Dagarna vid gränsen till terrorns skräckvälde

Magda Gad berättar om helvetet på jorden. Om skyttegravarna, bombbilarna och människorna som valde att fly från IS. Här är hennes dagbok från terrorns frontlinje i Irak.

NORRA IRAK.

Under ökensolen på dödens fält är hettan tryckande.

En kilometer bort väntar IS krigare på att försvara sitt självutropade rike.

Här, vid frontlinjen mot terrorgruppens territorium i norra Irak, har Expressens reporter Magda Gad levt under 17 dagar.

I dag publicerar vi hennes Facebook-dagbok från fem av dygnen vid fronten.
Det är berättelser om avlyssning av fienden, men också om ett klassiskt skyttegravskrig. Om självmordsbombare i hemmabyggda fordon fullproppade med sprängämnen men också om människorna som lyckades fly.

Och helvetet på jorden, som samtidigt kan vara så vackert. ”Allt slår i maxhöjd här, både det underbara och det hemska", skriver Magda Gad.

I morgon inleder Magda Gad sin reportageserie om kriget mot IS.

”Jag har sett flygbombningar, tittat på IS-territorium på ögonavstånd, träffat flyktingar, överlevare, soldater och civila som valt att stanna och strida.”

4 juli, 15.22: Familjen berättade om IS halshuggningar

Jag har varit på plats i tolv dagar och varit vid fronten både dagar och nätter, sovit på frontpositioner med IS en kilometer bort, i bil och på militärbas.

Som ni ser har jag ingen väst eller hjälm, har inte använt det en enda gång på det här frontavsnittet hittills, det har ingen här och nu på grund av karaktären på striderna i dagsläget. 

”De berättade hur det var att leva under IS, om offentliga halshuggningar, människor som dödas på gatorna, sexslavar som säljs på marknader.”

Jag har sett flygbombningar, tittat på IS-territorium på ögonavstånd, träffat flyktingar, överlevare, soldater och civila som valt att stanna och strida. 
Jag har pratat med de som strider mot IS om hur det är och hur de gör. 
I dag träffade jag en familj som nyss flytt från en IS-kontrollerad stad med risk för sina liv.

Terrororganisationen har förlorat stora delar av sitt självutropade rike. I delar av norra Irak är spåren efter kriget mot IS tydliga. Foto: Christoffer Hjalmarsson

De hade fem barn och visste att alla skulle dö om de blev upptäckta. De berättade hur det var att leva under IS, om offentliga halshuggningar, människor som dödas på gatorna, sexslavar som säljs på marknader, att familjer tvingas ge bort barn, att man måste följa reglerna annars dör man.

 

4 juli, 17.37: Skratt mitt i det bottenlösa mörkret

Ibland måste man få skratta även i det bottenlösa våldet och mörkret. Jag står med en grupp nyanlända flyktingar som gått över frontavsnittet från ett IS-territorium, som i munnarna på varandra berättar om hur IS styr, att de dödar folk på gatan, att de hänger folk och att de skjuter i hängda redan döda kroppar medan andra filmar. Att barn ser detta.

”Det heter att två bomber plus två bomber inshallah fyra bomber.”

Plötsligt berättar en:

– När Daesh undervisar matematik i skolor heter det inte längre att två plus två är lika med fyra. Det heter att två bomber plus två bomber inshallah fyra bomber. 
Han skrattar och alla börjar skratta. Jag också. Inte "lika med" utan "inshallah" fyra bomber! 
Alla flyktingarna var sunnimuslimer som nu ska ta upp vapen och ta sig tillbaka till fronten för att strida mot IS.

 

4 juli, 19.21: Overklighetskänsla att höra IS i radion

Det är torrt, hett, mörkt, stjärnklart. Jag sitter i ett hus fullt med vapen vid ett frontavsnitt och dricker chai. Plötsligt skrapar det i min livvakts radio. Två personer säger något över radion på arabiska. Jag frågar min livvakt:

– Vad var det där?

Han svarar:

– Det var Daesh.

”Detta händer en bit bort från där vi sitter.”

Vad sa de?

– Den ena sa: Vi behöver en man till den här positionen. Den andra sa: Vi skickar över en, inshallah, inshallah.

Och detta händer alltså en bit bort från där vi sitter.

Overklighetskänsla som är så långt bort från verklighet att den knappt går att känna.

Jag dricker upp mitt chai.

 

5 juli, 10.04: Hela väggarna är pepprade av kulhål

Jag har suttit i rummet i flera timmar. På mattor på golvet. Mest tittat rakt fram, lärt känna soldaterna. När maten kommer in och det blir tyst börjar mina ögon röra sig upp över väggarna.

