Krönika: Har du hittat meningen med livet?

Det enda som passerar revy när du dör är det du ångrar.

MONROVIA, LIBERIA.

Det sägs att hela livet passerar revy innan du dör.

Det är inte sant.

Det enda som passerar revy är det du ångrar.

Och det enda du vill är att få lite mer tid. Så är det för mig när jag promenerar en morgon på stranden i Monrovia. Det är december och jag har precis kommit tillbaka till ebolans Liberia för att försöka rädda livet på en liten flicka som heter Gloria. En sexårig flicka som förlorat sin familj i viruset, som själv överlevt det, men som bara vill en sak: att dö.

Tio dagar har jag tänkt att det ska ta, sedan går planet hem till Sverige igen, lagom till julafton.

Något annat vore galenskap. Jag har ett jobb hemma, mellan mina utrikesreportage intervjuar jag kändisar om deras liv, det vill folk läsa om så jag får bra betalt. Jag har en mamma som väntar med kalkonmiddag, en gudson som jag inte träffat på länge. Att jag är i Liberia igen, för att göra något bortom min roll som journalist, att ingripa i ett barns liv i stället för att enbart skriva om det, är nog över gränsen.

Jag går ensam längs stranden och tänker på dagarna jag har framför mig när en man kommer rusandes emot mig. Han griper tag om min axel och säger:

– Kom med mig.

Det är då jag ser kniven. När jag inte gör som han säger börjar han hugga med den i luften framför mitt ansikte.

Jag inser att jag kommer att dö.

Jag vet hur kvinnor som våldtagits till döds ser ut. Jag har sett trosorna som rivits sönder, halsarna som gapat röda där de skurits upp, löven som fastnat i håret.

Varje gång har det känts så meningslöst. Att livet kan ta slut så snabbt.

Att någon kan gå upp på morgonen och göra sig fin och på kvällen ligga naken och lortig på en kall obduktionsbänk.

Där och då bestämmer jag mig. Jag skriker så högt jag kan: ”Hjälp mig, hjälp mig!”, och blickar åt sidan som om det fanns hjälp. För en sekund blir mannen osäker och lättar greppet om min axel – och jag springer.

Jag springer för livet och jag tänker: Vad håller jag på med? Jag är ensam i ett ebolaland där män hotar med knivar och barn vill dö. När jag kommer in på mitt rum ringer jag flygbolaget. Jag avbokar hemresan. Kalkonmiddag har jag ätit förut, någon annan kan intervjua Laila Bagge om hennes bantning och min gudson kommer säkert att gilla att höra om mina äventyr i Liberia när han blir äldre. Han har föräldrar och ett tryggt hem.

Det har inte Gloria.

Det har gått sju månader sedan den där dagen. Det är juli. Jag är trött. Gloria har nästan blivit blind, det är en följdsjukdom av ebola. Jag träffar andra överlevande barn och delar ut kläder. Behoven är gränslösa. Hjälper jag egentligen någon?

Det är då jag ser stranden och minns. Jag hittade inte meningen med livet den där dagen – jag visste hela tiden vad meningen var men innan jag insåg att det en dag kommer vara för sent vågade jag inte förverkliga den. I dag är Gloria min fosterdotter. Hon vill inte längre dö. I varandra har vi hittat mening.