Än mindre hur vi ska kunna hjälpa Mosuls barn tillbaka till ett liv värt att leva.
Ändå: hur vi lyckas med det – eller inte – kommer att avgöra om det någonsin blir en långvarig fred i och kring Mosul.