Först då ser jag kulhålen. Hela väggarna är pepprade av kulhål. Jag förstår inte varför. Basen där vi sitter är inte i skotteld och hålen är gjorda inifrån rummet.

”Det tar ett tag att få informationen att sjunka in. Att jag nu bor där IS har bott.”

Jag frågar:

– Varför är det hål i väggarna?

En av männen svarar:

– Det här var Daeshs bas. Allt det här var Daesh. Vi tog över den från dem.

Det tar ett tag innan jag fortsätter äta. Det tar ett tag att få informationen att sjunka in. Att jag nu bor där IS har bott. Att de har gått runt här i rummen, ätit här, sovit här, dödat här.

 

6 juli, 05.20: Märklig känsla att jag kanske pratat med IS

I natt kom det flyktingar gåendes över fronten från IS.

Vi gick ut i den svarta natten och mötte dem framför frontlinjen.

Militärerna som tog emot dem blev genast misstänksamma. Flyktingarna var bara unga män i 20-årsåldern.

De hade lämnat kvar mammor, systrar, mormödrar, syskonbarn och eventuellt fruar (de sa att de inte hade men kan ha ljugit) med IS.

Varför gör man så?

”De sa att de inte vågade för att om de dödade en skulle andra komma och döda dem.”

En förklaring kan vara att de stöder eller har stött IS och att de vet att en offensiv är på gång och är rädda för att de under offensiven kommer fängslas, förhöras, dödas.

I intervjuerna med dem kom det fram att det i en av byarna fanns ungefär 9 000 civila och 30 IS.

9 000 mot 30.

Jag ifrågasatte varför de inte slogs mot dem. Tog upp stenar och kastade på dem eller vad som helst.

De sa att de inte vågade för att om de dödade en skulle andra komma och döda dem.

De sa också att de nu är lika rädda för dem som ska komma och göra offensiven, eftersom de som kommer är shia och de själva är sunni.

”En berättade hur han sett en man korsfästas. Mannen misstänktes ha gett information om IS till koalitionsstyrkan.”

De sa att de är lika rädda för shiamilisen som för IS. Att de valt just detta tillfälle att fly kan tyda på att de är mer rädda för shiamilisen än för IS.

De sa också att det här är ett krig mellan sunni och shia.

Det hela slutade med att tre flyktingar misstänktes vara IS-medlemmar. En hade något som såg ut att vara en färsk granatskada i benet. Han sa att det var en motorcykelolycka.

Samtidigt var det väldigt tydligt att några inte var IS. En berättade hur han sett en man korsfästas. Mannen misstänktes ha gett information om IS till koalitionsstyrkan.

Nu är det morgon och jag ska gå och lägga mig. Märklig känsla att jag kanske suttit och pratat med IS i natt.

 

6 juli, 15.45: Så här kan en frontlinje mot IS se ut

Till alla självutnämnda experter som suttit hemma vid datorn och ansett sig veta hur det fungerar vid frontlinjer och vilket skydd man behöver där — så här (se ovan) kan en frontlinje mot IS se ut.

Den första vallen är den här sidans yttersta front. Den var IS-front tidigare, nu har man återtagit den och förbättrat den.

”Det här är en aktiv frontlinje och därför är den kameraövervakad, vilket så klart inte alla frontavsnitt är då kamerorna är svindyra.”

Nästa vall man ser är IS nuvarande front. Vid den vallen och i närmsta bebyggelsen bakom finns inga civila.

Här finns inte heller så många IS. De IS som finns här gräver ner sig i tunnlar, för att inte upptäckas varken på marken av kikarsikten med nightvision (då skjuts de) eller av koalitionens drönare (då bombas de från luften).

Medlemmar från terrorgruppen IS i irakiska staden Mosul sommaren 2014. Organisationen har blivit tillbakapressade på flera fronter i Irak. Expressens Magda Gad har varit på plats nära frontlinjen i 17 dagar. Foto: AP

Längre bak i bebyggelse finns civila och där gömmer sig ett större antal IS bland dem. De tvingar alla civila att vara kvar, eftersom de behöver dem som mänskliga sköldar. Rör IS sig bland civila så kan de inte bombas, då flygvapnet inte kan veta vem som är civil eller ej. Flygvapnet bombar mål som de fått information om är baser, bostäder för IS etc.

Det här är en aktiv frontlinje och därför är den kameraövervakad, vilket så klart inte alla frontavsnitt är då kamerorna är svindyra (därav behövs mer stöd till det militära). Inifrån den här basen ser man på tv-skärmar vad som rör sig vid fronten. Kamerorna registrerar om människor rör sig ovan jord.

”De attackerar till exempel med bilbomber som körs av självmordsbombare över fronten och med gas som senapsgas och klorgas.”

