Foto: Oli Scarff

Sluta tro att det finns något rättvist med flyktingkatastrofer

Magda Gad: Den dagen då jag förstod hur stort helvetet är var en dag när jag stod framför en mamma i ett läger i östra Kongo.

I kategorin Världshälsa

Jag delar en artikel om ett barns död på Medelhavet med en vän. Hon gråter och säger att hon inte vill läsa. Att det gör för ont. Jag frågar:

– Men förstår du inte att barn lider och dör hela tiden, över stora delar av världen?

Den dagen då jag förstod hur stort helvetet är var inte en dag när jag stod framför ett lik. Det var inte en dag då jag såg någon dö. Det var inte en dag när jag hörde skottlossning.

Det var en dag när jag stod framför en mamma.

Hon bodde under några plastskynken som hon spänt upp över några träpinnar. I en gyttja som stank av förtvivlan, urin och avföring.

Där, i ett flyktingläger i östra Kongo, bodde hon sedan några år tillbaka med sina barn. Mannen hade flytt vidare, hade aldrig mer hört av sig.

”Hon pekade mot skogen och sa att hon plockar löv och kokar soppa”

Hon mindes när de var tillsammans, hela familjen i huset, hemma i byn. Innan rebellerna kom. Hon mindes och hennes ansikte drogs ihop som till gråt, men det fanns ingen gråt kvar.

Det fanns inte heller någon mat kvar. Ransonen från UNHCR som kom till lägret en gång i månaden hade blivit mindre. Nu räckte riset och mjölet bara i två veckor.

– Vad gör du de andra två veckorna, vad äter du och barnen? undrade jag.

Hon pekade mot skogen och sa:

– Jag plockar löv och kokar soppa.

 

En annan mamma behövde inte längre plocka lika många löv. Hennes barn hade dött. Hon tittade mot utkanten av lägret och berättade att hon gått dit och grävt ner dem i marken. De blev jordhögar, hennes älskade små som hon ville ge allt.

I Sverige ägnar vi mycket tid åt att prata om rättvisa. Om vad människor har rätt till.

Det är sådant man har tid till när man inte behöver koka löv till sina barn.

Någon upprör sig över att en nyanländ läkare ska utvisas, han hade lärt sig svenska så snabbt och var en sådan resurs.

”Min vän säger att folk nog inte förstår, att de inte orkar läsa om det”

Mamman från Kongo skulle antagligen aldrig bli en resurs.

Någon upprör sig över att flyktingmottagandet tar pengar från välfärden, att det inte ingår i vårt medborgarkontrakt.

Det kan väl ändå inte vara rättvist?

Nej, det är inte rättvist. Det finns inget med flyktingkatastrofen som är rättvist.

Det är inte rättvist att människor i Kongo torteras och våldtas av rebeller som fördriver dem från deras hem för komma åt marken där det finns mineraler, de mineraler som behövs i våra mobiltelefoner.

Det är inte rättvist att de svagaste och fattigaste blir kvar i läger eller hamnar i låglönejobb, så att vi kan handla billiga T-tröjor.

Det är inte rättvist att medierna rapporterar om visst lidande och lämnar annat i skugga.

 

Min vän gråter och jag frågar igen:

– Men förstår du inte att barn dör hela tiden, över stora delar av världen?

Hon svarar:

– Folk orkar nog inte förstå. Folk orkar inte läsa om det.

Folk orkar inte se fler bilder som gör ont.

Andra måste leva med det.

Andra måste koka soppa på löv.

Andra måste gräva gropar i marken i utkanten av lägret till sina döda barn.

Är det rättvisa vi vill ha måste vi göra mycket mer än att fälla tårar över den synliga toppen av helvetesberget.

Den lilla toppen som räckte för att välta EU-samarbetet.