Tack pappa för att du visade mig att jag är stark och fri att gå min egen väg

Magda Gad: Det var inget snack om feminism, genus och mångkultur som gjorde mig till en fri och jämställd kvinna.

Någon tyckte att jag om någon borde förstå att det finns män som inte vill ta kvinnor i hand.

Jag som har rest så mycket.

Vi kan börja den resan i en källarlokal i Stockholm, där min gamla boxningstränare coach Perkele styrde med en regel: lite snack och mycket verkstad.

Han gick runt med sin tatuerade överkropp och skrek argt: ”Pattarna till vänster!”, på sin finlandssvenska när vi övade rak höger.

Han stod i min ringhörna dagen då jag fick sparras mot världsmästarinnan i proffsboxning Mikaela Laurén. Hon fick in ett njurslag på mig och allt jag ville var att lägga mig ner, men någonting inom mig sa nej.

Han stod också i min ringhörna när jag fick min underläpp sönderslagen i två delar.

Jag avbröt aldrig.

  • Magda Gad fixar i trädgården med sin pappa Adel som barn. ”När jag var liten lärde han mig, precis som coach Perkele, att allt jag vill göra är möjligt och att det inte har något att göra med vad jag har mellan benen.”, skriver Magda Gad. Foto: Privat
  • ”Jag har aldrig ens tänkt på att jag i många sammanhang varit ensam kvinna. Allt detta beror på en man. Min pappa.” Foto: Privat
  • ”Det är inte genom att snacka om feminism, genus och mångkultur som vi når frihet och jämställdhet – det når vi genom att visa. Det var vad min pappa Adel visade mig.”, skriver Magda Gad. Foto: Privat
Helskärm

Många tjejer har kommit till coach Perkele, med osäkra blickar vända ner i källargolvet, och gått ut med en självkänsla lika stark som deras raka höger.

Jag träffade coach Perkele häromdagen. Han skrev efteråt: ”Jag minns att du aldrig bangade eller vek dig i sparring. I dag förstår jag det, du viker dig fortfarande inte. Du har alltid gått din egen väg och gjort saker som du vill.”

Det stämmer.

Har jag fått för mig att jag ska åka till ett gerillakontrollerat område i Kongo så har jag gjort det. Har jag bestämt mig för att jag vill gå ut och dansa i högklackade guldstiletter och kort klänning så har jag gjort det. Har jag bestämt mig för att jag vill krypa runt i en lerig skyttegrav med soldater i Ukraina så har jag gjort det.

Och jag har aldrig ens tänkt på att jag i många sammanhang varit ensam kvinna.

Allt detta beror på en man.

Min pappa.

”När vi satt runt ett middagsbord med karlar i kostym lät han mig prata lika mycket som dem.”

När jag var liten lärde han mig, precis som coach Perkele, att allt jag vill göra är möjligt och att det inte har något att göra med vad jag har mellan benen.

Han tog med mig ut i världen, och oavsett i vilket land vi var så fick jag vara mig själv och jag fick också bemöta de människor vi mötte precis som de var.

När vi satt runt ett middagsbord med karlar i kostym lät han mig prata lika mycket som dem.

Min pappa växte upp som muslim i Egypten. Han hade alltid Koranen i handskfacket i sin bil, en Beirutmerca. Där låg också ett blandband med låtar som Bee Gees ”Stayin’ alive”.

Magda Gad läser i soffan tillsammans med pappa Adel som barn. Foto: Privat

Den person som under handskakningsgate tyckte att jag om någon borde förstå att en muslimsk man inte vill ta en kvinna i hand hade med andra ord helt rätt. Jag om någon förstår – att det är ett beteende som vi aldrig kan acceptera inom den svenska politiken och offentligheten.

Det är inte genom att snacka om feminism, genus och mångkultur som vi når frihet och jämställdhet – det når vi genom att visa.

Det var vad min pappa Adel visade mig.

Att jag är fri och stark i att gå min egen väg och göra det jag vill. Aldrig utifrån att jag är flicka.

Alltid utifrån att jag är Magda.

Tack pappa.