Det är alltså inget vilda västern-krig utan någon som helst kontroll över vad som rör sig på fältet. (Så var det för två år sen när IS kom och det inte fanns en frontlinje.)

I dag är det som ett klassiskt skyttegravskrig med allt vad det innebär kombinerat med den mest högteknologiska krigföringen man kan tänka sig.

På exakt det här frontavsnittet gör irakiska armén och koalitionen en offensiv framför de här linjerna. Vilket innebär att IS trycks tillbaka.

IS krigföring är också långt ifrån konventionell. De attackerar till exempel med bilbomber som körs av självmordsbombare över fronten och med gas som senapsgas och klorgas.

 

6 juli, 17.18: Förut var det strider här varje natt

Den mörka linjen du ser i horisonten är en by som IS kontrollerar.

Många, många soldater har dött här. Innan offensiven som pågår nu var det strider här varje natt.

IS sköt in senapsgas. De skjuter in dem i granater, med mycket mindre sprängmedel, så att det inte låter "bang" och blir en stor explosion utan mer "poff" och så kommer gasen ut.

Ett rum nedanför det här värnet är igenmurat sedan dess för det finns fortfarande senapsgas i det.

IS-anhängare ropar slogans och bär terrorgruppens flaggor i staden Mosul, Irak, i juni 2014. Foto: AP

IS sätt att strida är lika helvetiskt som deras sätt att behandla människor. Eftersom de tar barn till fånga och hjärntvättar dem att bli självmordsbombare har de god tillgång till tonårspojkar som de kan sätta i en hemmabyggd pansarbil fylld med sprängämnet TNT och skicka över fronten. Sprängkraften är en halv kilometer.

”Tänk dig själv att stå på en front och skjuta av mot ett pansarbeklätt fordon som kommer rusandes med sprängmedel som kan förvandla dig till köttslamsor.”

Bilbomberna och gasen är båda väldigt svåra att bemöta. Självmordsbombarna måste du lyckas skjuta ner med antitank, det vill säga pansarbrytande, och träffa föraren så han dör innan han hinner trycka på bombknappen.

Tänk dig själv att stå på en front och skjuta av mot ett pansarbeklätt fordon som kommer rusandes med sprängmedel som kan förvandla dig till köttslamsor.

Eller att höra "poffet" och se gasen sprida sig, en gas som kväver dig och bränner sönder din hud.

 

6 juli, 18.53: Jag kanske gör en omvänd flyktingresa

Jag håller på att bli kär i det här landet. På samma sätt som jag blev i Liberia. Ni som följde mig då vet.

Den mattsvarta himlen alltid full av stjärnor, den torra hettan, de stora jeeparna, eldslågorna från oljefälten, de leende människorna, den underbara maten, mattorna på golven, det söta teet, vägarna i öknen. Att åka ut i natten, rakt ut i historien, den som utspelade sig förr, den som händer nu.

Jag kanske gör en omvänd flyktingresa och flyttar hit.

 

8 juli, 9.52: Deras ögon är tomma, munnarna stela

De har hållits fångna av IS. De finns i miljontals. Deras ögon är tomma, munnarna stela. De är små barn, kvinnor, män. De har förlorat hela eller delar av släkten.

De har inget kvar. De har kläderna de har på sig. Hjärtan som slår. Själar som skriker av ångest.

De har inget annat än det.

De berättar om män som stenats (ja, män). Om en man som korsfästes och läts hänga i basaren i tre dagar. Om människor som halshuggits på gatan, som hängts i elledningarna, som puttats ner från höga hus, som skjutits när de försökt fly. 
Om barnen som tvingats se detta. 
Om män som piskats för att deras fruar visat någon centimeter hud.

”Hjärtan som slår. Själar som skriker av ångest. De har inget annat än det.”

Om flickor som sålts på sexslavmarknader. Om åttaåriga flickor som hämtats för att våldtas. Om mammor som varit instängda i mörka källare i två år och utsatts för allt det går att utsättas för. 
Om systern som sattes i handbojor och inte fick mat eller vatten på fyra dagar. Om anslagen i staden där det står att varje familj måste lämna ifrån sig en son. 
Förstår ni? 
Hör ni dem? 
Når deras röster fram?
 De finns i miljontals. De har inget kvar. De har kläderna de har på sig. Hjärtan som slår. Själar som skriker av ångest. 
De har inget annat än det.

 

8 juli, 14.34: De skriver sina namn på bombbilarna

Så här ser djävulens redskap ut. Självmordsbombarna från IS kör in i strid i hemmabyggda bombbilar.

Det som gör IS väldigt svåra att slå ut, svårare än terrorgrupper som al-Qaida, är att deras krigföring är mycket kraftigare.

Förutom att de har enormt bra vapen som de har tagit från irakiska armén i strid — amerikanska automatvapen och humvees som irakiska armén i sin tur fått från USA — använder de sig av IED:s (vägbomber), gas (som senapsgas, klorgas) och självmordsbombare som på denna bild.

”Enda sättet att få stopp på dem är att lyckas skjuta ner föraren med pansarbrytande innan han hinner trycka på bombknappen.”

De gräver ner sig i tunnlar eller gömmer sig bland civilbefolkning som de använder som mänskliga sköldar och sen dyker de plötsligt upp i exempelvis en bilbomb. 
Självmordsbombarna får köra in i strid eller mot frontavsnitt i hemmabyggda bombbilar, fullastade med TNT eller C4 (sprängämne).

Bilarna är täckta med pansar och de har galler som skyddar mot RPG (raketgevär). 
Enda sättet att få stopp på dem är att lyckas skjuta ner föraren med pansarbrytande innan han hinner trycka på bombknappen.

Det händer att de är så drogade att de somnar på vägen, "sleepy Daesh" som en som strider mot dem sa. Eller att det är något fel så att bilarna inte sprängs. 
Sprängs de förstörs allt inom en halv kilometers avstånd. Så kraftiga bilbomber hade aldrig al-Qaida.

Namnet du ser inristat på bilen är självmordsbombarens namn. De skriver alltid sina namn på bombbilarna. 
Tron är att de ska komma till paradiset och ha sex i evigheters evighet med 72 oskulder.

 

8 juli, 19.34: Jag bor, sover och äter med männen

Jag stod här och tog en "bucket shower" när jag kom att tänka på att det inte skulle vara jättesnyggt om det blev en attack just nu, skriver Magda Gad. Foto: Magda Gad

Dusch på frontlinjen.

Mycket lyxigare än det brukar vara! Det beror på att den här delen av frontlinjen tidigare var bostadsområde och nu när de civila har flytt har militären gjort om husen till sina baser och positioner.

Jag stod här och tog en "bucket shower" när jag kom att tänka på att det inte skulle vara jättesnyggt om det blev en attack just nu och den enda kvinnan inom många mils avstånd sprang ut från duschen under en strid mot IS ...

”Det stående skämtet med en av dem är att: "Om du ska åka över till Daesh får du ta med en egen lastbil med vatten för de kommer inte ge dig något.”

Annars tänker jag aldrig på att jag är ensam kvinna. Jag bor, sover, äter med männen och känner mig som en av dem. 
Jag har blivit väldigt respektfullt bemött och väl omhändertagen. Soldaterna lagar dessutom mycket god mat. 
Och de har lärt sig att jag behöver dricka mycket vatten (det gör jag alltid, även när det inte är 40-50 grader varmt som här).

Det stående skämtet med en av dem är att: "Om du ska åka över till Daesh får du ta med en egen lastbil med vatten för de kommer inte ge dig något.

8 juli, 20.26: Nattliga strider

Fronten mot IS i mörkret.

Tur det finns nattkikare.

Många strider är nattetid.

 

9 juli, 06.32: Allt slår i maxhöjd här

Nu har jag varit här i 17 dagar. I dessa enorma kontraster. Det oerhört vackra, den goda maten — och samtidigt krig mot IS och även konflikter mellan/inom andra sekteristiska grupperingar.

”Genom att vara på plats får jag en helt annan förståelse och inblick i det här kriget.”

En av världens bästa krigskorrespondenter Janine di Giovanni sa en gång: "Åk vart som helst och rapportera men inte till Irak, det är för komplicerat." Jag börjar förstå vad hon menar.

Men jag älskar det. Allt slår i maxhöjd här. Både det underbara och det hemska.

Och genom att vara på plats får jag också en helt annan förståelse och inblick i det här kriget. Något jag aldrig kunde fått från Sverige.

 

11 juli, 23.45: Jag är där jag ska vara

I morgon fortsätter Magda Gad att berätta om livet nära terrorgruppen IS frontlinje i Irak. I 17 dagar har hon varit i landet och nu har fotograf Christoffer Hjalmarsson anslutit.

Åker i mörkret på en 7-filig väg. Ser vägskyltar som det står Baghdad och Mosul på.

En oljepipeline brinner i horisonten. Månen är halv. Runt omkring mig finns Syrien, Saudi, Iran och en del annat. Framme vid fronten finns IS och diverse övrig sekterism.

Bilen är fullastad med allt från livvakt till salta jordnötter.

Det blir en lång natt.

Jag är där jag ska vara.

Jag gör det jag ska göra.